Orust tvärs

Orust tvärs, ett terränglopp på 27 kilometer. Med tanke på hur mycket jag har sprungit det senaste året, både i mängd och längd kände jag tidigt att jag hade upplägget klart för mig. Här handlade det för min del om att springa så fort som möjligt.

Loppet på en lördag. Goda vänner bor på Orust och därför passade vi på att ligga över hos dem natten innan. Flera flugor i samma smäll eftersom även E skulle springa den obligatoriska spelkvällen, Settlers, hanns med.

24 grader varmt och fredagsköer i en bil utan fungerande airkondition fick tankarna att vandra tillbaka ett antal år och de varma och svettiga bilfärderna till och omkring Slovenien. Nostalgin gjorde det uthärdligt och pojkarna i baksätet var suveräna väl hjälpta av berättelsen om Buck i Jack Londons underbara Skriet från vildmarken. 

Starten skulle gå först klockan 12 och jag tyckte faktiskt att väntan var lite jobbig. En bit in på morgonen ville jag bara komma iväg. Visserligen blev väntan himla rolig eftersom E aldrig tidigare hade sprungit så långt som 27 kilometer. Han skrev upp mig till oanade höjder samtidigt som han grävde ner sig själv djupt under källarplanet. Roligt! Intressant och igenkännande att se hans nervositet och osäkerhet. Kändes väldigt, väldigt bekant. Det var inte länge sedan jag var i precis samma situation, senast innan BUM. Också intressant att se de olika uppläggen. E med ett behov att äta både frukost och en liten lunch samt energidryck och vatten i bältet. E-s bror med en stadig frukost och liknande arrangemang med vätskebälte. Och så jag med kaffe på en fastande mage.

E-s schema för var och när vi skulle dyka upp

Att jag inte skulle äta någonting innan loppet var en självklarhet. Det är så jag alltid gör och jag vet att det passar mig på ett utmärkt sätt. Vad gällde vätskebälte eller inte tänkte jag att jag inte behövde ha med det eftersom jag i vanliga fall när jag är ute och springer omkring två mil aldrig har med det. Dessutom skulle det givetvis finnas vätskestationer.

Jag var övertygad om att det var rätt beslut ända tills vi kom till starten där det kryllade av ryggsäckar och bälten. Även de 24 graderna och den molnfria himlen gjorde sitt till. Hade jag varit nonchalant?

Det härliga tävlingspirret infann sig lagom till start och jag kryssade fram i ledet för att komma iväg bland de första.

Starten gick och tävlingen inleddes med en rejäl uppförsbacke och grusväg. Jag hamnade bland de 15 första och tempot var högt. Snudd på för högt och jag började fundera på om jag skulle trappa ner lite grann. Lurigt och tveksamt det där eftersom det finns en rejäl poäng med att ligga och flåsa folk i nacken. Det är dessutom svårt att hålla ett bra tempo själv så jag försökte hänga på. Det visade sig vara ett bra beslut eftersom bilden förändrades så fort vi kom in i skogen. De två framför mig saktade genast ner och det tog inte lång tid förrän jag beslutade mig för att springa om dem.

Stigarna mellan Skatås och Partille är tydligen riktigt bra terrängträning. Där har jag tillbringat många timmar och det har tydligen gett resultat. Jag upplevde terrängen på Orust som stigarnas autobahn och det var inga problem att hålla ett bra tempo. Därför blev loppet väldigt likartat rakt igenom. Så fort det blev stig kom jag ikapp och eventuellt förbi medan det vid grusvägar mest handlade om att orka ligga bakom och flåsa. Vid ett par tillfällen var jag tveksam om jag skulle orka hänga med och blev riktigt överraskad när mina medtävlande plötsligt droppade av.

Med 20 kilometer avverkade började matchen i matchen. Jag kom ikapp och så småningom förbi en man i grön t-shirt. Jag hade en lucka på cirka 50 meter när vi kom till en helvetiskt lång och bitvis rejält brant backe (enligt min klocka ungefär 1,5 kilometer lång). Min vän E hade tidigare visat backen för mig och frågan är om inte det var nyckeln. Min taktik var att ta det lugnt och inte bränna allt för mycket krut på besten. Till och med tanken att gå vissa delar kändes ok. Som skjuten ur en kanon svischade dock den gröne förbi och väl uppe på krönet låg han kanske 20 meter före. Jag trodde och hoppades att han skulle få betala för det och några hundra meter senare var jag förbi honom igen. Jag drygade ut avståndet, eller om det var han som tappade? Och med några få kilometer kvar var jag helt ensam. Det fanns ingen att ta rygg på och jag märkte inte längre av den gröne. Trött och förmodligen lite nöjd tror jag att jag omedvetet började tappa tempo och plötsligt hörde jag något, vände mig om och belönades med ett saftigt hugg i magen. Han hade närmat sig och det rejält. Jag blev verkligen överraskad och rädd att han via mentala belöningar av att se mig skulle ta in ännu mer. Det blev som en väckarklocka för mig och nu var det järnet som gällde och ingenting annat. Låren skrek så att det ekade och jag blev uppriktigt förbannad på den jäkeln som inte kunde unna mig en trivsam resa i mål. Mina två mantran, "det går över" och "jag är stark", gjorde som vanligt nytta och de sista hundra metrarna var jag inte längre orolig. Väl i mål kunde jag inte, och ville definitivt inte stoppa ett underbart förlösande vrål.

Så in i helsike nöjd!

Jag kände verkligen att jag hade gjort allt rätt, värmen och vätskan blev aldrig något problem, och maximerat min prestation.

Återigen måste jag nämna betydelsen av de nära och kära. Att få se dem på vägen och i deras ansikten upptäcka sann glädje när jag kommer är en motivator utan dess like.

En mycket trevlig tävling med föredömlig skyltning och att få dela en sådan här upplevelse med familjen vid spåret och vänner i spåret är fint och betydelsefullt. En gemensam erfarenhet som binder och stärker och E, han var nöjd han med. Det längsta hittills och med en bra tid.

Nu ska det bli riktigt skönt med några lugna rundor. För huvudet behöver få vila lite...

Min historia av Stephen Hawking

Pinsamt nog hade jag för ett par år sedan ingen aning om vem denne Stephen Hawking är. De härliga barn/ungdomsböckerna om George öppnade ögonen på mig och sedan dess var det omöjligt att inte vilja veta mer.

Boken har två delar. Den ena, den jag också begriper, handlar om han liv. I den andra, den med hieroglyfer, berättar han lite om de teorier han har jobbat med. Kvantfysik, universum, tidsresor mm. Spännande och jag förstår verkligen ingenting.

Det är aldrig roligt att känna sig dum men ibland får man acceptera sina begränsningar. Jag hade gärna vela förstå mer och kanske, kanske, genom en långsammare läsning eller rent av genom att läsa boken en gång till. Men nej, ingen större idé. Det skulle helt enkelt inte göra någon större skillnad.

Nu vet jag i alla fall lite mer om den här spännande människan.

Alltid något!

Om det var krig i Norden av Janne Teller

Ombytta roller. Tänk om det var tvärt om. Tänk om det var vårt samhälle som kraschade, vi som behövde fly.

Teller vänder på steken och gör det bra. Essäen är kort, cirka 20 minuters läsning och det är både dess styrka och svaghet. Styrka i den mening att den kanske når fler. Svaghet i den mening att det blir forcerande. Texten tar upp mycket på kort tid och jag får aldrig riktigt det där personliga engagemanget och känslorna. 

Essäen är bra och nyttig men tänk vilken bok det hade kunnat bli. Den hade jag garanterat velat läsa.

Suveränt omslag!!!!!

Bokhandlaren i Kabul av Åsne Seierstad

Journalisten Åsne Seierstad bor och lever med familjen Khan i Afghanistan och berättar om deras roller och öden.

Patriarken Sultan är bokhandlare och försöker överleva oavsett vilka det är som styr i landet. Talibaner eller kommunister spelar ingen roll, ekonomin ska gå runt och helst bra mer än så. Hemmavid är han den obestridlige ledaren och hans ord är lag. Boken går ingående igenom de olika familjemedlemmarnas roller och många gånger känns deras liv fullständigt overkligt.

Kvinnas roll i samhället, i familjen. Ett objekt utan rätt till en egen vilja. Burkha eller inte spelar ingen större roll. Familjefaderns totala makt och maktmissbruk och i mina ögon med en total avsaknad av kärlek. En egoism som känns extremt främmande. Ett utnyttjande av familjemedlemmarna som vida passerar gränsen för det tillåtna. Och varför då? Det är frågan som gång på gång far fram i mitt huvud. Hur kan man vilja leva på det viset. Jag kan inte se någon glädje över huvud taget. Det enda som räknas är någon skev uppfattning av respekt, ära och rikedom.

Som SO-lärare anser jag att jag har en hel del bakgrundsfakta till varför det kan se ut som det gör inom vissa kulturer men ändå tycker jag att mycket i den här boken är obegripligt. Systemet är verkligen inte till glädje för någon så varför fortgår det? Och hur länge kan det fortsätta?

Ofta talas det om den muslimska kvinnan och hennes avsaknad av frihet och självbestämmanderätt. Förnedring!? Ja, i alla fall om man har den här boken som utgångspunkt. Jag hade gärna velat läsa en liknande bok skriven av en muslimsk kvinna. Skillnader? Likheter?

Apropå förnedring. På riktigt! Synen av mannen som ett sexuellt perverterat djur som inte klarar av att avstå från sin lusta om inte kvinnan skyls eller rent av göms i hemmet. Det om något är väl en förnedrande bild?

Björndansen av Roslund och Thunberg

Tre bröder och en barndomsvän sätter skräck i Sverige genom ett antal olika värdetransport- och bankrån. Rånen är unika eftersom de använder sig av tung beväpning och avlossar fler skott än någonsin tidigare. Rånen utförs med en extrem precision och gruppen kommer så småningom att kallas för Militärligan. Boken är baserad på verkliga händelser.

Boken är fantastiskt välskriven och bra och den handlar om så mycket mer än just rån. Den är uppdelad i två olika delar som återkommer med jämna mellanrum i boken. "Då" och "nu". "Då" handlar om en trasig familj. Om en våldsam, alkoholmissbrukande pappa med skeva värderingar. Om tre rädda bröder som anpassar sig och formas av pappan. Framförallt om storebror och hur han formas och får en roll som kommer att styra alla hans framtida handlingar. Om makt och maktmissbruk.

"Nu" handlar givetvis om rånen men det är som om de är av underordnad betydelse. Tonvikten ligger mer på rollerna bröderna har och hur de agerar. Hur storebror utan att veta om det blir mer och mer lik pappan och hur hans bröder sätter tillit till honom. Även det faktum att de två yngre bröderna inte har påverkats lika mycket av pappans uppfostran/hjärntvätt. Hur de äger ett större hat mot honom och hur splittringen så småningom är oundviklig.

Roslund och Hellström var klara författarfavoriter. Deras böcker var otroligt välskrivna och engagerande med viktiga samhällsfrågor utöver det kriminala. När jag fick reda på att de valde att gå skilda vägar blev jag besviken. Men den här nya konstellationen är precis lika bra och det blev ju inte sämre när jag fick reda på att Thunberg är bror till de tre i boken. Det är alltid fascinerande när böcker är baserade på verkliga händelser och det blir absolut en ytterligare krydda när den ena av författaren faktiskt har ett familjeband till huvudpersonerna. Känslan av äkthet blir given och givetvis blev jag tvungen att googla friskt för att få veta mer om Militärligan.

Slutligen är det himla intressant det där med hur vi påverkas av vår familj. Framförallt av våra föräldrar. Vilka egenskaper vi ärver och vilka beteenden vi härmar, både medvetet och omedvetet. Likadant åt andra hållet. Jag har två barn och även om ambitionen är att vara lika mot dem i uppfostran så är det omöjligt. Den ene är storebror med allt vad det innebär och den andra är och kommer alltid vara lillebror. De ges och tar olika roller och det är oundvikligt att den äldste blir lite av en försökskanin i uppfostran och att den mindre lär sig av murbräckan till bror. Han behöver inte gå i samma fällor och får i många fall en lättare resa eftersom hans föräldrar via storebror redan har varit "där". Man vill som förälder alltid göra sitt bästa och det är inte annat än att erkänna att det med facit i hand inte alltid blir rätt i ens tillvägagångssätt med den förste. Samtidigt kan man aldrig göra annat än vad man tror är det rätta här och nu. Ens bästa måste få vara bra nog.

Hur som helst är boken av flera olika anledningar en höjdare och måste läsas.

Det enkla livet

Det gamla tältet. Värmen och svetten när det ska upp. Irritationen! Ungar som vältajmat busar och irriterar.

Lukten av sovsäckar, liggunderlag och luftmadrasser. Pumpa upp skiten! Den höga mysfaktorn av att få sova tillsammans. Gärna till smattret av regn. Ungen som mitt i natten ligger ovanpå. De terroriserande måsarna tidigt på morgonen. Onda djur det där! Det höga hydraliska trycket på morgonen när man bara inte vill krångla sig ut och högst av allt önskar sig en potta eller till och med en blöja. 

Den ömmande kroppen....

Stökiga, högljudda och till och med grisiga grannar. Märkliga och trevliga människor tätt inpå. Det underliga lugnet som infinner sig när ens egna barn sover och alla andras fortfarande gapar och skriker. Hämdtankarna tidigt på morgonen.... Nu djävlar sjunger jag "gomorron, gomorron" så högt jag bara kan. Tyvärr stannar det bara vid tankar...

Den underbara bokläsningen. Först i brassestolen utanför tältet. Skymningen... Oviljan att inse att texten plötsligt är svår att se. Fortsättningen med ficklampan inne i tältet. Bara en liten stund till.

Värma kaffevattnet/tevattnet i 20 minuter. Brinner det ens? Springet fram och tillbaka till micron, toan, disken. Den frysta medtagna matlådan som aldrig vill bli varm. Äggröran som aldrig blir klar...

Att få inta måltiden utan bord. 

Strandtennisen. Den äldste som trixar med alla möjliga olika storlekar på bollarna. Totalt genomsvettig. Envis, som just i det här fallet är en positiv egenskap. Den enorma glädjen över slagna rekord. Lillebrors beundrande blick.

Minimal uppkoppling. Döda telefoner.

Den härliga enkelheten och den underbara kontrasten till vardagen. Så småningom den där lilla längtan hem som sakta smyger sig på.

All bekvämlighet som inte finns och som jag inte vill ha. I alla fall för en liten stund. Några få dagar. En oas.

Slutligen hemfärden, soffan, den egna sängen. Att återigen få sova ifred. I alla fall till en början. Två mardrömmar senare är det trångt igen.

Familjen åter samlad. Mmmm.

Kärlek, värme, lycka.

Familjen!

A dangerous fortune av Ken Follett

England. Andra hälften av 1800-talet.

Det börjar med ett mord på en internatskola. Därefter om bankväsendet och om en familj med ständiga intriger. Makt, girighet, hat och kärlek.

Boken är av yppersta klass. En fullständig njutning rakt igenom och utan tvekan en av Folletts absolut bästa.

Som vanligt är jag svag för historiska romaner. Det är alltid kul med andra miljöer, andra sociala normer och regler. Jag har nog dessutom en speciell hatkärlek till överklassen. Det där näsanivädretaktiga både retar och fascinerar. Att status och ekonomi ska avgöra vem man kan vara "vän" med och inte. Hur andras uppfattning om en själv så gravt kan styra ens beteende. Så är det tyvärr i viss mån fortfarande men ändå så mycket tydligare förr.

Boken innehåller allt man kan hoppas på och till min glädje och förvåning är den inte tråkig en enda gång. Ofta kan det vara så att en bok med flera olika karaktärer kan ha sina små dippar beroende på vem av huvudpersonerna det handlar om. Men inte här. En enorm styrka i en bok på nästan 600 sidor.
Vill egentligen inte slösa på mer ord i onödan. Känner att jag ändå inte riktigt kommer att kunna göra boken rättvisa.

Måste helt enkelt läsas!!!!