Våga vara tillräckligt bra

Hm..., över eller vid sidan av...?

Ibland är beslutet enkelt att ta. Vad händer om jag ramlar igenom? Den där bron ser trots allt inte allt för stabil ut. 

Många gånger är det inte så. Tvärtom är den utstakade vägen väldigt ofta otydlig. Många gånger blir våra vägval otydliga och diffusa av våra egna ambitioner.

Ambitionen att vara så himla duktig hela tiden. 

Positiv, snäll, rättvis, transparent, påläst, tungan på guldvåg hela tiden. Får inte kränka någon. Får för den delen inte ens ge en antydan till att kränka. Däremot ska jag naturligtvis hantera vilket beteende som helst gentemot mig själv. Grymma lektionsplaneringar som dessutom hela tiden kan bli lite bättre, snabb rättning, varierande arbetssätt och framförallt ska man vara en administratör av rang. Ständiga uppdateringar gentemot föräldrar och elever. Påminna. Påminna igen. Svara på mejl, ringa hem. Vara amatörpsykolog gentemot eleverna. Föräldrar med för den delen. Jobba ämnesöverskridande och se alla elever. Kollegor också. Inte bli arg, inte visa hur arg man blir. Inte få det där utbrottet som hela min själ vill ha.

När man sen kommer hem så ska man förutom att inte krascha familjelivet rätta lite och kanske se den där dokumentären och nyhetssändningen och.........

Det går inte. Eventuellt lyckas man ett litet tag och får möjligheten att njuta av att man är en av världens bästa lärare. Eller kanske till och med en av världens bästa människor. Men hur länge då?

Det var länge sedan jag gav upp tanken på att vara sådär överdrivet bra. Jag minns att min första tanke att begränsa mig var att jag ska jobba utefter de förutsättningar jag får. Minns att jag var lite grinig på min dåvarande chef under den här perioden. Varför skulle jag trolla?

Så bra att jag blev grinig! Det gav mig insikt.

Jag har exempelvis både planeringar och lektioner som inte är som jag skulle vilja. När jag får tid kommer jag att förbättra dem. Men fram tills dess. De duger. Jag duger. Även om jag inte är så bra som jag skulle vilja.

JAG ÄR TILLRÄCKLIGT BRA!

Det stora problemet när man jobbar med andra människor är just att ens känslor riskerar att göra en omdömeslös. Ambitionerna blir orimliga. Målsättningen oavsett om den är uttalad eller outtalad blir över tid omöjlig att nå. 

Jag är alltid på plats och jag mår bra. Jag är inte bäst men bra och jag kommer totalt sett ha hjälpt väldigt många fler elever under min gärning än vad jag skulle göra som kortvarigt helgon. 

Många helgon var för övrigt martyrer. Och eftersom vi inte ska sprida den "rätta" tron. Till vilken nytta är martyrskapet då?

Må bra är steg ett. Vi måste våga vara egoistiska för att på bästa sätt kunna vara en långvarig tillgång för de omkring oss.

Förutsättningar, ursäkter, motivation och kämparanda

Hon kom till Sverige för ungefär två och ett halvt år sedan. Slängdes ut i klassrummen utan ett språk. 

Lycka till!

Hon begrep naturligtvis ingenting. 

Idag blev jag klar med betygen för den här terminen. Hon fick:

I SO!!!

Ämnet med all text och svåra ord. Hur är det möjligt?

Hon har slitit som ett djur. Dag efter dag har hon jobbat och långsamt förstått mer och mer. Fliten har lyst som en aura omkring henne. Hur mycket tid hon lagt hemma vet jag inte men den är garanterat avsevärd. 

Jag är så imponerad och kan inte låta bli att jämföra. Vi ges alla olika förutsättningar. Dessa kan vi sällan göra något åt men det finns så mycket vi faktiskt kan påverka. 

Är en problematik en ursäkt eller en svårighet? Finns en lösning? Hur?

Vår inställning till vårt liv och vår omgivning är nyckeln till resultat. Vi kan förändra och påverka så mycket om vi bara ställer in vårt huvud på just det. 

Vi har alltid ett val och allt som oftast känns det som att den där jobbiga vägen är den rätta. Då gäller det att kunna kämpa och slita. Hitta ork och motivation.

Dagens samhälles kanske viktigaste egenskap?

Inland av Arne Dahl

Arne Dahl sitter med böckerna om A-gruppen för alltid på en väldigt hög piedestal och det blir i mina ögon ett litet problem när jag läser hans böcker om Sam Berger.

Den första boken Utmarker var bra men kom inte upp i samma i samma nivå och likaså med Inland. Bra deckare. Spännande. Men inte lika mycket samhällskritik och framförallt håller karaktärerna inte samma mystik och humor som Aarto, Kerstin, Paul och gänget.

Inledningen är något förvirrande för både Sam Berger och läsaren. Snart nog blir det klarhet i handlingen och jakten på en förmodad seriemördare sätter igång. Det är något med handlingen som jag har lite problem med. Jag tror det är det extrema. Mord och deckare i all ära men det är som att mördarens motiv blir så väldigt avlägset och överdrivet. Min känsla kan ha att göra med mitt på senare år minskade intresse för just deckare. Vet inte riktigt.

Läsvärd för dig som gillar deckare.

Kunskap - ett experiment av teori och praktik

Börja dricka kaffe? LCHF? Äta veganskt? Fasta? Kanske till och med träna på fastande mage?

Förändra tarmfloran med resistent stärkelse? Dricka tallbarrsvatten? Meditera? Ta bort mejerier från kosten?

Den där listan kan göras hur lång som helst. Genom åren har jag som alla andra stött på mängder med olika teorier och påståenden. Inte sällan motsägelsefulla. Det beror naturligtvis på olika saker men det bästa för att för alltid bli förvirrad  och fullständigt osäker på vad som är rätt och inte är att kvällstidningsutbilda sig.

Finns inget bättre.

Givetvis finns det vettigare sätt att få en uppfattning om alla teorier. Djupare läsning i böcker, samtal med någon man känner som provat på och så vidare.

Problemet är ofta att vi har en förutfattad mening. Det är som att vissa saker passar oss bättre en andra. Logik, tidigare erfarenheter eller bara hur insnöad man är i sina egna uppfattningar.

Det bästa måste ändå vara att prova själv?

Jag är nyfiken och framförallt väldigt motiverad i att vilja förbättra min tillvaro så mycket som möjligt. Därmed äger jag inte lyxen att stänga in mig i ett hörn och tro. Jag vill veta.

Och tack vare den inställningen har jag förbättrat min hälsa avsevärt. En del saker som kosten var en klockren förbättring medan kaffedrickandet varken har lett till det ena eller det andra.

Men gott är det - nästan jämt.

Jag är naturligtvis mitt egna medvetandes facit. Jag läser, jag experimenterar, lär mig och kommer fram till en slutsats.

Denna nya kunskap är mitt facit men den är inte slutgiltig. Var i processen är jag? En förbättring betyder inte att jag är i mål.

LCHF ledde till stora förbättringar i min totala hälsa men det betyder inte att det är slutdestinationen.

Vad händer om jag tar bort mejerierna? Nötterna? Eller boostar min bakterieflora med surkål och resistent stärkelse?

Eller kan vi mer eller mindre få till ett giftfritt hem? Hemmagjort tvättmedel och diskmedel? Kokosolja på huden istället för märkliga krämer. Apropå krämer har vi inte använt solkräm på cirka tio år. Giftigare produkt får man leta efter. Har under dessa år inte bränt mig en gång.

Kosttillskott är jag i grunden emot men skulle inte mina muskler må väldigt bra genom att ta extra magnesium? Argumenten för det är inte obetydliga.

Här kommer jag att ge vika för mina principer och prova - grunden till kunskapen om mig själv.

Stressen är min

Stress.

Ambition? Kravbild? Planering? Tillräckligt bra?

Vi vill gärna lägga över ansvaret på någon annan. Chefen. Tidsbrist. Barnen....

Många gånger är det naturligtvis så att vi påverkas av andra på ett negativt sätt men det är fortfarande så att att det är vi själva som kör bilen Jag.

Jag tycker inte om tanken på att det är någon annan som styr mitt liv. Det är ju riktigt otäckt.

Hur mycket tid vi har är helt och hållet upp till oss själva. Det är en fråga om val. Hur mycket jobbar jag? Vad gör jag av min tid? Två väldigt viktiga utgångslägen när man lägger upp planen för sitt eget liv.

Ibland känns det som om folk har mindre tid en vad de har pengar. Kanske dags att tänka om?

Andra viktiga faktorer är de fyra frågetecknen överst. Jag tror att många är väldigt snett ute för att bland annat ambitionen och den egna kravbilden är fullständigt orimlig och det tror jag i mångt och mycket beror på att så mycket i våra liv är abstrakt.

Bonden som plöjer sin åker ser vad han har att göra och vad han har gjort. Det är konkret och odiskutabelt. Hjärnan har lättare att begripa vad som är rimligt eller inte.

Få av oss är bönder idag. Vi har inte en stor åker att förhålla oss till. Istället sysslar vi med en sorts jonglering med ett antal bollar som vi knappt ens vet hur många de är. Samtidigt och hela tiden. Utöver detta sneglar vi på alla andra omkring och tror att de minsann lyckas jonglera med fler och dessutom gör det bättre och snyggare och....

För länge sedan avtackades en kollega. Han fick beröm. Givetvis! Bland annat sades att han hade ett enastående tålamod med eleverna.

Jag minns hur jag var tvungen att bita mig i tungan för att vare sig skratta högt eller säga något olämpligt.

I mina ögon var kollegan en katastrof. Han hade inga som helst krav på eleverna och lät dem göra precis vad de ville. Jag tänkte något i stil med att det är lätt att ha tålamod om man inte har några krav.

Den där avtackningen sitter kvar. Då var den skrattretande men nu tar jag lärdom av den.

Jag vill göra ett bra jobb men jag tänker inte ha för höga krav på mig själv.

Jag är tillräckligt bra och framförallt känner jag mig lugn, harmonisk och glad. Ett tillstånd som förhoppningsvis smittar av sig på elever och kollegor.

För stressen är min och jag bestämmer hur stressad jag tillåter mig att vara. Den ska hållas på mattan eftersom den får mig att både må dåligt och bli en arg och aggressiv människa.

Hälsa - ett aktivt val

Vi människor är en extremt underlig men snillrik konstruktion. Vi har märkliga egenskaper som tillsammans driver på en utveckling som på kort tid har tagit oss från grottstadiet till där vi är idag.

Vi är lata och bekväma. Fantasifulla, nyfikna och kreativa. Ständigt villiga till utveckling. Denna utveckling har varit fantastisk och lett till en livssituation där det här drivet framåt plötsligt är till vår nackdel.

All vår skaparkraft för att underlätta våra liv har gått spikrakt uppåt men nu har vi kommit till en situation där kurvan istället pekar nedåt.

Vi behöver knappt röra på oss längre eftersom våra hjälpmedel gör det åt oss. Vi behöver inte laga mat, knappt ens bli trötta för att kunna sova. Det finns mängder av exempel där våra hjälpmedel har blivit stjälpmedel eftersom de riktar sig till vår lathet och bekvämlighet. Förutom hjälpmedlen får vi dessutom ständigt ta ställning till lockelser. Finns det till exempel någon affär som inte har godis eller något liknande i kassan? Var inne på Claes Ohlsson härom veckan och höll på att komma ut med en Gott & Blandat istället för en skruvmejsel. Ikea är inte bättre och sportaffärerna lutar åt samma håll även om det de erbjuder är förklätt till något som en del tror är nyttigt.

Det är så lätt att hamna i den där fällan. Bra saker för vår hälsa idag kräver därför ett aktivt val. Ett val som till en början inte är enkelt eller bekvämt. Tvärtom tar det emot och man måste ta sig över en tröskel innan man får så frukten av sin ansträngning.

Träning är ett exempel, maten likaså. Skärmtiden är svår att hantera med alla sina belöningar och sömnen ska vi inte prata om som inte infinner sig eftersom hjärnan går på högvarv ända till sänggång.

Det krävs en medvetenhet först. Vi måste förstå vad det är vi mår tillfälligt bra av och vad som i längden innebär en bestående hälsa.

Sen krävs det att man bestämmer sig och för det krävs ett tydligt mål och motivation. En motivation som kanske är väldigt svår att hitta om man är ner i träsket som innebär dålig kost, dålig sömn och obefintlig träning.

Hur hittar man ut från det?

Jag tror på tid. Tid till mig själv. Reflektion och inre samtal. Vem är jag? Vem vill jag vara? Vad mår jag bra av? Vad behöver jag ändra på? Och så vidare...

Trots allt så är JAG det viktigaste i mitt liv. Om jag mår bra är jag en tillgång till de omkring mig. Vad är jag för en pappa, make, bror, son, kollega eller vän om jag mår dåligt?

Tid!

Sockerpolicy i skolan

Hur många skolor i Sverige har en sockerpolicy?

En medveten plan för hur vi agerar för att vi och våra elever ska må så bra som möjligt.

Jag tänker inte dra upp sockrets alla nackdelar. Har man inte koll på de flesta utgår jag ifrån att man har levt större delen av sitt liv i en grotta och då har man knappast haft tillgång och inte blivit utsatt för problematiken...

Hur vore det om skolor/lärare slutade att fjäska med sina elever genom att bjuda på gott i tid och otid? 

Hur vore det om skolor/lärare kunde vara tydliga med vad man får och inte får ha med sig vid utflykter? Hur kan man ens använda ordet fika istället för matsäck? De två orden har väl ändå lite olika innebörd?

Varför kan inte barnen ha med sig en vattenflaska? Nej. Istället ska skolan bjuda på: 

Varför då? Det finns inte ett enda bra argument? Om barnen skulle glömma sin vattenflaska så kommer de knappast törsta ihjäl de där få timmarna. Dessutom är det sällan deras kamrater är gjorda av sten. Finns en viss möjlighet att stackaren kanske kan få en slurk av en kamrat?

För övrigt. Hur ofta missar vattenflaskglömmarna att ta med det söta?

Nötter är livsfarligt för några få och får varken förtäras eller ens finnas i skolan. Med tanke på hur sockret påverkar våra elever. Borde vi inte ha ett visst regelverk för vad som är ok att ta med och snaska i sig i skolan? Pengar verkar inte vara några problem för våra elever och därmed förtärs det bland annat glass, godis och läsk/energidrycker i enorma lass. Hur kan det vara ok? Hur medvetna är föräldrarna om vart pengarna tar vägen? De kanske bor i en grotta även om inte deras barn gör det?

Hemkunskapen

Jag var på väg att kolla kunskapskraven men orkade inte vara riktigt så seriös. Men oavsett kunskapskrav. Vari ligger det viktiga i att lära barnen baka pepparkakor, kanelbullar och andra smaskigheter? Anser vi att det är viktiga färdigheter att ha med sig in i vuxenlivet? För det är väl ändå det skolan handlar om? Att lära och hjälpa eleverna att vara rustade inför sitt fortsatta liv. Både ur ett kunskapsperspektiv och ett hälsoperspektiv.

Känns som att det mer lutar åt att vi ger dubbla budskap. Varsågod! Tuta i dig socker men se till att koncentrera dig så att du får bra betyg. Ungefär som att skicka iväg en marathonlöpare med en rygga på tio kilo. Snabba dig!

Slutligen. Vrak till lärare, som överlever sockerstinna och överstimulerade elever eller orkeslösa och omotiverade elever, stapplar in i den skyddade borgen (personalrummet) och tar sig en hutt.

För det är precis vad kakfatet eller godiset som alltid finns där är. En snuttefilt som tröstar. Alltid tillgänglig och nödvändig för att överleva. Kortsiktigt stämmer detta kanske. Vi behöver en kick. Men i det långa loppet gör det oss till precis samma orkeslösa och omotiverade individer som vissa av våra elever. En snabb energi som inte räcker utan leder till ohälsa och som utan tvekan är beroendeframkallande och leder till missbruk.

Ingen skulle tillåta att vi alltid hade en bag-in-box eller en flaska whisky i personalrummet. Varför är det då tillåtet med allt detta socker? Ett socker som med all säkerhet totalt leder till mer ohälsa än vad alkoholen gör. Här förespråkar jag individuellt missbruk. Smyg in med handen i din hemliga låda men ge tusan i att öppet bjuda andra. Sluta med att legitimera ditt missbruk genom att göra det i grupp.

Även om det finns olika grader i helvetet ser jag mig själv som en sockermissbrukare. Finns det något gott hemma äter jag upp det. Finns inte en chans att jag skulle låta det stå ifred en längre period. Nu klarar just jag att stå emot det goda på jobbet. Det var ett antal år sedan jag satte upp den regeln för mig själv att aldrig ta gott på jobbet och till min glädje har jag lyckats hålla den. 

Men hur många klarar av det?

Och hur många skulle må väldigt mycket bättre med en tydlig sockerpolicy i skolan?

Vänskap

Vi träffas ungefär varannan månad och efter varje tillfälle känner jag mig så enormt privilegierad och tacksam. Våra träffar gör så gott och det går kanske att nöja sig där men jag är inte riktigt den typen som gör det. Jag måste få fundera och analysera. Varför får grabbträffarna mig att må så bra?

Jag vet faktiskt inte riktigt hur länge vi har hållit på. Omkring 10 år tror jag. Fyra vänner som sätter ett datum. Mat och brädspel allt som oftast. Eftersom jag är den sammanhållande länken mellan oss leder det enligt all psykologisk logik att det blir de tre emot mig. Helt ok. Det blir jämnast så :)

Spelandet och maten, alla diskussioner. Samvaron. Tilliten. Och naturligtvis alla skratt. En innerlig vänskap som på något sätt förstärks av att vi i princip inte har någon som helst kontakt mellan våra träffar.

Inga sociala medier eller någon annan form av kontakt. Jag tror att det har betydelse. Vi har ingen speciell koll på varandra under tiden och det gör att vi verkligen har något att prata om.

Jag blev lite orolig för ungefär ett år sedan när en av oss flyttade nästan två timmar bort. Vad skulle det leda till? Risk för tappad kontakt? Risk för att träffarna sakta skulle ebba ut?

Istället har det blivit tvärtom eftersom den där flytten har tillfört ytterligare en nivå. Framförallt när han kommer hit, sover över och vi morgonen därpå tar en kompislöpning i skogen. En löpning med både prat och tystnad.

Underbart!

Vi ger oss tid att umgås och tala med varandra. Ventilera och reflektera. Be om råd. Det blir innerligt och djupt istället för stressat och ytligt. Jag upplever samma sak med en fjärde vän när vi är iväg på Äventyrslöpning. Två vänner i skogen över en helg. Som ger varandra tid. Tid att verkligen umgås.

Tid!

Vad gör vi med vår tid? Hur mycket av den ägnar vi åt saker som får oss att på djupet verkligen må bra?

Jag har gett mig själv massor med tid till att fundera över detta. Vad mår jag bra av? Vad mår jag inte bra av.

Mitt sätt att umgås med mina vänner är av högsta kvalité. Den tiden mår jag riktigt, riktigt bra av.

Läget efter 100 miles

Jag kommer kanske aldrig igen göra 100 miles. Tänker att jag om X antal år när jag tittar tillbaka kommer att vara lite nyfiken på hur jag kände mig efteråt.

Mentalt
Det har gått två och en halv vecka sedan jag gick i mål. Inte en dag har passerat utan att jag har tänkt:

"Jag har sprungit 100 miles."

Minnesbilder blommar upp till ett leende och jag blir så himla stolt över de där 23 timmarna. En sorts doping som förmodligen kommer att lägga sig så småningom men som jag aktivt tänker ta fram lite då och då.

Kroppen
De vätskefyllda blåsorna i fötterna punkterades varje dag i nästan en vecka. Huden är fortfarande inte återställd men jag besväras inte.

Fotlederna är fortfarande lite ringrostiga men jag klarar av att springa utan problem. Benen däremot är fortsatt tunga. Jag har tagit det väldigt lugnt men ändå hållit igång med både löpning och cykling. En kul detalj var att jag en vecka efter loppet fick mig en massage och dagen därpå cyklade jag till jobbet. Jag hade ingen ambition att ha fart men oj vilket kräm det var i låren. Det har också varit enda gången. I övrigt, framförallt när jag har sprungit, har det varit oerhört trögt.

Min högra axel gör ont efter löpningen. Jag vet inte riktigt varför. Jag antar att jag spände mig på något skevt sätt under löpningen...

Jag lämnade blod en vecka efter loppet och utgick ifrån att blodvärdet skulle vara väldigt lågt. 134 är lite lågt för att vara mig men trodde ändå att det skulle ligga ännu lägre än så.

Sammantaget har jag inga särskilda men fysiskt förutom att kroppen helt enkelt känns trött och sliten. Det som har stuckit ut har varit sömnen som inte har fungerat som normalt. Har inte kunnat hålla ögonen öppna på kvällen och därmed somnat tidigare än normalt. Detta har inneburit att jag vaknat tidigare men även att jag totalt fått någon timma mindre sovtid än normalt. Dessutom har jag varit tvungen att gå upp och kissa på nätterna vilket inte tillhör det vanliga. Har helt enkelt sovit sämre.

Kan det vara någonting med det hormonella systemet som har satts ur spel? Först nu börjar jag närma mig mina normala sovrutiner. Intressant hur kroppen reagerar.

Planen framöver är att inte ha någon plan. Försöka vara smart, göra det jag känner för och lyssna på kroppen.

Solglasögon, allergier och anpassning

Jag är inte mycket för att ha solglasögon på mig. När jag läser utomhus. Ibland vid bilkörning.

Då är det nödvändigt men annars... Nej. Det känns som att jag drar en slöja över den vackra verkligheten. Ett filter som förstör. Jag vill inte det när väl solen kommer. Jag vill se de riktiga färgerna.

Men det ska visst vara bra för ögonen att ha solglasögon. Det låter konstigt. Vi är en evolutionär produkt. Naturen har format oss och anpassat oss. De med "rätt" förutsättningar har överlevt. Vi har skapats olika beroende på dessa förutsättningar. Det tydligaste exemplet är mängd sol och hudfärg. Förändringar för att klara av solen. För att skydda och för att kunna producera D-vitamin.

Måste då våra ögon ha solglasögon? Vi som är en produkt av en stenhård evolution?

Förmodligen.

För det finns även en kortare form av anpassning. Den som utgår ifrån hur vi lever idag. Behöver vi solglasögonen för att vi är inne så mycket? Ögon som inte är tränade/anpassade för allt det ljusa?

Jag tänker likadant med allergier. Inte sjutton är alla dessa allergier något som naturligt har skapats av år efter år av evolution.

Är vi ute för lite? Här och nu för ovana för vad gräs, blommor och träd utsätter oss för.

Ungefär som när den otränade drabbas av träningsvärk efter ett sällsynt träningspass. Tillsammans med ett sämre matintag så vips - allergi. Kroppen reagerar helt enkelt på något den inte är van vid.

Det tror i alla fall jag. Jag tror att vi över lag lever ett liv som vi inte är skapta för:

- Vi sitter för mycket.
- Vi tränar och rör oss för lite.
- Vi är ute för lite.
- Vi äter för dålig mat.
- Vi skärmtidar för mycket.

Detta liv gör oss svaga och mottagliga för all möjlig skit.

I tonåren utvecklade jag en ögonallergi. Den var hemsk! Höll på att riva ut ögonen på mig själv. Var kom den ifrån? Då var vi alla utomhusbarn...

Allergin höll på på i många år. Ibland värre, ibland lite bättre. Sen ett antal år är den borta.

Vad hände?

Jag slutade äta socker. Något jag i tonåren dundrade i mig i form av både långsamma kolhydrater och snabbare i form av läsk och annat gott. Stackars kroppen var utsatt för ständig inre inflammation som tillslut inte orkade motstå naturen.

Youval Noah Hararis har i sin bok Sapiens en teori angående alla synfel. Att synfel är ologiskt eftersom det skulle vara en så enorm nackdel för oss på vidderna. Att synfel är ett modernt problem eftersom vi idag använder ögonen på ett annat sätt. Mycket fokus på texter istället för att blicka långt för att upptäcka naturen.

Det låter logiskt. Nu är läsningen i dagens samhälle så enormt viktig så synfelen känns som en acceptabel bieffekt och där lösningen i form av linser eller glasögon inte är något problem.

Men allt det andra?

Såsom allergier, fysiska krämpor och mental ohälsa.

Självklart går det inte att bortse ifrån gener och vad de ger oss för förutsättningar men jag är fast övertygad om att vår hälsa är en matematik av flera olika faktorer.

Mina gener kan jag inte påverka. Däremot kan jag påverka hur jag lever mitt liv. Och eftersom livet är fantastiskt och jag är girig tänker jag göra allt jag kan för att leva så att min hälsa ska bli så bra den bara kan.

Varje dag skriver jag min biografi. Ambitionen är att varje mening och varje ord ska bli så bra som möjligt.

Jädrar! Vilken bra bok det kommer bli...

Nordisk fauna av Andrea Lundgren

Det är mycket mystik och ångest i de här novellerna. Människor som inte mår bra och som till viss del skapar sig egna verkligheter. Språket är väldigt vackert. Både målande och talande. Väldigt många känslor som uttrycks på ett oerhört fantasirikt sätt.

Jag fångades extra av novellen om den lilla flickan som skulle bo hos sin pappa i några veckor. Hur känslig och uppmärksam hon var på varenda liten detalj i hans sätt att vara och prata. Hur hon bygger upp en rädsla och hur hon hanterar den. Det blir väldigt gripande när man som förälder läser detta. Hur upplevs jag? Vad tycker de mina? Känner ofta att jag borde ha agerat annorlunda men tröstar mig med alla leenden. Vi har det bra men visst vill jag utvecklas och bli en bättre pappa. Människa.

Jag har svårt att egentligen har en åsikt om boken. Den var inte helt enkel att begripa sig på men samtidigt tror jag att mycket av den kommer att dröja sig kvar och det brukar vara bra.

Förnekelse och strutsmentalitet - den dummes räddning

Problem. Sjukdom. Smärta. Känningar.

Finns de och i vilken utsträckning?

Jag är aldrig sjuk - eventuellt krasslig. Tar man aldrig tempen så har man heller aldrig feber...

Jag är aldrig skadad - eventuellt har jag lite känningar.

Har jag en osannolik tur? Har jag bra kunskaper för att hålla mig frisk? Eller kan det rent av vara så att jag vägrar acceptera negativa saker - blundar för dem och hoppas att de ska försvinna? Och så hjälper det!?

För om det inte finns i mitt huvud så.....

Jag har mängder med exempel på när min kropp har signalerat för att något inte är som det ska. Jag börjar på fullaste allvar tro att jag har en förmåga att tänka bort problemen. Givetvis anpassar jag mig till det eventuella problemet men jag låter det inte ta mer plats än nödvändigt.

Resan fram till Aktivitus trailrace var inte problemfri:

Känningar i knät
Något som småspökat i flera år men som aldrig har blivit värre. Har framförallt känt av det vid brant nedförslöpning i terräng.Valde tillslut att ta kontakt med en fysiolog eller vad han hade för titel. Han trodde att det kunde vara någon form av snedbelastning. Träningsprogram för att stärka bål och lårmuskler. Blev inte bättre men inte heller sämre med tanke på min ökade träningsdos.

Jag tror inte att spökandet är borta men kände ingenting under Aktivitus.

Känningar på yttersidan av knät
Min plan var att trappa ner löpningen till skiftet mars/april. Näst sista veckan i mars sprang jag 13 mil och sista veckan planerade jag ytterligare 13 mil. Problemet var att jag började känna av någonting på yttersidan av knät. Trodde att det hade med min höga belastning att göra. Värken kändes dygnet runt men jag valde ändå att följa min plan. Tänkte att en lugnare vecka skulle göra gott innan min planerade helglöpning med Jerker. Hur skulle den gå? Tre dagars löpning i skogen med packning. Jag insåg att om den helgen inte skulle gå bra så var det adjö med Aktivitus.

Det måste alltså gå bra. Inte sjutton fick all min förberedelse gå åt pipan för att knät inte ville.

Den helglöpningen kände jag ingenting.

Lättare nackspärr
Två dagar före loppet kände jag av en begynnande nackspärr. Tänkte "I helvete heller". Min fru kommenterade efter loppet att hon hade tyckt att jag såg sned ut under loppet. Då först mindes jag värken före loppet men under tiden kände jag ingenting. Jag hade givetvis inte sagt något om det. Att säga det högt är att bekräfta och då finns det.

Jag är säker på att mental styrka i mångt och mycket handlar om vad man tillåter ska få plats i ens huvud. De mörka tankarna välkomnas ju mer man tänker på dem. Under ultralopp. Under vardagen. Därför ska vi inte tänka på dem.

Men jag börjar även tro att vi har en förmåga att tänka bort fysiska problem också. Som jag skrev ovan. Jag har många exempel på när jag känt att något oönskat har varit på väg men där jag på något nästan barnsligt sätt inte har accepterat det.

Jag inser att det kan vara en farlig strategi men samtidigt är det kanske ett sätt att lära känna sig själv och sin kropp. Det jag nämner här är ju inga benbrott eller lunginflamationer utan luddiga besvär som inte tillåts utrymme.

Rätt eller fel?

Jag har oerhört få dagar på ett år då jag är "krasslig" och jag har inte vilat från träning sedan jag bröt en tå för många år sedan.

Tur? Skicklighet? Eller en lyckad strutsmentalitet? Förmodligen en kombination men man ska nog inte underskatta strutsen....

Hormonsmart mat & effektiv träning av Martina Johansson

I Hormonsmart mat går Martina Johansson igenom hur man på olika sätt kan lägga upp sin kost och träning för att på så effektivt sätt som möjligt uppnå de resultat man vill ha.

Fett, kolhydrater, proteiner, vitaminer och mineraler. Alla är de bekanta men att få veta mer om hur de påverkar mitt hormonella system och hur det systemet i sin tur kan påverka min träning och hälsa tycker jag är oerhört intressant. Som jag har varit inne på tidigare så är det här ny mark för mig. Jag känner att jag långsamt börjar få grepp på mer och mer.

Fjärde boken på kort tid av samma författare. Något väldigt ovanligt för min del. Samtidigt nödvändigt eftersom innehållet till stora delar är nytt.

Risken för upprepning har naturligtvis slagit mig. Och visst blir det en del repetition men också mycket nytt. Repetitionen har känts bra och nödvändig för att verkligen bli förtrogen med det nya och den här bokens fokus på träning är väldigt givande.

Jag anser att jag kan träning. Styrketräning har aldrig tilltalat mig eftersom jag inte har haft några muskelambitioner. Men det är som att detta på grund av Martina sakta ändras.

Den styrketräning jag ägnar mig åt fokuserar mest på bålen men frågan är om jag inte ska börja tänka om. Stressa kroppen och musklerna med tyngre styrketräning istället för att småmysa som jag gör nu. Inte för att bygga muskler utan för att aktivera mitt hormonella system ännu mer.

En aktivering som skulle få mig att må bättre?

Om inte annat tänker jag att starkare lår, för min del, verkligen är nästa steg i att bli en bättre löpare.

Utmaningen blir att genomföra den här typen av träning utan att för den skull hamna inne på ett gym och det ska väl inte vara omöjligt.