Gåtornas Palats gav ut i Sverige efter da Vinci koden. Detta trots att den är ca fem år äldre. Frågan är alltså varför den inte gavs ut före da Vinci koden? Jag har svaret. Den var för dålig....En okänd författare låg bakom en medioker bok och därför fanns det ingen anledning att släppa den i Sverige.
Succén med da Vinci koden ändrade allt och gjorde givetvis att man såg möjligheten att rida på framgångsvågen och därmed snabbt släppa Dan Browns övriga böcker. Bara för att krydda till det lite extra anpassade man även översättningen på bokens titel, från den engelska varianten, Digital fortress till Gåtornas Palats. Den icke insatte läsaren skall känna da Vinci vibbarna och därför snabbt gå och köpa den urusla boken.
För riktigt dålig är den verkligen när jag mitt ute i skogen under en löprunda väljer att stänga av skiten. Substitutet i form av musik var som en gudagåva.
Varför är den då så dålig?
Boken handlar om en kod som är ute på drift och kan förstöra verksamheten för en av USA:s underrättelseverksamheter, nämligen NSA. En kvinna ska komma åt problemet på hemmaplan med hjälp av datorer och hennes fästman får fara till Spanien för att där hitta en ring som även den är en del av problemlösningen. Och det är framförallt mannens sökande efter ringen som blir pinsamt dåligt. Så fort han kommer nära ringen försvinner den iväg, antingen på grund av att han är klantig eller på grund av andra märkliga händelser. Det blir inte spännande, enbart mer irriterande över att den här givetvis extremt intelligente mannen, som kan hur många språk som helst, är så korkad när det väl gäller. Kvinnan på hemmaplan är förresten underbart vacker (självklart!! Det går ju inte att skriva en bok om fula och korkade människor även om de beter sig hur korkat som helst).
Det finns en behållning med boken och det är att den tar upp frågan om avlyssning eller ej. Ska storebror få läsa våra mejl och avlyssna våra telefonsamtal eller inte? Måste de ha ett godkännande från en domstol eller inte. Vem kontrollerar storebror? Har vi rätt till en personlig integritet eller inte? Dessa frågor har blivit väldigt aktuella i och med de nya terroristlagarna i framförallt USA. Och visst är de svåra. Jag är tveksam i vad jag tycker. Självklart vill jag ge polisen nödvändiga verktyg för att de ska kunna utföra sitt uppdrag på bästa sätt, men ska det få inkräkta på min integritet? Kommer det överhuvudtaget att göra det?
Spelar det någon roll när vi själva väljer att lägga ut större delen eller rent av hela vårt privatliv på facebook? Där är vi olika men för mig känns det väldigt främmande att blotta ut mig för allt och alla på det viset. Samtidigt blir det ju komiskt när äkta par och sambos förmedlar både det ena och det andra via facebook. Vad är syftet med det? Om jag har vill uttrycka min kärlek till min fru till exempel, gör jag det till henne mellan fyra ögon. Om jag ska göra det via facebook vill jag hävda att syftet är ett annat, nämligen att forma min/vår sociala mask. För det är ju viktigt att tala om för allt och alla om hur himla bra vi har det, eller hur? Vad ska folk annars tro?
Träffade förresten på en yngre variant av den gamle finske längdskidåkaren Harri Kirvesniemi ute i skogen idag. Jösses vad lika de var. Han hade "tappat" huvudet på precis samma sätt Kirvesniemi. Jag antog att han var trött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar