Jag minns så väl första gången jag kom i kontakt med Da Vinci-koden. Det var under universitetstiden. Jag antar att jag hade en ledig förmiddag när jag slog på tv-n och hamnade mitt i en bokrecension av "den flintskallige smålänningen" på svt. Vet tyvärr inte vad han heter. Hur som helst gillar jag honom. Han håller sina recensioner på en vettig nivå och har inga ambitioner att, med näsan i vädret, sätta sig över författarna han recenserar.
Jag hade aldrig tidigare hört talas om Dan Brown men tyckte att innehållet verkade intressant. Förmodligen kom boken i helt rätt tid för mig eftersom jag nyligen hade avslutat mina religionsstudier. Jag slukade boken och tyckte att det var en riktig toppenbok. Ett jäkla tempo och framför allt massor med spännande och intressanta teorier (som inte är helt felaktiga). Boken blev ju en succé och många hyllade den, men sen kom kritiken...
Den var provokativ mot kyrkan, massor med faktafel osv. Plötsligt vände mångas åsikter om boken. Njae, den var väl bra men...lät det allt mer. Jag har inga större problem med att folk inte tycker som jag, men det som störde mig och som fortfarande stör mig är när människor ska sätta sig på sina höga hästar och ge uttryck för att vara något de inte är. Det är inte längre ok att bara njuta av en bok och ta den för vad den är. "Experterna" säger ju något annat. Nej, det är viktigt att verka vara intellektuell och då passar det inte att uppskatta en kioskvältare. Ett glas rött och en bok om poesi ska det vara, eller varför inte en Tolstoj eller en Dostjevskij?
Åter till Dan Brown. Hans övriga böcker kan i viss mån vara fyllda av intressanta och spännande teorier o dyl, men tyvärr är de alla uppbyggda på exakt samma sätt, vilket blir tröttsamt.
Men Da Vinci-koden, det är underhållning;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar