!


I listan till höger, med läsvärda böcker, visas med ett utroppstecken vilka böcker som är mina favoriter.


måndag 30 oktober 2017

Åre inför Icebugs Xperience 2018

När jag fick frågan om jag ville hänga med till Åre för att reka banan inför Icebugs Xperience som ska äga rum i maj 2018 tvekade jag. Det kändes som att jag inte plötsligt bara kunde överge jobb och familj men efter några timmars velande valde jag att hänga med.

Hur kunde jag överhuvudtaget tveka?



Torsdag till söndag. Löpning på en plats jag aldrig varit på tidigare med likasinnade och med all säkerhet väldigt intressanta människor. Vilket äventyr!

Bilresan upp och ner var tveklöst lång men med så många nya och intressanta människor runt omkring gick tiden relativt fort och överhuvudtaget var alla samtal dessa dagar väldigt stimulerande och lärorika. Så många med så mycket erfarenhet och roliga anekdoter. Det blir något extra när man har en så stark gemensam nämnare som löpning. Kan det vara så att vi alla formas åt samma håll efter alla timmar i skog och ensamhet?



Dag 1 innebar löpning omkring Åreskutan. Mycket höjdmeter och cirka 27 kilometers löpning som varvades med en del väntan när kamerautrustningen skulle packas upp och ner. Kändes lite märkligt att bli filmad samtidigt som det inte fanns så mycket att fundera på mer än att sätta fötterna rätt för att inte bjuda på en komedi. Klarade mig bra med ett underställ och min nya jacka trots att det till och från blåste på riktigt friskt. Framförallt högst upp på fjället. Underbart så bra jackan stod emot vinden.



Gemensam middag och lite pool och bastu gjorde ögonlocken härligt tunga mot kvällen. Blev inte många sidor i boken.

Dag 2 bar det av mot Vålådalen och en något snällare tur i höjdmeter. Även här blev det cirka 27 kilometer i underbar omgivning som bjöd på det mesta. Höjdpunkten var när vi kom högst upp på en topp och kämpade mot den starka vinden. Den lilla människans kamp mot naturen. Kändes underbart att krypa ihop och driva på benen framåt. Efter löpningen var vi hembjudna till Markus Torgeby och det blir ett minne att bevara. Dels den behagliga samvaron vid brasan som gav en härlig värme men framförallt den lilla utflykten till hans kåta. Där i skogen, i mörkret berättade han och svarade på våra frågor om hur han hade haft det och hur han hade tänkt när han till och från i fyra års tid bodde ute i skogen.





Jag har både läst boken, sett dokumentären och lyssnat på honom i någon podd men att stå där i den omgivningen var magiskt. Markus är en fascinerande människa som på sätt och vis hade/har samma behov som jag tror att vi andra också har, men mer. Jag känner verkligen igen mig när han pratar om hur det surrade i kupan och hur stort behovet var att få komma bort och ifrån. För min del räcker det med några timmars löpning. Det gjorde det inte för honom men så var hans behov så mycket större.

Blev ingen bok alls den här kvällen :)

Dag 3 innebar Edsåsdalen. En kortare tur på knappt 20 kilometer men med en fantastisk vinterterräng. Torgeby sprang med oss en bit vilket kändes roligt.



Upp, upp på spångar och mossar.



Fötterna klafsade i riktigt djupt ibland och fötterna fick en något kallare tur. Kände mig oväntat pigg i benen och kunde rulla på bra när det var dags för utförslöpning. Först ner över en lång mosse och senare på en underbar stig längs med en bäck. Vackert!





Jag känner lycklig och enormt privilegierad över att ha fått vara en del av den här långhelgen. Ingen tävling utan bara upplevelse i en underbar natur med fina människor. 

Igen!



















måndag 23 oktober 2017

Här och nu, där och då

Ibland kommer jag hem efter att ha varit ute på en löprunda och försöker förklara vad jag har varit med om. Det faller alltid ganska platt. Upplevelsen går inte att förmedla och det hjälper inte de få gånger jag har haft telefonen med mig och tagit kort. Bilden kan vara nog så vacker men den har ingen chans mot känslan av att ha varit där. Färgerna och vyerna kombinerade med lukter och ljud och den inre harmonin som det alltid ger av att vara omgiven av skog. Mina pigga eller trötta ben, mitt flåsande och den hormoniella cocktailen med endorfiner och allt vad det heter får bilden och orden i efterhand att kännas torftiga.


På Mudrun senast var det en del av de "tävlande" som filmade. Jag har full förståelse för att man gör det. Men frågan är hur mycket man upplever?

Ibland tar vi en nostalgitripp hemma. Genom bilder och filmsnuttar tittar vi tillbaka och minns. Njuter! Bilderna och filmerna är en påminnelse om hur vi har haft det. En verklig skatt!

En skatt som jag absolut vill utöka men inte på bekostnad av att inte ha upplevt. Jag vill minnas situationen inte det faktum att jag filmade och fotade som en dåre.

Vad är syftet med fotot eller filmen? Förutom minnena är det många gånger att berätta för andra eller inspirera vilket naturligtvis inte är fel.

Men.

Oftast räcker det faktiskt med en bild eller en liten filmsnutt. Då är det förevigat och resten av tiden kan läggas på att uppleva. Om några dagar ska jag göra precis det. Uppleva! Och nog tusan ska mobilen med.




Slända i bärnsten av Diana Gabaldon


Claire och Jamie är i Paris för att förhindra Bonnie Prince Charlie att få fram pengar för att mobilisera ett uppror mot engelsmännen. Claire som ju är från framtiden vet att upproret kommer att misslyckas och sluta i ett skottskt blodbad. Därför intrigerar de i det franska hovet för att få inflytande över framförallt Bonnie Prince Charlie.

Hur de än försöker lyckas de inte och hamnar tillslut mitt i ett begynnande inbördeskrig.

Boken börjar med att Claire är tillbaka i "nutid", det vill säga i Skottland 1968. Med sig har hon sin dotter och de försöker gräva i vad som egentligen hände under det där inbördeskriget. Allt är lite dolt och ovisst eftersom dottern inte verkar känna till vad Claire har råkat ut för. Och som läsare blir jag väldigt intresserad. Varför är Claire i 1960-talets Skottland? Varför känner hon inte till vad som hände? Var hon inte med?

Min nyfikenhet blev väldigt stor och bladvändandet smattrar på. Snart nog påbörjas förklaringen när boken tar vid på 1700-talet där den föregående boken slutade.

Här blir det tyvärr en rejäl kvalitetssänkning. Tiden i Paris är både lång och relativt händelsefattig. Jag tappar intresset ända fram till att paret hamnar i Skottland igen. Där växlar boken upp igen och blir riktigt bra. Ända fram till en tvärniten mot slutet.

I boken finns en hatrelation till en annan karaktär. Den är av den grövsta sorten där karaktären i fråga inte går att se på utan annat än känslan av ren ondska. Sättet Gabaldon sammanför Claire, Jamie och den här tredje personen blir under delar av boken lite fånig. Deras vägar korsas på ett märkligt sätt och framförallt tycker jag att sättet huvudpersonerna Claire och Jamie bemöter denne personen tillslut blir löjeväckande. Herre Gud! Inte ens Jesus hade klarat av att vara så from. 

Orimligheten blir som en stor knockout och jag väljer till min egen förvåning att med mindre än 100 sidor kvar (boken är cirka 800 sidor) lägga ifrån mig boken.

Jag tycker mycket om upplägget i bokserien. Det är något med tidsresor som kittlar. Vetskapen om vad som ska hända. Den stora frågan om det går att ändra framtidens gång och så vidare. Kryddat med historiens vingslag är detta en perfekt bok för mig men tyvärr håller det inte i längden för att jag tycker att den känslomässiga relationen ovan helt enkelt blir absurt löjlig.

Jag tror inte att det blir fler böcker i den här serien framöver.

måndag 16 oktober 2017

Lek, träning och hälsa

Igår blev min äldste son hemskjutsad från kompisen. De skulle ändå iväg och handla. Snällt!

Kompisen bor tio minuters promenad bort. Han hade alltså varit hemma på fem minuter per egen maskin.

För någon vecka sedan blev min yngste hemkörd. Promenadavstånd fem minuter. I det fallet skulle det inte handlas. Det var nog mer en trygghetsfråga. Kulregn, stridsvagnar och pedofiler bakom varje buske. Man vet aldrig. Det var ju också snällt.

All denna snällhet kliar i hela kroppen på mig. Det är samma snällhet som skjutsar barnen till och från skolan. Som köper busskort. Som låter barnen leka var de vill. Det vill säga inne större delen av tiden.

Jag kan inte minnas att jag någonsin blev skjutsat till eller från någon kompis. Vi cyklade och sprang. Det var ju aptråkigt att gå och tog en evighet.

Vi lekte ute!

Pantgömme, bollsporter, vilda västern, Robin Hood osv. I skogen, på fotbollsplan, på lekplatsen. Överallt! Året runt.

Hur många timmar lekte vi ute varje vecka?

Leken gav en fantastisk fysisk grund. Idag är det ändå vår generation som mår sämre och sämre. Vår fysik är dålig och vi blir bara mer och mer stressade. Hur ofta rör vi oss i förhållande till när vi var barn? Den självklara leken har i vuxenvärlden bytt namn till träning och då är det inte lika självklart längre. Då är det förknippat med tvång istället för lek och den som klarar av det är antingen duktig eller till och med tokig.

Vi har institutionaliserat ett beteende av stillasittande och bekvämlighet som gör att en sådan som jag anses vara lite galen.

Tränar i snitt lite drygt 1 gång om dagen. Vad blir det i timmar på en vecka? Kanske tio? Hur mycket mindre är det än när jag var barn?

Mycket mindre!

Nu "tvingar" vi in våra barn i institutionen vi har skapat med snällhet. Ungarna leker sällan ute och dessutom skjutsas det. Oj vad vi kan slå oss för bröstet. Vad snälla vi är. För att inte tala om vad nöjda vi är med oss själva när vi slår två flugor i en smäll. När vi tar tillvara på tekniken (exempelvis pokemon) som våra barn tycker så mycket om och dessutom får ut dem.

Våra barn idag är inte i närheten av den fysiska grund vi hade.

Jag är pappa till två grabbar som är 8 och 10 år och är aktivt engagerad i deras idrottsutövande. Jag är fotbollstränare och idrottslärare på en högstadieskola. Jag ser mängder med barn i alla åldrar och det jag ser skrämmer mig.

Koordination och fysiken är över lag väldigt dålig. Hur sjutton kommer folkhälsan se ut om 10-20 år?

Mer idrott i skolan? Absolut! Men kärnan måste vara att vi föräldrar slutar upp med den här kortsiktiga snällheten och tar ansvar vår och våra barns hälsa.

Just det! Ungarna gör inte som vi säger. De gör som vi gör.

onsdag 11 oktober 2017

Det gör ont och tar tid

Barn  har en förunderlig förmåga till tunnelseende. Ett tunnelseende och ett fokus som får dem att repetera och repetera. Vilket slit för att lära sig krypa och gå. Cykla. Ett evigt slit med massor av tårar. Om och om igen tills belöningen kommer.

Jag kan!

Men det är inte alltid lika roligt. Lära ungarna att äta det mesta. Phu!

För att inte tala om hur många timmars bråk jobbet att lära dem läsa har tagit. Däremot har det trixats med boll i mängder med timmar. Tårar där med tills rekordet har slagits. Igen och igen.

Vissa saker är vi motiverade att göra. Andra är det svårare att tvinga sig till. Ibland handlar det just om tvång. Tvinga barnen till det de inte vill. Tvinga sig själv....

Ett problem som är större idag eftersom vi så ofta får som vi vill? Minsta motståndets lag i allt.

Vissa saker tycker jag är givna. Vill jag bli bra på något. Verkligen lära mig så måste jag träna. Och det går sällan fort och det gör ofta ont (antingen mentalt eller fysiskt). Men belöningen finns där tillslut och den är väldigt mycket större om den inte kommer med en gång. Träningen, motståndet, tiden. Det är värt det!

Jag fick mig en tankeställare härom dagen. Eller mer en bekräftelse. Jag har medvetet ökat antalet kilometer i veckan. Löpning 6 dagar i rad hade resulterat i drygt 90 kilometer och nog för att benen till och från hade varit trötta under veckan men inte så farligt. Häftigt!

Jag började springa 2011. Fram tills dess ansåg jag att alla som sprang mer än en mil hade en skruv lös. Jag minns de där första gångerna när jag gjorde 12, 13 kilometer. Usch! Vad jobbigt det var. Benen började värka och när löprundan var slut var resten av dagen förstörd. Stapplade fram som en ledbruten pensionär och låg helst i soffan resten dagen. Totalt energilös. Sakta, sakta blev det både längre och mer. Kroppen har långsamt blivit starkare och nu klarar jag av löpningar som jag då aldrig hade kunnat drömma om. Och resten av dagen blir inte förstörd.

Hur ser det ut om ytterligare fem år? Det finns alltid de som är snabbare och bättre. Målet måste inte alls vara att nå till samma nivå men vetskapen om att det går, med en god portion tålamod, tycker jag är fascinerande. Vi är så otroligt formbara och har en sådan enorm utvecklingspotential om vi bara vill och ger saker och ting tid.

Det tar tid. Det gör ont. Men det vi tränar på blir vi bra på. Kanske kan vara värt att påminna sig om när allt i samhället ska gå så förbaskat snabbt hela tiden.

För det där tunnelseendet är inte barnsligt. Det är naturligt. Det kommer någonstans ifrån och har ett viktigt syfte. Problemet blir när motivationen störs av hemskheter som tidshets, lättja och bekvämlighet.

tisdag 10 oktober 2017

Gonatt

Vansinniga siffror på hur många som tar tabletter för att kunna somna. Hur många fler har bekymmer med detta? Finns troligtvis ett rejält mörkertal. Och som vanligt ska det medicineras istället för att se till vad orsakerna till den dåliga sömnen kan vara.


Jag har min åsikt klar. Den må vara amatörmässig men sunt förnuft är ingen dålig vägvisare. För övrigt är det inte svårt att leta upp bra tips för den som har svårt att somna. Allt i från när man ska ta sitt kaffe till hur ljust och svalt man bör ha det omkring sig osv....

- Träna så ofta som möjligt. Utomhus!!!! Helst på morgonen.

- Ge dig själv tid till reflektion. Jag är rädd att alldeles för många får den tiden först när de lägger huvudet på kudden. Då är det för sent. Bearbeta måste vi. Det är ett grundläggande behov som måste tillfredsställas men inte tusan kan man göra det precis innan man har tänkt att sova. Hjärnan jobbar på för att den behöver. Den slutar inte för att klockan är läggdags.

- Ta ansvar över din stress. Det är populärt att ge jobbet skulden eller något annat som man anser att man inte kontrollerar. Det är bekvämt och samtidigt lägger man ifrån sig ansvaret. Ja, självklart kan stress komma utifrån men framförallt handlar det om vårt egna förhållningssätt till arbetsuppgifter och måsten. Jag äger min egna stress och jag måste agera utefter vad jag har för behov. Jag måste som första steg vara medveten om vad problemet är. Sedan måste jag ta itu med problemet oavsett om det är en mobil som aldrig lämnar mig ifred eller om det är jag själv som omedvetet söker upp situationer som får mig att må dåligt.

När gör jag den här analysen? För min del när under träning utan musik eller något annat i öronen som stör det inre samtalet.

Kontentan är att vi måste börja förebygga det ohälsosamma istället för att försöka medicinera bort det. Sömnen är ju för sjutton ett av våra mest självklara behov.

För jag vägrar tro att jag råkar vara lyckligt lottad. När jag lägger mig är min kropp trött. Huvudet har pratat klart (och de gånger det inte har gjort det kommer svårigheten att somna som ett brev med posten). När jag läsandes i sängen kämpar mot gravitationen med mina ögonlock vet jag att det är dags och hade det inte varit för den sista skvätten hade jag somnat på bara några sekunder. Nu tar det istället några minuter.

Det är så gott att få sova!

tisdag 3 oktober 2017

Jokern av Markus Zusak


Ed Kennedys liv förändras hastigt efter ett bankrån. Hans liv är inte speciellt spännande eller hoppfullt men efter det där rånet får han plötsligt olika meddelanden i form av spelkort. Snart inser han att meddelandena är uppdrag som han förväntas utföra. Uppdragen innebär att han ska hjälpa okända människor med olika problem.

I processen med att hjälpa andra förändras han och förstår att det finns en hel del med hans egna liv som borde förändras.

Det här är en härligt varm och kärleksfull bok. Vi som har läst Boktjuven känner igen oss en del i det annorlunda sättet att skriva samt den underbara människosynen. Till jul är det inte ovanligt att säga att det är roligare att ge än att få och den här boken förstärker det. Det finns så många situationer i boken att le åt och den ger en härlig generös känsla.

Hur kan jag själv hjälpa mer? Både för deras och för egen del.....

Det här var min andra Zusak. Boktjuven är en av de absolut bästa böcker jag har läst. Den här är väldigt bra även om den inte når upp till samma mytologiska nivå.

måndag 2 oktober 2017

"Du är alltid så nöjd"

"Du är alltid så nöjd efter dina tävlingar."

Aten marathon 2015


Är det så? Och om det stämmer, varför?

Jag har funderat över detta ett tag nu och inser att det nog faktiskt är så. Allt som oftast är jag inte bara nöjd utan till och med väldigt nöjd. Vad kommer det sig?

Jag tror att det beror på ett flertal saker.

1. Jag tävlar jämförelsevis inte så ofta. Jag orkar inte det. För mig är en tävling både ett fysiskt och mentalt test som sliter. Jag behöver återhämtning och därför blir det orimligt att tävla för ofta eftersom min grundinställning är att det då är max som gäller och inget annat.

2. Jag kommer väl förberedd till en tävling. Det spelar ingen roll ifall det är skidor, cykling eller löpning. Jag tränar specifikt för det jag ska göra.

3. Jag har bra målbilder. Först och främst är de alltid flera till antalet. Ett mål där allt går perfekt och jag stormar fram som en vilde. Ett mer blygsamt och ett som är anpassat till misslyckanden och yttre faktorer, såsom punkteringar, skador och väder.

4. Målbilderna är flexibla. När jag gav mig ut på okänd mark i Aktivitus trailrace 100 miles visste jag inte vad som väntade. Efter halva loppet insåg jag att jag inte skulle lyckas genomföra tävlingen. Försvarsmekanismerna i hjärnan ställde om siktet och hittade ett nytt mål. Få till ett personbästa i längd. Bryta 100 kilometers gränsen.

5. Jag väljer att se det positiva i det jag har gjort. Lidingöloppets silvermedaljgräns missade jag med 1 minut. 1 minut!!!! Hur irriterande var inte det? Jag hade kunnat välja att se på det loppet med bitterhet och besvikelse. Och det är klart att de tankarna aldrig helt försvinner men samtidigt sprang jag drygt 20 minuter snabbare än första gången. 20 minuter!!!! Det är bra det :). Och för sjutton hur många klarar av att springa över 100 kilometer på en dag. Skulle jag då istället lägga fokus på att jag inte klarade 100 miles? Aldrig i livet!

Vad vore jag utan idrott? Så mycket som den har gjort för mig och fortfarande gör. För givetvis är det jag skrivit ovan inget som stannar vid idrotten. Dessa tankar tar jag med mig i allt jag gör.

Ta jobb och familjeliv till exempel. Hur ska man klara det utan flexibilitet och anpassning till de förutsättningar man har? Detta tror jag är kärnan i problematiken med stress och att människor inte mår bra. Målbilden är inte rimlig i förhållande till vilka förutsättningar som finns. Denna obalans kan inte ge annat än negativa tankar och misslyckanden istället för att rationellt se på förhållandena ifrån ett annat perspektiv och inse att jag minsann ska vara bra nöjd med det jag gör.