Ett ytterligare steg i matexperimenterandet

Februari 2012 började jag äta en lågkolhydratkost. Hösten 2014 började jag med att fasta. Det är ju ganska mycket som ryms i begreppen lågkolhydratkost och fasta och för min del har det sett lite olika ut.

Fastan har jag skrivit om nyligen och går därför inte närmare in på den. Det nya för mig nu kommer att gälla matintaget men först en liten kort bakgrund:

Bakgrund
Lågkolhydratkosten var till en början väldigt strikt och innehöll i flera år väldigt mycket mejeriprodukter. Allt eftersom har det där dock varierat en hel del. Till och från har det varit ganska liberalt med en hel del grönsaker som inte varit "ovan jord".

I och med min hustrus psoriasis har vi tagit en ny kurs i ätandet. Det autoimmuna protokollet, som hon har anammat, har minst sagt influerat oss en hel del och även om jag inte har följt det lika hårt har det ändå inneburit en del förändringar.

Framförallt har jag minimerat mejeriprodukterna kraftigt och jag har verkligen märkt av en skillnad. Snacka om att mejerier triggar mitt ätande. Jag var nog inte medveten om hur mycket förrän nu när jag har tagit bort det så mycket.

Ost är ju löjligt gott och svårt att få nog av samtidigt som det öppnar aptiten rent allmänt.

Och när jag nu i princip har tagit bort osten känner jag att jag inte alls äter lika mycket totalt. Suget efter mer är inte lika stort.

Mot en ketogen kost
Den här utvecklingen tillsammans med att jag den här sommaren har fördjupat mig mer i den ketogena kosten har gjort mig väldigt nyfiken och motiverad till att äta just en ketogen kost.

Förändringen för mig kommer inte att bli så stor. I princip innebär det att "nolla" mejerierna totalt och ta bort de där kolhydratrika grönsakerna. Jag är tveksam till hur jag ska göra med vår hemmagjorda kefir. Massor med härliga bakterier där men det är ju en mejeriprodukt.....

Kvar blir alltså: Kött, fisk och fågel. Ägg och "ovanjordgrönsaker" samt en härligt massa med smör, oliv- avokado- och kokosolja. Talg till allt som behöver stekas. Kaffet kommer jag till en början behålla men det är inte omöjligt att även det ryker så småningom eftersom det är blodsockerhöjande.

Hur kommer jag att uppleva det här? Ska blir riktigt intressant och jag känner ett visst behov att få mäta eventuell förändring igen. Framförallt funderar jag på att skaffa mig en ketonmätare för att på riktigt kunna veta om jag befinner mig i ketos eller inte.

Den skeva platsen av Caterina Pascual Söderbaum

På baksidan av boken står det: "En sammansatt berättelse som på ett böljande, mättat språk [....]."

Översatt till svenska betyder det: En text fylld med både kommatecken och språkliga utsmyckningar så till den grad att jag efter cirka 40 sidor förtvivlat letar efter punkter och vad sjutton boken handlar om.

Den här boken svävar långt ovanför min förmåga och jag får ödmjukt gå vidare mot utmaningar som jag är bättre lämpad för.

Growing young av Marcus L Gitterle

Varför åldras vi? Vad kan vi göra för att åldrandet inte ska gå för fort? Och vad behöver vi göra för att livet ska vara av högsta kvalité?

Enligt Gitterle påverkar vi detta mycket enligt vårt sätt att leva. Sömn, kost och motion är viktigt och är i sig ingen nyhet. Han anser att vi varken ska sova för kort eller för länge. Vi ska äta en lågkolhydratkost och träningens syfte ska vara hälsoinriktad och inte i viktminskningssyfte.

Det som skiljer den här boken åt från många andra är att Gitterle menar att vi förutom ovan även kan påverka vår hälsa genom olika tillskott. Tillskott som hjälper våra celler att fungera på bästa sätt.

Boken är intressant och ger mig flera tankeställare. Jag har gått från att vara totalt emot tillskott till att börja se det som ett alternativ. Är det verkligen meningen att vi för att må så optimalt som möjligt ska behöva ta mängder med olika tillskott. En del av mig vill inte tro det. Fanns inga piller på stenåldern. Samtidigt. Vi lever inte som då och vår miljö ser inte heller den likadan ut nu som då.

Hm.....

Målsättningar framöver

I år var det Kalmar Ironman. 2018 var det Aktivitus trailrace 100 miles. 2017 Klassikern. 2016 Ultravasan.

Ända sedan 2011, då jag gjorde min första löptävling (Göteborgsvarvet), har jag haft något rörelsemål att sträva efter i min träning. Sakta men säker har utmaningarna blivit större och större men nu kommer det bli en förändring på det.

På väg mot nya mål.... Foto: Peter Wretmo

Det kommer med all säkerhet bli en och annan tävling framöver eftersom det är så roligt men inte något jag kommer att planera långt i förväg. Mina mål kommer istället ligga på ett annat plan.

Jag vill utveckla min fysiska och mentala hälsa på ett plan som varken har med kilometer eller tider att göra.

Min fysiska utveckling
Jag är stark och uthållig men det framkommer med all önskvärd tydlighet att min kropp inte är i balans. Jag tänker att den där skadan riskerar att komma snart.Till exempel är det ganska stor skillnad i min överkroppsstyrka om jag jämför höger och vänster sida. Höger vad är stelare än vänster vad. Mitt vänstra knä spökar, Vänstra sätesmuskeln säger oftare ifrån än högra och så vidare.

Jag vill ha en kropp i balans. Jag vill att den ska bli funktionell och jag vill känna att varenda muskel och kroppsdel är i precis så gott skick som den kan bli och då kan jag inte fortsätta på samma spår. Därför kommer jag det kommande året lägga en större fokus på min rörlighet. I oktober kommer jag att gå en utbildning till rörelsecoach i Walkfeelings regi som jag verkligen ser fram emot. Jag hoppas att den kommer att leda mig i rätt riktning. Utöver den utbildningen tänker jag mig mer stretching och Yoga. Två aktiviteter som jag på grund av tidsbrist måste lösa utan vägledning från någon annan. Får se hur det går.....

Min mentala utveckling
Jag är idag mer medveten om min andning än tidigare. Jag är dessutom väldigt nöjd med min morgonmeditation. Min medvetenhet har ökat och jag kommer oftare på mig själv när jag stressar och när jag andas för dåligt eller ibland inte alls. Min planering är bättre än tidigare och jag utsätter mig inte lika mycket som tidigare för stressade situationer. Likväl är detta ett område som jag känner har en enorm utvecklingspotential.

Till en början kommer det att handla om att göra mer av det jag har börjat med och "aktivera" andningen och meditationen fler gånger under en dag. När jag springer, när jag jobbar, när jag kör bil, när jag......

Tänk om min kropp en dag inte säger åt mig att något eventuellt är lite fel. Tänk om jag en dag kan nå en sådan härlig ro att jag ytterst sällan blir exempelvis arg och stressad.

Jag har garanterat aldrig tidigare haft så bra mål nu.

Genvägen av Cecilia Furst

Genvägen till ett friskare liv är ytterst intressant men stora delar av den är verkligen svårsmällt.

Grundtanken är att de flesta kroniska sjukdomar går att förhindra genom att skräddarsy behandlingar utifrån varje persons unika gener.

Utgångspunkten är "varför brinner det istället för att med medicin bara försöka släcka." Boken går tydligt igenom på vilka sätt vi påverkas av olika saker i vår närhet såsom stress, mat och olika gifter. Dessutom ges en genomgång av våra 10 stycken så kallade supergener. Gener som påverkar oss och som vi i vår tur kan påverka beroende på hur vi lever. Vårt immunförsvar är liksom allt annat i kroppen extremt avancerat och påverkas väldigt olika beroende på vilka vi är rent genetiskt samt vilket typ av liv vi lever.

Jag tycker verkligen att det här är oerhört intressant men det det blir ganska ofta svårt och jobbigt att hänga med i boken med alla ovana ord och begrepp. Trots att jag känner igen en hel del med tanke tidigare böcker jag läst samt att jag vid ett par tillfällen också har lyssnat på Cecilia blir det väl utförligt och svårbegripligt för en lekman som mig.

Ändå bildas en helhetsbild. Våra gener och vårt leverne påverkar varandra och jag tycker som alltid att det är intressant att ta del av vad vi exempelvis bör äta och inte. Men den elimineringskost som förespråkas här stämmer inte helt och fullt med det autoimmuna protokollet och det är ju både lite jobbigt och intressant. Till exempel ska man enligt Furst utesluta nötkött och gris. Det kan jag inte se logiken i...

En bra bok men delvis svår att förstå och hänga med i.

Sova ute av Markus Torgeby och Frida Torgeby

Med fantastiska bilder, ett lätthanterligt språk och en gnutta humor guidar Markus och Frida Torgeby läsaren in i skogen. Få böcker har väl kapitel som heter "skita ute"?

Boken inleds med en liten bakgrund om vem Markus var, hur han mådde och varför han flyttade ut till en kåta i skogen. Det blir som en kortare sammanfattning av Löparens hjärta. Resten av boken är just en guide in i skogens djup. Både i form av praktiska tips som exempelvis hur du bäst torkar dina kläder i skogen men även ur ett mentalt perspektiv. Vårt behov av ensamhet. Vårt behov av lugn, ro och tid till eftertänksamhet.

Jag tycker väldigt mycket om "Sova ute". Den ger bra tips men framförallt ger den mig påminnelse om det jag själv tycker så mycket om. Friluftslivet. Livet i skogen. Enkelheten och miljön som jag vet gör mig så mycket gott. Boken motiverar mig verkligen till att komma ut mer.

The marathon monks of mount Hiei av John Stevens

Jag vet inte om jag någonsin tidigare har blivit så fascinerad av en bok som av den här. Det den tar upp och beskriver är fullständigt galet och absurt och samtidigt så otroligt intressant. Tänk vad vi människor kan klara av. Vad vi kan åstadkomma både fysiskt och mentalt. Finns det ens någon gräns?

Oavsett ger den här boken perspektiv på just det här med hur vi kan töja på våra gränser för vad vi klarar av:

Tyvärr ingen tydlig bild men ändå värd att titta närmare på. Totalt 1000 dagars löpning där sträckan blir omkring ett varv jorden runt. Lägg dessutom till en fasta på 9 dygn där de varken får äta, dricka eller sova.

Jag blir så oerhört motiverad av den här boken. Absolut inte i den mening att det skulle vara aktuellt att göra något liknande. Nej, men däremot har vi alla våra egna strider och gränser att tänja på och såklart att jag vill nå längre i min personliga utveckling. Saker kommer alltid att upplevas som mer eller mindre jobbiga och om bara sinnet och motivationen är det rätta så finns inget hinder som inte går att besegra.

Första delen av boken går lite allmänt igenom buddhismen och den kände jag var lite sömnig. Dels för att jag är ovan vid att läsa engelska och dels för att det är något jag har förhållandevis bra koll på. När boken däremot kommer in på marathonmunkarna blir jag fullständigt fast. Kul också att boken inte bara håller sig på en allmän nivå utan att den dessutom tar upp flera enskilda munkar. Det blir verkligen personligt.

Tydligen finns det en och annan filmsnutt om de här munkarna på Youtube. Det måste jag se.

Det unika EB-loppet

Vi tar inte tid men självklart finns tävlingen där ändå. Blandningen av människor går inte att finna någon annanstans.

Foto: Peter Wretmo

Där är killen i rullstol. Där finns de med EB. Bland annat hon som kom först i mål på vår korta sträcka. Vilken känsla! Inte att hon kom först i mål utan att hon överhuvudtaget sprang.

Där är "Blomman", ultralöparen med stockar till lår och fantastiskt läckra löparsandaler (och vader för den delen :). Där är de sprudlande 10-12 åringarna som planerar att springa skiten ur sig. Jag ser en och annan Ironman. Jag hör en och annan som idag ska göra sin första mil.

Foto: Peter Wretmo

Oron och glädjen över att gyttja ner sig. Tävlingsdjävulen som växer till sig. Det syns både före loppet och vid slutspurten. Vi tar inte tid men tävlingen finns där naturligtvis, för den som vill. Samtidigt. Vana löpare. Klubbkamrater från Solvikingarna som gärna tävlar men som uppenbarligen "bara" har kommit för att njuta.

Denna mänskliga blandning som springer samtidigt tilltalar mig verkligen i djupet. Det är charmigt. Det är prestigelöst och det är kärnan in det vi vill ha och det vi gör. Alla är med på sina villkor. Vi är inte vilket lopp som helst. Vi är ett välgörenhetslopp som så tydligt visar att vi har olika förutsättningar men att vi tillsammans kan skapa något väldigt vackert.

Foto: Peter Wretmo

Vänner och bekanta. Främlingar. Alla som är på plats vet att de gör något gott. De bidrar till att uppmärksamma sjukdomen. De bidrar till forskningen och under dagen bidrar de så innerligt till den glädje och kärlek som finns i luften den här dagen.

Månader av arbete och förberedelse når slutligen sin final. Vad ska de tycka om dagen? Om den nya trailbanan. Mitt skötebarn på 15,5 kilometer med underbar löparglädje, bland annat ner för bäcken mot Kvastekulla för att sen bli riktigt tuff på väg upp igen. Blandningen av skönhet och mjölksyra. Kommer det att gå hem?

In i mål kommer de. Med glädje i ansiktet. Ibland med en sorts befrielse. Responsen är av det godaste slaget. Det som kanske gladde mig mest var orden om två av tioåringarna som sprang 10,5 km. Den ene av dem hade tidigare som längst sprungit drygt 3 km.

"De var verkligen trevliga i spåret. Pratade både med varandra och med mig. I vattenkontrollen drack han först ett glas sen hällde han ett på huvudet och ett i nacken, sen drack han ett till. De ändrade hela tiden tempo och verkade springa för att det var roligt. "

Det värmer otroligt i hjärtat. Även när kritiken kommer från en uppenbarligen ovan traillöpare som tydligt förklarar att banan var farlig. "Vet ni inte att det finns ett grusat elljusspår i närheten? Varför springer vi inte där?"

Trail var det :) Ungefär halva sträckan av den korta banan (3,1 km) och halva sträckan av den på 10,5 km. Resten skogsväg. Och så skötebarnet på 15,5 km. Trail rakt av, för den mer vane traillöparna. För de som likt jag älskar Stig, de varierande stegen och gyttjan.

Foto: Peter Wretmo

Vårt tredje år med EB-loppet resulterade i både anmälningsrekord och insamlingsrekord. Härliga siffror som betyder mycket men det jag framförallt kommer att ta med mig är den där härliga känslan av generositet, kärlek och glädje.

Fasteexpriment - nästa nivå i min fasta

Sedan 2014 har mitt fastande sett ungefär likadant ut. Min första måltid brukar vara vid lunch vilket innebär att matintaget allt som oftast är cirka 16 timmar efter det senaste kvällen innan. Så här ser det ut så gott som varje dag förutom en dag i vecka då jag fastar omkring 24 timmar.

Se mer:

http://bockermm.blogspot.com/2017/11/fastnat-i-fastan.html

Att jag är övertygad om att det är väldigt nyttigt att fasta är alltså ganska självklart men jag har också under en längre tid velat och varit nyfiken på att fasta ännu längre vid ett enskilt tillfälle. Fastans alla fördelar ska ju då bli ännu större.

Motivationen har varit hög och det var nära att jag fick tummen ur före Kalmar Ironman men det kändes dumt att experimentera just då.

Men nu är det gjort och som alltid är det roligt att reflektera över hur det gick och hur det kändes.

Inför
Så gott som varje gång det ska till något nytt tror jag de flesta känner en viss osäkerhet och kanske till och med rädsla. Jag minns min osäkerhet före den där gången jag skulle fasta i 24 timmar för första gången och det var likadant nu. Hur kommer det att kännas? Kommer jag bli vrålhungrig? Extra trött? Irriterad? Och så vidare.

Flera av fördelarna med 24-timmars fastan känner jag verkligen av. Jag känner mig stark (både fysiskt och mentalt) och pigg men så finns ju även det där teoretiska som jag aldrig kan mäta men som jag vet om. Jag tänker framförallt på cellstädningen och de hormonella fördelarna. Därför kände jag att jag den här gången ville få några mätbara resultat. Jag lånade därför storebrors våg och tog fram ett måttband.

Min plan var att fasta under 48 timmar och samtidigt träna på som vanligt. Hur skulle det kännas och vad skulle jag få för mätbara resultat?

Jag ska tillägga att jag inte har någon målsättning att gå ner i vikt men eftersom den legat på samma nivå i 7 år så tyckte jag att det skulle vara intressant att se om det blev någon förändring och om den skulle bestå.

Fastan pågick från onsdag kväll till fredag kväll.

Intag under fastan:
- Morgonkaffe med lite kanel och en matsked kokosolja.
- Ytterligare två koppar kaffe per dag och en och annan kopp te.
- Salt
- Magnesiumtabletter på kvällen

Träning under fastan:
- 1 timmas styrketräning (torsdag)
- 1 och en halv timmas löpning med Solvikingarna (torsdag)
- 45 minuters cykling (fredag)
- 20 minuters löpning (fredag)

Vikt och midjemått:
Onsdag morgon: 76,7 kg och 85 cm (ville ha ett ursprungsmått morgonen före fastestarten på kvällen)
Onsdag kväll: 77,1 kg och 85 cm (efter "sista måltiden")
Fredag kväll: 72,9 kg och 83 cm (precis före första måltiden efter fastan)

De mätbara resultaten var alltså att jag hade gått ner cirka 4 kilo i vikt och minskat med 2 cm i midjemått.

Och hur kändes det?
Jag blev både lite överraskad och glad över hur bra det hade känts. Jag kände mig precis som vanligt. Dygn två var precis som dygn ett. Det var inga problem att gå och lägga sig att sova efter 24 timmar och jag hade ork och energi under precis hela fasteperioden. Faktum var att jag var lite sugen på att förlänga fastan med ytterligare 12 timmar men en mysig middag med min hustru på tu man hand lockade mer.

De här två dagarna hade jag fullt schema och jag tror att det underlättar. Med för mycket dötid hemma med mat runt omkring tror jag att fastan mentalt kanske blir jobbigare. Jag hade heller inga måltider där jag satt med och tittade på när andra åt. Även det förmodligen jobbigare. Måltider är ju både väldigt goda och socialt trevliga och det ska verkligen inte underskattas.

Intressant är att jag på lördagen kände mig väldigt trött. Vad berodde det på?
Morgonen började med två timmars löpning och sen ett antal timmar med takbyte hos mina föräldrar. Vätskebrist kanske? Man tappar ju en del vätska under en fasta och jag kanske inte hade rätt balans. En annan tanke är att kroppen när den väl fått mat igen (fredag kväll) bearbetade detta så grundligt att mycket energi gick åt till det. En slags omställning och tillrättavisning från kroppen om att "nu lägger du av med att slösa bort min energi?

Jag vet inte men är nyfiken på hur det kommer att kännas nästa gång. För fler gånger blir det garanterat.

Kilotappet och det minskade midjemåttet kände jag direkt att jag ville följa upp en vecka senare. Skulle det smyga tillbaka upp igen till mitt eventuella normalläge eller inte?

Svaret är: 75,2 kg och 84 cm i midjemått.  En vecka senare låg jag alltså cirka 2 kg under min tidigare vikt och med 1 cm mindre i midjemått.

Min slutsats är att jag har blivit av med en liten fettdepå som jag inte har haft någon användning av eftersom jag aldrig har kommit åt den. På sätt och vis ett kvitto på att energi in och ut har varit i balans genom åren men att det också finns att ta av ifall det skulle vara av intresse. Och även om jag i grund och botten inte är intresserad av viktnedgång blir jag ändå nyfiken på en eventuell optimering. Varför gå omkring med kilon i onödan? Det viktiga är ju trots allt att må bra. Att ha ork och energi. Skulle jag orka mer med ytterligare några kilo mindre? Bevisligen äter jag ju bra och får mina energibehov tillgodosedda.

Oerhört intressant. Och hur blir det nästa gång jag fastar 48 timmar eller mer? Vad blir resultatet av det? Och hur blir det i och med den där andra kostförändringen jag funderar på?

Kommer i det närmaste dra ner på kolhydraterna ännu mer för att prova på att äta en ketogen kost.

Så spännande och roligt att experimentera.

Lögnernas träd av Frances Hardinge

Faiths familj flyttar ut till en ö dels för att pappan ska bistå en expedition vid en arkeologisk utgrävning och dels för att han flyr en skandal på fastlandet. Skandalerna hinner dock ikapp och när han efter ett tag dör i vad som antas vara ett självmord misstänker Faith att det rör sig om ett mord.

Hon gräver i pappans hemligheter och stöter på en växt som verkar ha märkliga egenskaper och kanske kan vara orsaken till pappans död.

Jag tyckte att boken var riktigt lovande fram till och med att växten/trädet gjorde entré i boken. Det var lite hemlighetsfullt, lite 1800-tal och lite religiösa frågor gentemot evolutionen som togs upp.
Men sen tycker jag att boken tveklöst blir sämre. Jag har inga problem med det övernaturliga men allt det där lovande tappar sakta men säkert i boken och det blir heller aldrig spännande.

Ville ändå läsa slut boken men det var inte långt ifrån att jag lade den ifrån mig.