Hur barnen tog makten av David Eberhard

David Eberhard ställer sig väldigt kritisk till hur "vi" uppfostrar våra barn. Eller rättare sagt, hur "vi" väljer att ignorera den uppgiften helt och hållet. Han menar att föräldrar idag inte är intresserade av att agera som just föräldrar. Det vill säga inga tydliga regler och gränsdragningar. "Vi" tror att barnen idag är så sköra att de inte klarar av att bli tillsagda. Samtidigt är "vi" överbeskyddande till max och låter numera inte ens barnen åka pulka utan en hjälm på huvudet.

"Vi" är kompisar (och kompisar vågar/vill inte ta konflikter) med våra barn och det vi då skapar är en livsfarligt odräglig generation som inte klarar av någonting och som blir kränkta för minsta lilla småsak. Han berör både situationen i hemmet och i skolan.

Han är också inne på hur pass mycket föräldrar egentligen kan påverka sina barns personlighet. Det är kompisarna som påverkar dem och inte föräldrarna. Givetvis spelar biologin roll och vissa ärftliga egenskaper men formandet menar han alltså mest beror på umgänget. Föräldrarnas roll är att lära barnen vilka regler som gäller i samhället. Tacka för maten, inte avbryta andra som pratar osv.

Hans slutsats är en genomgående röd tråd genom hela boken. Barn är inte så himla sköra, de tål rent av en hel del. Det är viktigt att ha regler och konsekvenser ifall barnen inte sköter sig. Hur ska de annars bli förberedda för det samhälle som väntar dem längre fram? Föräldrarnas roll är av social karaktär och vill man påverka hur ens barn blir är det lämpligt att vara delaktig i vilka barnen umgås med och inte.

Jag är själv både småbarnspappa och högstadielärare. Det finns mycket för mig att förhålla mig till. Att läsa den här boken var både intressant, roligt och deprimerande. Jag håller inte med om allt som Eberhard säger men utan tvekan det mesta. Till exempel kritiserar han att föräldrarna måste vara med på alla barnens aktiviteter och att de inte ens kan gå på fotbollsträningen själva. Jag ser faktiskt inte problemet med att jag är och tittar på mina barns träning. Förutsatt att jag som åskådare håller tyst och njuter av se dem ha roligt. Däremot får jag nästan allergiska besvär när jag ser majoriteten av föräldrarna sitta med sin surfplatta eller smartphone och vara nöjda med sin taxiverksamhet. För mig är det ett omöjligt agerande. Självklart är det viktigt att barnen ska leka själva men är jag väl på plats är det läge att intressera sig. För när vi sitter vid köksbordet hemma så pratar vi med varandra, helst om gemensamma upplevelser. Jag är nyfiken på hur andra familjer har det när deras barn vill prata om vad som hände på träningen och de förstår att föräldrarna minsann var på plats men bara fysiskt.

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt till min fru att folk inte är kloka. Min tanke har hela tiden varit att den stora majoriteten enbart har en kortsiktig tanke vad gäller barnuppfostran. Det ska kännas bra här och nu. Få konflikter är detsamma som en lycklig familj. Jäklar så olycklig min familj måste vara då. Lyckligtvis har min fru och jag samma filosofi vad gäller barnuppfostran, att den måste framförallt vara långsiktig. Vi har ett ansvar gentemot våra barn att förbereda dem inför livet. En uppgift vi tycker är otroligt viktig. Vi tycker att det finns en poäng i att våra barn lär sig att äta något mer än pannkakor och köttfärssås. Vi tycker att det finns en poäng i att de inte alltid får som de vill, att gnäll inte får ge resultat, att ett framgångsrecept är att lära sig kämpa osv. Vem har sagt att föräldrarollen är lätt?

Det lustiga är att dessa, våra principer känns som om de kommer från en annan planet. Jag tycker att det är ytterst få som resonerar som vi och detta har gjort att vår uppgift har försvårats nämnvärt mycket. Något som faktiskt Eberhard tar upp. Det är extremt svårt att i en omgivning av oliktänkande hålla sig till sin egna väg. Därför är det lite skönt att från i alla fall ett fall få bekräftat att vi inte är ute och cyklar. Jag har visserligen aldrig tvivlat men med tanke på att så gott som alla runt omkring verkar föredra den enklare vägen är det jobbigt att stå emot.

Resultatet av andras uppfostran ser jag på mitt jobb och det är kanske det som har motiverat allra mest. Otroligt många av mina elever vet inte vad det innebär att kämpa. Hittar de inte svaret direkt är de hjälplösa. Datorn och telefonen styr deras liv så att jag blir mörkrädd. Föräldrarna tycker inte att de ska ha någon läxa och sockerintaget påverkar deras oförmåga att sitta still och koncentrera sig.

Vart är det här på väg? Hur många av de som verkligen behöver läsa en sådan här bok gör det?

Jag känner mig återigen som en gammal bitter gubbe men jag begriper verkligen inte hur folk tänker. Eller är det det de inte gör? Folk får naturligtvis göra precis som de vill men det betyder inte att jag måste göra som dem.

Hursomhelst har jag två kanonfina killar. Bråkar gör vi och resultatet är jag förbannat stolt över. Så här långt...

Borås ultra marathon - BUM 45

Jag insåg nyligen att jag inte har skrivit någonting om min medverkan i BUM 45 förra året. Därför kommer här, om än lite sent, min redogörelse.

Veckan innan sprang jag Göteborgsvarvet. Det blev en besvikelse. Jag klarade inte av värmen vilket var grymt frustrerande. Det var egentligen inte så farligt varmt men det var årets första riktigt varma dag i kombination med löpning och jag tog ut mig rejält utan att få med mig det resultat jag hade hoppats på.

På tävlingsdagen för BUM 45 kände jag mig därför lite sliten i låren. Detta gjorde mig lite nervös eftersom det längsta jag någonsin hade sprungit tidigare var 30 km. Väl på plats såg jag på mina medtävlande och blev ytterligare nervös. I princip alla hade en sådan där löparryggsäck och kompressionsstrumpor och där kom jag med mitt lilla vätskebälte. Jag hade inte ens koll på varför man skulle ha sådana där kompressionsstrumpor. Nyfiken frågade jag förste bäste och fick svar, samt en liten utvikning om att han minsann hade sprungit tävlingen förra året utan dessa strumpor och aldrig gör om det igen...

Härligt!

När starten gick var det bara att lunka på efter alla andra. Jag begrep naturligtvis att det var en idé att hålla ett lågt tempo, mitt mål var bara att komma just i mål. Men samtidigt tyckte jag det var svårt att veta exakt hur lågt detta tempo skulle vara. Jag försökte hitta någon kompis som verkade ha koll och hålla samma tempo som hen. Efter ett antal kilometers löpning och promenader upp för de brantaste backarna hittade jag henne, Malin. Det föll sig så att det blev hon och jag som kamperade ihop och tur var väl det för utan henne hade jag aldrig kommit i mål på den tiden jag fick. Hon var van vid att springa långt och det kändes tryggt. Mot slutet hjälpte hon mig oerhört mycket både genom hennes blotta närvaro (ensam mitt i skogen hade jag definitivt vikit ner mig) men även verbalt.

Jag kom in på drygt fem timmar och var jättenöjd. Jag hade klarat det! Dessutom var jag riktigt nöjd med min tid och framförallt med upplevelsen. Jag gjorde naturligtvis en del misstag. Det största var att jag på förhand hade bestämt mig för att inte äta någonting förrän vid 30 kilometersstationen. Min tanke var att jag klarade Lidingöloppet utan att stoppa i mig någonting och att jag därför inte behövde något innan dess. Men eftersom jag skulle springa ytterligare 15 kilometer så räckte inte framförallt saltpåfyllnaden. Sista milen fick jag en grym kramp i sidan på magen och enligt Malin var det troligt att det berodde på just saltbrist.

Det första som hände när jag kom i mål var att jag omedelbart blev riktigt, riktigt illamående. En funktionär lade genast märke till detta och gav mig någon form av vätskeersättning som smakade lagom gott men som nästan med en gång fick bort illamåendet. Efter att ha druckit mer och återhämtat mig något var det dags att hämta min ryggsäck med ombyte. Denna, fick jag reda på, låg en trappa upp. Jag trodde givetvis att funktionären skojade med mig med så var inte fallet. Jag var inte överförtjust i att ta trapporna och till min räddning såg jag en hiss. Problemet var att mannen eller kvinnan före mig valde trapporna och då kunde ju inte jag vara sämre. Jag förbannade hen men följde lydigt efter. När jag väl kom upp för trapporna öppnades hissen och ut klev en man. Något jag givetvis var tvungen att kommentera. Jag tror att jag sade något i stil med att det var fusk att ta hissen och ungefär samtidigt som jag sade det vände sig mannen om. Det högg genast till i magen på mig. När han vände sig om blev hans nummerlapp synlig. En nummerlapp där det stod en siffra under hundra vilket innebar att han var en av de som hade sprungit BUM 80. Jag kan trösta mig med att jag var snabb med att be om ursäkt.

När jag väl kom fram till ryggsäcken vankades belöningen - en påse dillchips från Estrella - syndigt gott!

Familjen och mina två goda vänner stöttade mig i skogen. Det var väldigt mycket värt. Som helhet tyckte jag att BUM 45 var en fantastisk upplevelse och jag har nu i efterhand beslutat att mitt nästa mål är att klara de där 80 våren 2015. I år ska jag framförallt slå mitt personbästa på Göteborgsvarvet sen börjar förberedelserna...

Schakalen av Fredrick Forsyth

Plötsligt stod den där, bland de utgallrade böckerna. Boken jag så länge tänkt läsa, Schakalen. Det vara bara att hugga den innan någon av mina hungriga kollegor skulle hinna före.

En yrkesmördare anlitas. Frankrikes president de Gaulle ska mördas. Det är grundstoryn och man kan säga att boken är uppdelad i tre delar. Orsaken till varför de Gaulle ska mördas tillsammans med mördarens förberedelser och själva genomförandet.

Första delen är intressant, hur Schakalen rekognoscerar, skaffar sig identiteter och det vapen han ska använda. Negativt är genomgången av en massa olika polisorganisationer osv som jag helt enkelt inte orkar engagera mig i. Men som helhet ändå bra. Det är tydligt att Forsyth bygger upp handlingen som han brukar göra för att sedan smälla till.

Och smäller till gör det i den andra halvan av boken när kommissarie Lebel startar jakten. Det blir en underbar katt och råttalek som är en ren njutning att läsa. Det jag tycker extra mycket om är att jakten är spänningen. När slutet väl närmar sig blir det ingen evighetsutdragen sista strid som är så vanligt i böcker och filmer nu för tiden (herre gud jag låter som en gammal gubbe). Det är inte slutet som är höjdpunkten utan hela handlingen, transporten dit. En annan sak som är charmig i boken är sådana enkla saker som att ett telefonsamtal utomlands måste beställas och att det tar en halvtimma innan det går att genomföra. Det är verkligen en bok från en annan tid men som ändå har nerven och spänningen utan behovet av en massa "onödig" action.

 Mycket hög kvalité!

Himmel över London av Håkan Nesser

Boken utspelar sig i två olika tidrymder. I nutid är mångmiljonären Leonard dödligt sjuk och ska snart fylla 70 år. Hans plan är att bjuda in sina närmaste till ett kalas samtidigt som han har tänkt att delge dem sitt testamente. Man får följa de inbjudna individernas personliga resa fram till och med kalaset. Den andra delen av boken handlar om Leonard ca 35 år bakåt i tiden och hans möte med den mystiska Karla. Det visar sig att hon är spion och Leonard hjälper henne så småningom, starkt motiverad av sin kärlek till henne.

Håkan Nesser har en mycket behaglig berättarröst (han läser själv boken). Extra charmigt är att hans uttal av bokstaven "Ä" ofta blir till ett "E-ljud". Dessutom är boken skriven med en elegans där han är väldigt mån om ordvalen. Det blir ganska vackert och gammalmodigt och jag kommer ibland på mig själv med att uppfatta karaktärerna som äldre än vad de faktiskt är. Ur detta perspektiv, riktigt trevlig läsning...

Handlingen är till en början lovande. Lite spion, lite kärlek och lite nyfikenhet inför kalaset och vad som ska hända där. Nesser bygger upp en hel del förväntningar som lovar gott. Efter ett tag tycker jag dock att det blir lite stiltje. Den förväntade farten eller spänningen uteblir samtidigt som en ny karaktär träder in i handlingen. Boken blir långsamt mer och mer obegriplig. Fiktion och det jag tror är verklighet blandas samman och efter ett tag känner jag mig nästan lite korkad. Vad är det jag har missat? Vad är det jag inte begriper? Kan jag ha missförstått? Tyvärr är det inte så. Det i mina ögon obegripliga fortsätter och i slutet är det bara min nyfikenhet som får mig att fortsätta. Vad kommer att hända under kalaset?

Det finns ett djup i den här boken som jag tyvärr inte begriper. Blandningen av "verkligheten" och fiktionen klarar jag inte att ta till mig och det gör att min uppfattning av boken i sin helhet blir negativ. Jag skulle med glädje vilja sätta mig ner med någon som både begriper boken och tycker om den i hopp om att bli lite belyst.

Två år med LCHF

Måndag vecka 7, 2012, började jag med LCHF. Jag har berört ämnet ett fåtal gånger tidigare men känner att det kan vara läge för en liten sammanfattning. 

Nej, jag var inte överviktig. Jag var nyfiken. Allt jag läste om LCHF lät så logiskt och självklart. Att det dessutom kom nya vetenskapliga rapporter som ideligen bekräftade detta gjorde inte saken sämre. Till en början åt jag för mycket fett vilket resulterade i att min mage reagerade kraftfullt. Efter ett tag hittade jag dock en balans och märkte av tydliga skillnader i mitt välmående. Först och främst var jag inte hungrig/sugen hela tiden. Tidigare kunde jag äta en brakmiddag för att en timma senare känna ett sug som ju egentligen var helt ologiskt. Jag har i efterhand räknat till att jag i snitt åt vid sex olika tillfällen på en dag (de tre stora målen inklusive mellanmålen). Nu minskade mitt matintag till tre per dag. Anledningen var givetvis att mina nya måltider gjorde mig mätt längre.

Färre måltider och en mindre mängd mat ledde till att även  "utgifterna" blev mindre. Matkontot ökade rejält. Riktig mat som dessutom är ekologisk kostar... En kostnad jag gärna tar. För vad kan vara viktigare än att lägga pengar på vad jag stoppar i mig?

Min mage blev harmonisk. Ett tillstånd den aldrig har befunnit sig i. Så himla skönt att slippa behöva gå omkring på en orolig vulkan och det är nästan med sorg i sinnet jag ser tillbaka på alla de gånger jag har suttit med magknip efter en hård träning, nästan gråtandes, utan att ha vetat hur lätt jag hade kunnat bli av med det. 

Plötsligt blev även löpningen lättare, inte att jag sprang snabbare egentligen utan längre. Orken eller energin räckte plötsligt så mycket längre. 

Sen gick jag faktiskt ner i vikt också vilket kändes lustigt. Tydligen låg jag inte på min idealvikt tidigare men det intressanta var att det inte berodde på någon ändring i min träning...

Allt ovan har med min upplevda och faktiska fysiska förändring att göra men jag tycker även att det är viktigt att nämna den mentala biten som är nog så viktig om inte viktigare. De går givetvis hand i hand men att må bra och känna sig sund är även det en härlig känsla som (beklagligt nog) förstärks när jag ser vad andra människor stoppar i sig. Jag har alltid varit en extrem tävlingsmänniska och det är förmodligen det som är skulden till detta. Men jag kan inte rå för att må ännu bättre när jag ser att andra svullar i sig antingen i brist på kunskap eller karaktär. 

Inledningsvis var jag väldigt diskussionsfrisk. Jag ville så gärna dela med mig av mina upplevelser, få andra att förstå vilka vinster de hade att hämta om de bara var villiga. Efter hand har jag dock blivit mer och mer sluten. Jag talar gärna med folk om mitt sätt att äta men då får det vara på deras initiativ. För tyvärr är det så att vi människor i regel är livrädda för förändring. Framförallt ens matintag är så fruktansvärt personligt. Dessutom direkt farligt ur ett konfliktperspektiv. Folk vill inte gå emot gamla sanningar för de är så bekväma att hålla sig till. Och jag har vid ett flertal tillfällen stött på en hel del människor, både i min närhet och de i periferin, som har förvånat mig med sin totala ovilja att se sin kunskap som föränderlig. Att oavsett ålder se sig själv som facit med noll intresse av att fortbilda sig anser jag vara farligt, mycket farligt, oavsett vad det gäller. Nu råkar det gälla mat men det är lika viktigt i våra yrkesliv. Hur skulle jag vara som lärare om jag förespråkade samma sanningar som vi hade på 60-talet? Detta är jag övertygad om att det är lika viktigt oavsett vilket yrke man har till och med om man jobbar inom sjukvården... Det är förbluffande många som är totalt ovilliga till nya sanningar där trots att det är där, om någonstans, det görs flest nya upptäckter. 

Nog om detta.

En tid efter att jag började med LCHF, började även min fru och kort där efteråt våra barn. Även de klarar sig på tre mål mat om dagen. Sen kommer problemet med vad som serveras i skolan men den diskussionen tar jag inte nu. 

Slutligen tycker jag att det är synd att LCHF ses som en diet för att gå ner i vikt. Jag kan förstå det men jag tycker inte om det. Det är ingen diet. En diet är något man tillfälligt sysslar med. LCHF är i mina ögon rätt sätt att äta för att må bra. Naturlig mat som vi är anpassade att äta och därför mår bra av.

Varför skulle annars VI vara så övertygade? Och VI är många och fler blir VI av logiska skäl. Det fungerar.

Harrys sång av Jeffrey Archer

Jeffrey Archer, en av mina favoritförfattare, har här kommit med en ny bok och då måste den givetvis läsas.

Harry Clifton växer upp i Bristol. Hans far dog när han var liten och hans mor sliter för att kunna försörja familjen. Harry visar sig vara en begåvning och får via ett stipendium en chans att skapa sig en annan framtid än den som var utstakad.

Hans liv förändras och samtidigt visar det sig att hans fars död är något av en hemlighet som enbart ett fåtal har kännedom om. Sakta framkommer även att Harrys liv är uppbyggt på en lögn och att det finns en person som aktivt arbetar för att sätta käppar i hjulet för honom.

Det här är en fantastiskt bra bok. Jag njuter i fulla drag samtidigt som jag förvånas över att boken inte är längre. Jag får nämligen en känsla av att denna familjesaga skulle kunna rymma rätt många volymer. Det som är så bra är givetvis kampen mellan de goda och den onde. Jag myser över vänligheten hos så många av karaktärerna i boken. En hjälpsamhet och omtanke som värmer och får mig att må riktigt gott när jag läser. Samtidigt lurar problemen runt hörnet och jag hamnar i den där härliga känslan där jag så innerligt hoppas att allt ska gå bra. Givetvis gör det inte alltid det och det är precis så det ska vara.

En hel del av bokens frågor eller om jag ska kalla det hemligheter avslöja efter hand. Archer väljer att delvis berätta samma händelser fast från olika karaktärers perspektiv. Det låter som om det finns en risk för att det ska bli upprepande och tråkigt men så blir det inte alls. Tvärtom är det så att han håller igen, skapar frågetecken, på så mycket i början att det blir oerhört intressant att få reda på mer när nästa karaktärs perspektiv tar vid och förklaringarna sakta kommer.

Till min stora glädje inser jag ju närmare slutet av boken jag kommer att det inte finns en chans att berättelsen kommer att ta slut i och med sista sidan. Det kommer mer. Det måste komma mer. Och jag ser verkligen fram emot det. Riktigt längtar!!!!!!