!


I listan till höger, med läsvärda böcker, visas med ett utroppstecken vilka böcker som är mina favoriter.


lördag 24 juni 2017

Gladiatorn av Simon Scarrow


Macro och Cato är med båt på väg till Rom när de råkar ut för en jordbävning med tillhörande flodvåg som gör att de blir strandsatta på Kreta. Väl där inser de att jordbävningen har orsak stor skada och att öns slavar har tagit vara på tillfället och flytt ifrån sina bojor.

Slavarna organiserar sig och revolterar mot sina forna herrar. Macro och Cato tvingas ta itu med problemet med insikten om att de är kraftigt färre i antal och tvingas slåss mot en oerhört motiverad motståndare. Snart nog inser de också att slavarnas ledare har en personlig koppling till dem och att den inte är positiv.

Jag vill minnas att den förra boken, Centurion, var något sämre än de tidigare. Därför kändes det väldigt bra att Gladiatorn, som är den nionde i ordningen, håller en väldigt hög klass. Den är riktigt spännande och i övrigt känner man givetvis igen sig från de andra böckerna i serien. Som trogen läsare av Silverörnserien blir man alltså inte besviken.

onsdag 21 juni 2017

Tillsammans

För ett antal år sedan gjorde jag upp en femårsplan. I den ingick bland annat Klassikern och Tjörn halvironman (som jag ämnar göra i augusti). Högst upp hade jag satt Kalmar Ironman 2018. 

Under den fantastiskt trevliga helglöpningen mellan Uddevalla och Kungälv för några veckor sedan fick jag frågan om jag inte skulle hänga med på BUM 100 miles i slutet på maj 2018. Mitt spontana svar var ett tveklöst nej. Dels är det monstruöst långt och dels kände jag att de två låg alldeles för tätt inpå varandra. 100 miles i maj för att sedan göra en Ironman i augusti. Kändes inte så smart. 

Men karusellen i huvudet hade fått fart och jag insåg egentligen två saker. Först och främst tänkte jag att om jag någonsin ska göra något så knäppt som 100 miles så borde jag kanske passa på nu när möjlighet till sällskap finns. Både under själva loppet men även under träningen fram till loppet. Hur troligt kommer det vara att längre fram hitta sällskap? Insikt nummer två var att det faktiskt inte är brottsligt att planera om lite. Kalmar Ironman kan gott vänta ett år till.

Efter några dagars funderande svarade jag därför, ja. Vilket spännande mål att ha framför sig. Och så himla roligt att kunna göra det tillsammans med en person som både fysiskt och mentalt är på samma våglängd.

Allt gott tills för några veckor sedan. 

Då sitter han där i sin bil med ett litet finurligt leende och ögon som varnar om djävulskap och förklarar att Aktivitus minsann arrangerar ett 100 miles lopp nu den 1 juli och att han har tänkt att springa det. 

En känsla av total förvirring. Va? Men! 

Minns egentligen inte om han ställer frågan med ord eller inte men andemeningen är tveklöst, ska du med? Medan argumenten haglar om att vi minsann är tränade nog för uppgiften och att jag ju faktiskt är mer vältränad än honom mm tänker jag. 1 juli är ju två veckor efter Vättern.

Mängder med frågor dyker upp i huvudet. Hur sliten blir jag efter Vättern? Är två veckor tillräckligt med återhämtningstid? Är jag redo utmaningen? Har jag tillräckligt väl insprungna skor? Vi flyttar två dagar före. Är det lämpligt att i det eventuellt stressade tillståndet ge sig iväg på mitt livs största utmaning? Får jag igenom detta i familjerådet?

Han med leendet och blicken tittar på mig och njuter. Han är så väldigt väl medveten om vad det är han har planterat. 

Jag tror att jag där och då säger, nej. Jag vet att han där och då säger att jag i alla fall ska sova på saken. Det gör jag och bestämmer mig egentligen ganska snart för att jag givetvis ska med. 

Ser ju inte så farligt långt ut.


Tillräckligt tränad? Jag tror det. Samtidigt är det lite befriande att en sådan här sak kommer så plötsligt och snart. Finns inte så mycket att fundera på. Inga krav på att ha gjort si och så många mil innan. Bara iväg. Så får det bli vad det blir. Ett fantastiskt äventyr.

Av alla argument för och emot så är det ett som sticker ut. Tillsammans! Jag sätter ett enormt stort värde i att få göra detta tillsammans. Och visst, det gör vi kanske i maj nästa år ändå men det skulle inte bli samma sak. Han skulle redan ha besegrat 100.

Han heter Jerker. Han ser harmlös ut men är sannerligen en ulv i fårakläder :)

Vättern är klar och kroppen känns bra. Nu handlar det bara om det där svåra att inte träna så mycket för att vara 100% fräsch i kropp och knopp.

Egentligen finns bara ett enda stort frågetecken.

Vad ska mamma säga?

måndag 19 juni 2017

Klassikern: Vätternrundan 2017

Några dagar innan
Tisdagen före Vätternrundan bestämmer jag mig för att ta en sista cykling till jobbet. Planen var att eventuellt cykla hem också men det berodde mest på om min fru och jag skulle kunna komma hemåt samtidigt eller inte. Det föll sig så att hon var tvungen att jobba lite längre (skulle aldrig hända mig:) och därmed var en lugn tur hem bestämd.

Vilken himla tur!

Efter halva sträckan kändes det som att växlarna satt dåligt och det skramlade till mer än vanligt. I en uppförsbacke låg jag plötsligt oförstående ner och undrade vad det var som hade hänt. Efter en snabb blick kunde jag se att kedjan låg som en död orm på asfalten. Den hade brustit.

Bussen hem och snabbt som attan till cykelverkstaden. Det var inte tal om att laga kedjan eftersom den på åtminstone ett ställe till var på väg att gå sönder. Det blev bara att byta den och även kassetten.

Tänk om min fru inte hade behövt jobba lite längre....

Tävlingsdagen
Vi var fem herrar som skulle träffas i Motala och eventuellt åka loppet tillsammans. Christoffer och hans svärfar Anders hade åkt upp först och några timmar senare plockade jag upp Martin i Borås för att ansluta några timmar senare. Den femte, en kompis till Martin som heter Adam skulle komma ytterligare lite senare. Några minuter innan jag kommer fram till Martin ringer telefonen och när rösten i andra änden frågar, "har du lämnat Göteborg", är det inte svårt att ana oråd. Anders hade glömt sin väska med alla cykelkläder. Tänk vad det måste ha sugit till i magen när han upptäckte det.

Problemet löstes ganska smidigt eftersom hans dotter kunde köra upp väskan till oss i Borås.

Väl framme i Motala möttes vi av en tacksam Anders som naturligtvis fick stå ut med en och annan gliring. Efter att ha hämtat startlapparna bytte vi om och förberedde allt inför cyklingen. När vi var klara hade vi tid att slumra i cirka en timma i bilen. Hur mycket jag lyckades sova vet jag inte riktigt men det var skönt att slappna av en stund. När vi sen klev ur bilen huttrade jag en hel del och kände mig frusen. Blev lite osäker på klädvalet men tänkte att hellre för varm än för kall och det går alltid att ta av sig. Det blev långa tights, underställströja, en långärmad löpar t-shirt, cykeljackan och handskar. Ett beslut som jag är väldigt nöjd med i efterhand. Jag varken frös eller kände mig för varm någon gång under loppet.


Fipplade med att öppna chokladkakorna precis innan starten. Märkligt hur man alltid lyckas glömma vissa saker trots att man tänkt på det i förväg. Det var en härlig känsla att susa iväg i mörkret. I början var jag lite orolig med tanke på den bristande sikten men på något sätt var det som att mörkret förstärkte känslan av fart och upplevelsen var en fröjd. Martin och Adam hade på förhand beslutat att inte haka på Christoffer, Anders och mig. Därför blev det vi tre som slog följe med några andra cyklister. Det tog ett tag innan klungan satte sig. Någon droppade av och någon tillkom. Det var först efter någon timma när ett gäng danskar kom in i bilden som klungan blev "fulltalig". Jag tror att vi var cirka tio stycken och då var det inte svårt att hålla ett bra tempo. Min taktik var att inte dra för tunga växlar samt att inte bli trött de få gångerna det var jag som låg först. En annan sak som jag var noga med var att både dricka och äta tidigt i loppet. Delvis för att jag hade så himla mycket energi med mig. Det ledde till att jag i princip kände mig proppmätt loppet igenom och förmodligen var det även det som gjorde att jag hela tiden kände mig på topp i både huvudet och benen. Lustigt men jag kan inte se tillbaka på en enda svacka i loppet samtidigt som jag hade massor med kraft kvar mot slutet.

Första depåstoppet var i Jönköping och efter det möttes vi av en vidunderlig vacker soluppgång över Vättern. Klungan var fortsatt intakt men efter andra depåstoppet i Hjo blev det sämre. Några av danskarna orkade inte riktigt hålla samma tempo vilket ledde till att vi bara var fem kvar. En dansk, en schweizare och så vi tre. Sämre förutsättningar men vi lyckades ändå hålla ett riktigt bra tempo. Schweizaren var för övrigt ett monster. Det var som om han bara hade en växel, den tyngsta. Jag hann nog med att veva tre varv när han endast gjorde ett. Fusk det där med Alperna.

Kroppen och huvudet kändes som sagt kanon loppet igenom men efter drygt halva loppet började nacke, rumpa och rygg göra sig påminda. Det gjorde gradvis mer och mer ont men jag kände aldrig att smärtan blev för farlig. Här är jag nyfiken på hur mycket det mentala spelade in. Först och främst var jag förberedd på att det skulle göra ont men så försökte jag hela tiden tänka positivt. Till exempel såg jag fram emot de gångerna det var min tur att dra klungan (kanske inte givet att man gör eftersom det kostar mest). Då kunde jag krypa ihop i en annan position som jag upplevde kändes bättre. Likaså med backarna under andra halvan av loppet. Efteråt talades det om att de minsann var så jobbiga och jag insåg att jag inte riktigt begrep vad de andra pratade om. Efter lite reflektion insåg jag att det berodde på att jag hade sett fram emot uppförsbackarna eftersom även de gjorde att jag kunde inta en annan position (ståendes) på cykeln vilket kändes skönt för framförallt rumpan. Även där var jag noga med att inte trampa på för mycket. Det är lätt att trycka på väl hårt när man står upp och då blir risken stor att bjuda in till mjölksyra i benen.

Tyvärr började Christoffer få det jobbigt med sina ben efter dryga halva loppet och med ungefär 10 mil kvar släppte han klungan. Jag frågade Anders hur vi skulle göra nu och han sa att han skulle vänta in Christoffer. Här hamnade jag i ett litet dilemma. En del av mig sa att även jag borde vänta in men så var det några argument som vägde över åt andra hållet. Både Christoffer och Anders har cyklat Vätternrundan vid ett flertal tillfällen medan jag kanske gjorde det för första och enda gången. Jag beslutade mig för att hänga på dansken och schweizaren vilket skulle visa sig vara ett misstag.

Bara några kilometer efter att vi blivit uppdelade svänger de båda herrarna in mot en depå. Det förvånade mig eftersom det var väldigt tätt inpå det senaste stoppet. Kände att jag var tvungen att hänga med för att inte hamna ensam.  När dansken sedan tar upp sin telefon börjar jag undra vad i hela friden det är som händer. Det visar sig att han vill kolla upp hur det är med hans kamrater och efter en stund som kändes som en evighet meddelar han att han ska stanna kvar i depån och vänta. Från fem personer till två. Det kändes inte jättebra eftersom vi nu skulle bli tvungna att dra varannan gång. En tröst var att schweizaren gärna drog och det ganska länge men snart upplevde jag att han började tappa i tempo. Efter ett tag säger han att han inte mår riktigt bra och att han besväras av en hosta. Hade nu min kropp och mitt huvud varit tröttare så hade jag kanske gått ner mig av detta men jag kände mig så fruktansvärt stark så jag sa åt honom att jag kunde dra lite mer och att han skulle säga till om det blev värre. Med ungefär tre mil kvar släpper han och för första gången är jag ensam.

Tre mil är mindre än en timma. Loppet har på alla sätt varit perfekt och jag känner att det nu bara handlar  om att ösa på för att komma i mål. Jag kör som en vettvilling och kan i efterhand konstatera att jag i princip höll samma fart mot slutet som under resten av loppet. Starkt!!!

Med en mil kvar, under tiden som jag är på väg att köra om en klunga, hör jag, "men där är han ju", Christoffer och Anders!?

De gjorde aldrig det där onödiga depåstoppet så nu var vi plötsligt fulltaliga igen. Det roliga är att jag spontant var på väg att fortsätta ösa på eftersom det kändes så bra men jag tog istället mitt förnuft tillfånga och föll in i klungan i stället. Jag tyckte omedelbart att det gick långsamt och kände mig som en hetsporre som bara väntar på att få spurta. Jag kunde inte se några kilometerskyltar men när vi hade svängt runt i Motala en stund kunde jag inte hålla mig längre. Jag gasade på och inbillade mig att det var OS och att klungan jagade mig. Men den där klungan hade inte mina ben så det blev en liten prestigeseger som jag planerar att njuta lite extra av.

Vätska och energi
Två flaskor på cykeln. En med vatten och den andra med sportdryck. Jag tror att jag drack någonstans mellan 8-10 liter under loppet. Känns mycket. Det jag hade med mig i form av energi var mina egenproducerade Runekakor, chokladkakor, saltgurka, torkade fikon och gel med koffein i.


Övriga reflektioner
Om du springer ett lopp går det att relativt enkelt bedöma om det var bra eller inte. När det är ett cykellopp blir det så mycket svårare. Allt beror på vilka förutsättningar som har rått. Cyklade du ensam? I klunga? Hur stor klunga? Jag är fantastiskt nöjd med min insats men också mycket väl medveten om att jag hade kunnat ha exakt samma ansträngningsnivå men fått helt skilda resultat. Ensam hade jag inte kommit i närheten av samma tid samtidigt är jag övertygad om att det hade kunnat gå fortare. Detta leder till att jag överraskande nog har fått lite mersmak. Farten är berusande. Tänk då att få ställa upp en gång till i en organiserad klunga på 20 personer? Smask!

Det är läskigt att ställa upp i något där yttre påverkan kan förstöra hela loppet. Flera gånger kände jag att det här kommer att gå hur bra som helst samtidigt som jag inte vågade hoppas för mycket. Man påverkas onekligen av alla stackare man ser intill vägrenen som pysslar med en punktering eller något annat på cykeln som har gått sönder. Herre gud! Så frustrerande.

Hur jobbigt var det och hur sliten är jag efter detta? Spontant skulle jag säga att det är värre efter ett Göteborgsvarv. Inga stötar och genomgående en väldigt låg puls. Visserligen många timmar men musklerna är vana och så länge de får bränsle så verkar det inte vara något problem. Lite viktigt med tanke på vad jag planerar framöver....

Nu ska jag av taktiska skäl ta det väldigt lugnt i två veckor men det känns som att jag hade kunnat träna på som vanligt. Men det vore inte så lämpligt inför den stora smällen.

Målen?
Jodå, klarade av Superklassikern. Med marginal!!! Känns jäkligt bra :)





måndag 12 juni 2017

Björnstad av Fredrik Backman


Björnstad, hockeylaget som betyder så mycket i det lilla samhälle. Drömmar och förhoppningar. A-laget går dåligt men juniorerna har en chans att bli bäst i landet. Vad betyder det? För samhället med sina ekonomiska problem. För individerna. Mitt i allt detta begås ett brott som får hela samhället att rämna. Lojaliteter sätts på prov. Liksom moralen och framtiden.

Jag är alltid lite orolig när jag ska läsa en bok av en författare som jag sedan tidigare håller väldigt högt. Kommer kvalitén vara på samma nivå?

Det här är en bok om hockey som folkrörelse. Det hade lika gärna kunnat handla om fotboll eller någon annan idrott som berör många. Som fostrar och engagerar. Handlingen utspelar sig inte så mycket på isen utan istället mer runt omkring. På samhälls- grupp- och individnivå. Det jag vill ha sagt är att du behöver absolut inte vara intresserad av hockey för att läsa den. Och läsa den ska man göra.

Fredrik Backman är fantastisk! Hur gör karln? Egentligen är det kanske ointressant. Nyfiken är jag men jag har heller inga problem med att bara ryckas med och beröras av denne otroligt duktige författare.

De tidigare böckerna har en underbar blandning av humor. värme och sorg. Tårar och skratt är svåra att skilja åt i en känslomässig bergochdalbana.

I Björnstad är det annorlunda. Humorn har fått ta ett steg tillbaka medan värmen och framförallt sorgen cirkulerar som i en omloppsbana mot ett centrum som går att ana längre fram. Sakta skapar karaktärernas problem och ångest en klump i halsen som påfallande ofta kommer och går. Det förstärks av att Backman så tydligt och realistiskt beskriver hur människor gör och hur de egentligen hade velat göra. Vad de säger trots att de vet att det inte är sant. Inte kommer att hända. Och så kommer värmen. Det där hoppet när vissa människor agerar som man nästan inte vågar hoppas att de ska göra.

Fantastiskt bra!

Läs den nu!

fredag 9 juni 2017

Inför Vätternrundan

I den bästa av världar hade jag kunnat skifta fokus till cykling direkt efter Vasaloppet. Nu blev det inte riktigt så framförallt på grund av vädret. För kallt och för blött gjorde att jag inte kunde börja cykla i någon större mängd. Knappt 200 km i mars och lite drygt 200 i april. Flera av turerna dessutom på min rishög istället för racern. Visst hade jag kunnat bita ihop och köpt på mig bättre utrustning för att kunna cykla mer men det kändes inte så viktigt. Istället malde jag på med i huvudsak löpning och fyra dödligt tråkiga men bra spinningpass.

I maj blev det bättre väder och därmed fick jag lite mer bråttom med att samla på mig fler cykelmil. Målet var att komma upp i 1000 km under maj månad vilket jag löste genom både transport till och från jobbet samt en del längre pass, där turen hemifrån - Alingsås - Borås - hem stack ut lite extra.

Mitt stora problem är att jag inte tycker att cyklingen är speciellt rolig och det beror kanske framförallt på att jag alltid cyklar ensam. Då spelar vinden en större roll och det blir kämpigt varje gång man inte har direkt medvind. Sen går det inte att förringa den enormt negativa aspekten med trafiken. De flesta är hänsynsfulla naturligtvis men tyvärr finns det alldeles för många idioter där ute som antingen inte ser eller som medvetet beter sig som svin. Jag är övertygad om att jag bara under maj månad hade kraschat vid ett tiotal tillfällen om min utgångspunkt hade varit en annan än att bara lita på mig själv i trafiken.

Nu är det Vätternrundan på schemat och därefter blir det Tjörn halvironman i augusti och så småningom Kalmar ironman. Alla dessa kräver cykling men efter det får det nog vara slut med cyklingen. Jag är övertygad om att det en dag kommer att smälla rejält. Nog för att jag är försiktig men det går inte att försäkra sig från olycka med så många andra trafikanter omkring sig. Så för att inte utsätta mig för mer irritation, oro och en förväntad framtida krock lutar det åt att ta bort cyklingen som motionsform framöver.

Jag känner mig redo för Vätternrundan. Tränad för uppgiften är jag och jag känner att jag har fått till en skaplig mängd på cykeln. Rumpan är redo (har vägrat cykelbyxor), energin är jag inte orolig för och inte heller klädseln. Domningarna i fötterna tror jag att jag bara får acceptera medan jag nog kan hålla dem borta från händerna genom att byta ställning på cykeln, vifta och röra på fingrarna

Min största osäkerhet handlar om vilken fart jag ska hålla. Det är rejäl skillnad på att åka själv jämfört med i klunga. Det där med klunga har jag provat vid ett fåtal tillfällen och är något som verkligen kan få upp farten och spara kraft. Det kommer att bli viktigt att hänga på andra. Hoppas bara att de inte kastar ut mig på grund av att jag är oerfaren och kanske inte sköter mig som man ska. Finns mängder med regler för hur man ska köra och förhoppningsvis har jag koll på de flesta av dem.

Som vanligt tycker jag att det är viktigt att ha flera olika mål med sig inför ett sådant här lopp.

Mitt första mål är att klara Superklassikern, det vill säga Klassikern på totalt under 20 timmar. Det innebär att jag har ungefär 10 timmar och 30 minuter på mig att genomföra loppet.

Mål nummer två är att klara under tio timmar och mål nummer tre är att orka hänga på kollega C som är en mer erfaren cyklist och som förmodligen kommer att cykla på omkring nio timmar.

Nu med en vecka kvar blir det att minska träningsdosen för att få fräscha ben och piggt huvud. Allt regn gör det lättare att låta cykeln stå. Bra timing för övrigt!

Start 01:20 natten till lördag den 17 juni.