!


I listan till höger, med läsvärda böcker, visas med ett utroppstecken vilka böcker som är mina favoriter.


fredag 27 maj 2011

Kamelklubben av David Baldacci

Fyra personer ingår i Kamelklubben. De är alla konspirationsteoretiker och får tidigt i boken bevittna ett mord. Givetvis försöker de få reda på varför mordet har begåtts och av vem. Detta mord leder dem vidare till något mycket större, och då menar jag verkligen MYCKET STÖRRE. Som jag tidigare skrivit inleder boken lite trevande men blir klart bättre efter hand. Behållningen är framför allt, utan att låta för högdragen, samhällskritiken (USA) och att det så smånigom blir mer och mer spännande. Fokus ligger mycket på "kriget" mellan islam och USA. Det i sig kan kännas lite tjatigt (finns ju ett gäng med böcker med en liknande handling) men gråskalan finns så läsaren slipper det där jobbiga "vi mot dem" temat.

Tyvärr är varenda amerikansk underrättelseorganisation med. Kan de verkligen ha så många? Jag hade koll på CIA, FBI och några till men här känns det som att det finns åtminstone ett tiotal till med. Hursomhelst skruvas problemen upp allt mer och tillslut är det så stort att jag tänker något i stil med, "allvarligt talat, någon hejd på det får det väl vara". Att en författare måste få ta ut svängarna en del, känns självklart men i den här boken blir det tyvärr löjeväckande. Vill inte avslöja vart det bär hän men om man har läst Clive Cussler böcker om Dirk Pitt så vet man.

Jag har inget emot hjältar och hjältesagor. Herre Gud! Jag myser ju av Salander, Carl Hamilton, Arn Magnusson och A-gruppen mfl. Egentligen gillar jag även Kamelklubbens medlemmar men intrigen, problemet eller vad jag nu ska kalla det når sådana gastronomiska höjder att det bara känns fånigt tillslut.

Ja, ja, Baldacci kommer att få en ny chans. Boken är inte dålig och Absolut makt ligger han ju trots allt bakom, en film med Clint Eastwood som är riktigt bra.

onsdag 25 maj 2011

Pacific

Nu är Pacific av Hugh Ambrose avslutad. En tveklöst bra bok för personer som är väldigt intresserade av andra världskriget. Jag är ju det men som jag tidigare skrivit har jag mina begränsningar vad gäller den här typen av böcker. Mycket tas med som inte är med i tv-serien och det kan naturligtvis vara extra roligt om man uppskattar den. För min del ska det bli skönt att ta tag i en ny bok där handlingen förhoppningsvis kommer att driva mig framåt på ett annat sätt än vad Pacific gjorde.

tisdag 24 maj 2011

Brev från nollpunkten

Brev från nollpunkten av Peter Englund är i mina ögon en fantastiskt bra bok. Det som gör den så bra är givetvis innehållet men även det faktum att han behandlar historiska händelser på ett kortfattat sätt. Jag vet inte hur många gånger jag har köpt eller lånat en bok, biografier eller historiska fakta böcker, som jag sedan helt enkelt inte har klarat av att läsa. De har varit alldeles för utförliga och därmed för långa. Ett exempel på detta är Antony Beevors böcker om andra världskriget. De är väldigt intressanta till en början, men efter ett par hundra sidor känner jag nästan alltid att det räcker.

Brev från nollpunkten däremot är den totala motsatsen. Det är en bok på närmare 300 sidor som rymmer sex stycken essäer. Dessa essäer tar upp några av 1900-talets mest fruktansvärda händelser. Från Första världskriget till atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Varje essä blir alltså "lagom" lång samtidigt som de är oerhört gripande och berörande. Den som har fångat mig allra mest är "På rundtur i labbet", som tar upp hur industriell förintelsen faktiskt var. Att den berör och hänger kvar i medvetandet är något som jag faktiskt har försökt ta tillvara på i min undervisning. Min första tanke var att genast köpa in en klassuppsättning av boken och i princip tvinga mina elever att läsa den. Som tur var kom jag på andra tankar. Det fungerar sällan att eleverna gör det de ska, framför allt inte de som behöver det som mest. Lösningen blev istället ett mörklagt klassrum med levande ljus och gammal hederlig högläsning. Förmodligen en av mina absolut bästa lektioner. En lektion som jag tveklöst hör att den berör.

Tillbaka med bok i örat igen

Det bästa med Göteborgsvarvet var att ha det framför sig, som ett mål för min träning och nu i efterhand att ha det bakom sig. För själva varvet var inte roligt. Det är ju på tid, en officiell tid dessutom... Det innebär att tävlingsdjävulen i mig kommer fram och löpning blir en enda påfrestning.

Det var helt rätt beslut att inte lyssna på bok. Först och främst var det en härlig stämning som var lite kul att ta del av och på slutet var jag så förbaskat trött så jag hade ändå inte hört någonting.

Apropå trötthet var jag som i en dimma i minst två timmar efter loppet och jag kunde för mitt liv inte begripa hur "alla andra" kunde se så pigga ut. Jag stapplade därifrån för att hämta mitt ombyte medan andra skuttade omkring mig som om det hade varit en söndagspromenad folk hade avverkat. Det stora testet kom när jag sedan skulle korsa löparspåret för att ta mig till spårvagnen därifrån. Givetvis kunde jag inte stappla ut där med risk för att vara ivägen eller till och med krocka med löparna. Efter en enorm mental uppladdning slängde jag mig över för att i panik känna hur varenda benmuskel i kroppen höll på att explodera.

Dagen efter var det dags för mina små juveler att springa minivarvet. Det var roligt...Vilken fart och vilken glädje. Just farten blev dock ett problem. Pappa måste givetvis fotografera och filma, och för att hinna med måste man ju röra lite på sig. Kanske till och med springa. Vek som jag är höll jag på att skrika högt när mina sk muskler tydligt försökte tala om att det inte alls var någon bra idé. Men givetvis var det värt all smärta när grabbarna flyger in i mål och får en medalj. En medalj! Tänk att det kan vara så stort.

Även måndagen följdes av en häftig träningsverk. Det fanns bara en sak att göra och det var att trycka i sig hörlurarna och försöka jogga av sig det värsta. Skönt att vara tillbaka till lunkandet med lite egentid utan en officiell tid att tänka på.

Jag börjar närma mig slutet på Kamelklubben av David Baldacci. Den börjar ta sig. Jag tyckte till en början att den verkade vara en ganska alldaglig deckare om USA mot islam, men den blir bara bättre och bättre. Samhällskritiken mot just USA är riktigt brutal och tänkvärd.

tisdag 17 maj 2011

Da Vinci-koden - Dan Brown

Jag minns så väl första gången jag kom i kontakt med Da Vinci-koden. Det var under universitetstiden. Jag antar att jag hade en ledig förmiddag när jag slog på tv-n och hamnade mitt i en bokrecension av "den flintskallige smålänningen" på svt. Vet tyvärr inte vad han heter. Hur som helst gillar jag honom. Han håller sina recensioner på en vettig nivå och har inga ambitioner att, med näsan i vädret, sätta sig över författarna han recenserar.

Jag hade aldrig tidigare hört talas om Dan Brown men tyckte att innehållet verkade intressant. Förmodligen kom boken i helt rätt tid för mig eftersom jag nyligen hade avslutat mina religionsstudier. Jag slukade boken och tyckte att det var en riktig toppenbok. Ett jäkla tempo och framför allt massor med spännande och intressanta teorier (som inte är helt felaktiga). Boken blev ju en succé och många hyllade den, men sen kom kritiken...

Den var provokativ mot kyrkan, massor med faktafel osv. Plötsligt vände mångas åsikter om boken. Njae, den var väl bra men...lät det allt mer. Jag har inga större problem med att folk inte tycker som jag, men det som störde mig och som fortfarande stör mig är när människor ska sätta sig på sina höga hästar och ge uttryck för att vara något de inte är. Det är inte längre ok att bara njuta av en bok och ta den för vad den är. "Experterna" säger ju något annat. Nej, det är viktigt att verka vara intellektuell och då passar det inte att uppskatta en kioskvältare. Ett glas rött och en bok om poesi ska det vara, eller varför inte en Tolstoj eller en Dostjevskij?

Åter till Dan Brown. Hans övriga böcker kan i viss mån vara fyllda av intressanta och spännande teorier o dyl, men tyvärr är de alla uppbyggda på exakt samma sätt, vilket blir tröttsamt.

Men Da Vinci-koden, det är underhållning;)

måndag 16 maj 2011

Göteborgsvarvet

Varvet närmar sig med stormsteg. Sista löpträningen gjordes i lördags och sista träningspasset (cykling till jobbet) görs imorgon. Det ska bli riktigt, riktigt roligt. En ganska märklig känsla ändå med tanke på att jag i hela mitt liv, fram till för ungefär ett år sedan, ansett att alla människor som springer dylika lopp har minst en skruv lös. Jag kunde inte begripa varför man frivilligt skulle vilja utsätta sig för en sådan tråkig träningsform. Det finns ju så många träningssätt som är så mycket roligare. Men! Slutligen hamnade jag där själv och detta enbart för att hitta en morot, eller var det piska kanske.

Jag hade tränat lite oregelbundet under en längre tid. För ett år sedan var jag dock riktigt nöjd med mig själv eftersom träningen hade fått en viss kontinuitet. Sedan kom semestern och helt plötsligt  hade jag inte rört en fena på en hel månad. Detta ledde till att jag blev svinförbannad och anmälde mig och viktigast av allt betalade för att 2011 springa Göteborgsvarvet. För första gången på flera år hade jag ett specifikt mål med min träning och det fungerade. Jag satte igång i början på juli 2010 och har tränat på sedan dess. Några få träningsuppehåll har det blivit men de har alla varit godkända av samvetet.

Och nu till veckans I-landsproblem. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra på lördag. Telefon eller inte telefon? Blir det varmt på lördag kan jag inte gärna springa omkring med en jacka på mig (i jackfickan lägger jag nämligen telefonen under mina rundor). Ska jag då springa omkring med den i handen istället? Det har visserligen fungerat de senaste veckorna när det har varit varmt men den får ju inte bli ett problem. Alternativet är naturligtvis att inte lyssna på någon bok och det känns skräckinjagande. Hur ska jag då orka mentalt? Min kära fru frågade om inte halva vitsen med varvet är stämningen runt omkring och det kan väl ligga något i det. Ska jag resonera på det sättet blir vädret och jackan plötsligt fullständigt irrelevanta. Det lutar åt att jag lämnar telefonen hemma på lördag, men jag undrar om det är en bra idé.

Hoppas att det blir skitväder för då tas jackan tveklöst med....

onsdag 11 maj 2011

Nej, det är ingen faktabok

Jag var lite slarvig när jag tidigare skrev att Pacific är en faktabok. Det är den inte men inte heller någon traditionell roman. Man får följa några olika individer under amerikanernas framfart mot japanerna under andra världskriget. Den är bra och väldigt intressant, med en grund från riktiga personers dagböcker, brev mm. Det som gör att jag tycker att den är lite jobbig är alla facktermer, eller vad jag nu ska kalla dem. Namn på flygplan, olika divisioner hit och dit. Båtar, vapen o dyl. Det är inte riktigt min grej. Jag är mer intresserad av människorna. Om hur de upplevde kriget och vad som hände med dem. Detta finns visserligen också med men jag hade helt enkelt klarat mig med enbart det.
Tänk bara att vara pilot i ett bombplan, genomföra ditt uppdrag för att sedan vara osäker på om bränslet räcker tillbaka till hangarfartyget. Och under dig finns bara en enda stor ocean... Jag skiter väl i vad planet hette;)

torsdag 5 maj 2011

Eller inte!

På väg hem från jobbet, jag hade väl cyklat ungefär halva sträckan, insåg jag att jag inte hade lyssnat på min bok överhuvudtaget. Istället funderade jag på vitsen med att läsa/lyssna på en bok. Vad är meningen med att kämpa sig igenom en bok jag har valt av egen fri vilja?
Jag kunde inte komma på något vettigt svar så jag valde helt enkelt att stänga av Idioten av Dostojevkij. Ibland får man inse sina egna begränsningar även om det alltid känns lite bittert att inte fullfölja en bok. Brott och straff ska visst vara en höjdare, jag får försöka mig på den någon gång i framtiden istället. Hoppas du förlåter mig D.

onsdag 4 maj 2011

Det går trögt nu...

Det var länge sedan, framförallt läsningen, gick så trögt som den gör nu. Orsakerna är två. Först och främst är boken "Pacific" ingen egentlig roman utan mer av en faktabok. En intressant sådan men den har inte fångat mig på det sättet att jag längtar efter att slå upp den. Samtidigt har den fått sämsta tänkbara tajming i och med att det är mycket fotboll just nu. Sådan jag själv är inblandad i och CL på tv. Barcelona är konst och jag bara måste få uppleva dem på Camp Nou en vacker dag.

En hel del ljudbok har det istället blivit de senaste veckorna. Jag försöker med både löpning och cykling göra mig förberedd inför mitt första Göteborgsvarv. Därför har det blivit mycket av "Idioten - Dostojevskij" den senaste tiden. Jag har länge tänkt kultivera mig med någon av ryssarna och nu har det blivit av. Jag är extremt splittrad med vad jag tycker om boken. Det är lite småkul att läsa den eftersom den är skriven på ett så annorlunda sätt än vad jag är van vid och, vilket man genast märker, för en helt annan tid. Jag kan inte säga att jag rekomenderar den (det är en hellsickes massa tjaffs och handling står i princip stilla) men igenom den ska jag.