Det bästa med Göteborgsvarvet var att ha det framför sig, som ett mål för min träning och nu i efterhand att ha det bakom sig. För själva varvet var inte roligt. Det är ju på tid, en officiell tid dessutom... Det innebär att tävlingsdjävulen i mig kommer fram och löpning blir en enda påfrestning.
Det var helt rätt beslut att inte lyssna på bok. Först och främst var det en härlig stämning som var lite kul att ta del av och på slutet var jag så förbaskat trött så jag hade ändå inte hört någonting.
Apropå trötthet var jag som i en dimma i minst två timmar efter loppet och jag kunde för mitt liv inte begripa hur "alla andra" kunde se så pigga ut. Jag stapplade därifrån för att hämta mitt ombyte medan andra skuttade omkring mig som om det hade varit en söndagspromenad folk hade avverkat. Det stora testet kom när jag sedan skulle korsa löparspåret för att ta mig till spårvagnen därifrån. Givetvis kunde jag inte stappla ut där med risk för att vara ivägen eller till och med krocka med löparna. Efter en enorm mental uppladdning slängde jag mig över för att i panik känna hur varenda benmuskel i kroppen höll på att explodera.
Dagen efter var det dags för mina små juveler att springa minivarvet. Det var roligt...Vilken fart och vilken glädje. Just farten blev dock ett problem. Pappa måste givetvis fotografera och filma, och för att hinna med måste man ju röra lite på sig. Kanske till och med springa. Vek som jag är höll jag på att skrika högt när mina sk muskler tydligt försökte tala om att det inte alls var någon bra idé. Men givetvis var det värt all smärta när grabbarna flyger in i mål och får en medalj. En medalj! Tänk att det kan vara så stort.
Även måndagen följdes av en häftig träningsverk. Det fanns bara en sak att göra och det var att trycka i sig hörlurarna och försöka jogga av sig det värsta. Skönt att vara tillbaka till lunkandet med lite egentid utan en officiell tid att tänka på.
Jag börjar närma mig slutet på Kamelklubben av David Baldacci. Den börjar ta sig. Jag tyckte till en början att den verkade vara en ganska alldaglig deckare om USA mot islam, men den blir bara bättre och bättre. Samhällskritiken mot just USA är riktigt brutal och tänkvärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar