Ett första säkert tecken på en riktigt, riktigt bra bok är när du hela tiden strävar framåt. Du har nästan bråttom att vända sida. Är det då dessutom en bok i tegelstensformat känns det som om njutningen kommer att vara för evigt. Det andra tecknet är givetvis motsatsen. Du har fortsatt bråttom framåt men istället börjar ångesten komma eftersom insikten om att boken sakta men säkert håller på att ta slut infinner sig.
Svärdet och spiran av Ken Follett har allt. Och då menar jag verkligen allt. Det är en fantastiskt bra bok! En historisk roman som berör orättvisor, kärlek, hat och vänskap. Centrum för handlingen är ett katedralbygge i 1100-talets krigshärjade England. Det låter kanske inte allt för upphetsande men...
Den världsliga makten och den andliga makten påverkar huvudpersonerna på ett oerhört gripande sätt. Jag blir som läsare djupt engagerad i huvudpersonernas öde. Ena stunden är jag beredd att skvätta en tår och i andra är jag beredd att hoppa in i boken för att strypa en av dem.
Just att det är en historisk roman kryddar till det extra. Egentligen är inte bokens innehåll så olikt andra böckers. Kärlek, hat och vänskap är ju inga okända kryddor i en bok. Var finns de inte med? Men det faktum att handlingen utspelar sig i en annan tid än vår berikar så mycket. I Svärdet och spiran får läsaren en mycket bra bild av hur det kan ha sett ut på den här tiden. Kyrkans påverkan och makt och den enkla människans maktlöshet mot både naturens nycker samt de höga herrarnas maktmissbruk.
För en tid sedan visade tv3 boken som en miniserie. Att titta på den var en självklarhet. En viss rädsla fanns givetvis att serien inte alls skulle göra boken rättvisa. Hur många gånger har det inte hänt att en film jämfört med boken är ett totalt misslyckande? Hursomhelst tyckte jag att de gjorde det ganska bra. Men naturligtvis är det boken som måste läsas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar