Ultravasan 90 km

Jag har en tid känt att jag vill men inte tagit beslut. På träningen igår pratade jag med GD och ett handslag senare var beslutet taget.

Ett beslut är ett beslut så det var bara att anmäla sig och betala.

Nästa års stora utmaning är klar. Spännande!

Sju kungars död av Bernard Cornwell

Berättelsen om Uthred och Englands bildande fortsätter. Kung Alfred är döende och Uthred förväntar sig att danerna ska slå till. Han får förutom danerna även slåss mot kyrkans inflytande och makthungriga saxare.

När jag började läsa den här sjätte boken kände jag givetvis igen mig. Humorn och råheten var densamma och snart började jag fundera på om det inte är dags att sätta punkt. Det finns ingen anledning att läsa samma bok om och om igen. Men den är underhållande och efter att tag upplevde jag nyheter i allt det bekanta...

Sju kungars död är för mig inte någon avslutning i serien om Uthred. Den skickar mig istället vidare till Den hedniske krigare. Inte med en gång, men snart nog.

Tillägg Kåsjön trail

Det här året har det resultatmässigt gått oerhört bra. Det skapar alldeles tydligt förväntningar. Framförallt hos mina två grabbar. Vi hade pratat en del om loppet i förväg och så givetvis även igår. Den äldste, som är siffertokig, började analysera mina resultat utifrån hur många som har deltagit i de olika loppen. Han kom fram till att det var högst troligt och rimligt att jag borde kunna knipa ytterligare en placering på Kåsjön trail. Jag påtalade, som alltid, att det visserligen alltid är roligt att komma bra till men att det inte är det viktigaste. Dessutom är det extremt beroende på vad det finns för medtävlande. Att få göra en bra tävling utifrån mina egna förutsättningar och vara nöjd med insatsen är prio ett, resten är bonus. Sen går det inte att ljuga i familjen vinnarskalle. Klart man vill komma så högt upp på resultatlistan som möjligt. Allt annat vore en förbannad lögn.

Familjen var inte fysiskt på plats igår men de var ändå med under loppet. För är det något som motiverar mig så är det mina grabbar. Deras glädje, förväntningar och förhoppningar. Det går inte annat än att kuta som en dåre med det på näthinnan. Jag vill så gärna leva upp till deras tankar och få känna att de är stolta över mig. Kanske framförallt hos min äldste som är lite försiktig med låta sina positiva känslor synas. När han spricker upp... Det är bara underbart att se. Den lille är tvärtom känslornas panoramafönster. Även det härligt och där är det nästan som att vi har blivit bortskämda.

Hursomhelst tror jag att det är bra att under ett lopp kunna plocka fram flera olika tändvätskor och morötter. Min starkaste är grabbarna.

Varför sover jag alltid så himla dåligt efter ett lopp?

Det slår aldrig fel. När jag fysiskt och mentalt har tagit ut mig sover jag uruselt efteråt. Aldrig efter ett träningspass. Alltid efter en tävling. Det är som om kropp och huvud inte har hunnit varva ned. Jag ligger och vrider mig, vaknar ofta och drömmer i massor? Jag känner igen det från fotbollen förr. Då kunde det vara likadant efter vissa av de fruktansvärda och grisiga försäsongsträningarna samt efter vissa matcher. Det var då inte ovanligt att även magen kraschade. Något jag numera sällan upplever. Jag är nyfiken på hur pass unikt detta är för mig och om det finns någon given förklaring.

Bilen såld! Tänk att en sådan världslig sak kan kännas så otroligt befriande. Det är som om en enorm tyngd har lättat från mina axlar. Såååå skönt.

Kåsjön trail 21 km

Förberedelser.

Jag har haft en stel vänstervad som har bekymrat mig lite. Den har inte blivit värre trots att jag har varit ganska elak mot den de senaste veckorna men med en tävling in på knuten kändes det som att det var läge att löpvila lite. Därför enbart cykel och styrketräning, lite hemmagjord massage och stretching. Igår fredag kände jag att jag ville ta en liten tur för att få en uppfattning om hur det låg till. Blev inte mycket klokare eftersom hela kroppen var tung men jag inbillade mig att stelheten var borta vilket jag fick bekräftat när jag joggade iväg till Kåsjön en halvtimma innan starten idag.

Tävlingsmorgonen var allt annat än som vanligt. Kaffet var väl det enda som gick att känna igen. Kärleken bortrest, ungarna skulle till fotbollsträningen och samtidigt är vi i full färd med att försöka sälja vår bil. Givetvis fick jag en hel del intressenter på halsen just den här morgonen och lite stressat blev det men inte på en otrevlig nivå. För övrigt blir jag stum av förvåning över hur många puckon som finns där ute. Skulle kunna skriva en hel del om vilka absurda konversationer jag har haft med "bilköpare" de senaste dagarna men det finns det ingen anledning till. Ibland får man bara nöja sig med att konstatera att folk inte är kloka.

Det bekanta tävlingspirret infann sig som vanligt. Både härligt och lite jobbigt.

Starten gick till dånet av en kaliber x från 40-talet. Jösses! Höll på göra i byxan av förvåning. Planen var att hänga på de främsta och se vart det skulle leda. Grusväg i början och tempot var högt. Som vanligt började jag fundera på om det inte var läge att trappa ner men med vissheten om att det snart skulle bli svårsprunget hängde jag på. Problemet var att de som var framför mig hade riktigt bra fart även där. Bra att få komma ner på jorden eftersom jag har ganska höga tankar om mig själv vad gäller just terräng. Men tävling är tävling och då är det svårt att droppa av. Dessutom är det naturligtvis en kick att ligga bland de främsta. Banmarkeringarna var nog i regel bra men eftersom man får lägga en sådan enorm energi på att trampa rätt samtidigt som man är trött önskar jag mig en övertydlig markering. Framförallt ett sådant här lopp när man korsar mängder med stigar och ibland ger sig ut i renast vildmark. Vid tre, kanske fyra tillfällen blev jag osäker och kände mig vilsen. Mentalt jobbigt men det kanske samtidigt är en del av tjusningen.

Ramlade tidigt vid två tillfällen och tappade lite mark men det var inte värre än att jag blev lite förbannad. Ganska snart var vi två som följdes åt. Banan var riktigt tuff och vid vissa mossar och höjder var jag tveksam om jag skulle orka med honom. Låren brände något vansinnigt. Jag hade honom allt som oftast framför mig men vid något tillfälle hamnade jag först vilket jag direkt ogillar. Då sprang jag "fel" eller drog ner på tempot för att han skulle gå om. Det gjorde han ganska snart :)

Självklart syns det inte hur jäääättesvullet vänster smalben är.......:)

Fördelen med att springa på hemmaplan kände jag först mot andra halvan av loppet då det i princip var Kåsjön kvar att runda. Mitt sällskap höjde tempot. Jag hängde på utan att det kändes allt för jobbigt och började göra upp planer för fortsättningen. När skulle stöten läggas in? Jag visste ett ställe längre fram mot slutet av banan. Det skulle vara uppför och därefter kort kvar till målgång. Med kanske 5-6 kilometer kvar händer det dock. Han ramlar....

Givetvis stannar jag till för att kolla om det gick bra. Han svarar egentligen inte. Jag får ett muttrande till svar samtidigt som han ställer sig upp. Instinkten tog över totalt. SPRING FÖR HELVETE!

Hade han legat kvar tror och framförallt hoppas jag att jag hade stannat kvar. Men nu stod han upp och det var kanske tecknet som fick mig att agera. Min tanke var att han framförallt hade fått en mental smäll. Kanske till och med en ursäkt för att inte driva på? Så jag ökade tempot och sprang som en vettvilling. Låren brann något så fruktansvärt att jag vid de svåraste partierna blev lite oroligt eftersom det där gick så sakta. Men det borde rimligtvis vara så även för honom. Med det i bakhuvudet försökte jag ösa på när det gick och han försvann från mig radar. Rejält nöjd och med bara två kilometer kvar stannar jag och känner mig sådär vilsen igen. Panik!

Springer lite fram och tillbaka och väljer tillslut att chansa. Efter några minuter känns det som att jag är rätt men oron i magen är jättejobbig. Hur mycket har jag tappat? Fullt ös och in i mål, febrilt letande efter min rival. Kunde inte se honom någonstans och sakta började jag hoppas. Bälgade i mig vätska och satte mig ner och då kom han. Kunde inte låta bli att le stort.

Återigen känner jag att jag inte hade kunnat springa mycket bättre. En underbar känsla. Hemjogg, dusch och så vidare till brorsan som hade hjälpt mig med ungarna och lagat lunch. Ibland smakar det extra bra att äta någon annans mat. Så var det verkligen idag.

Nu är det bara bilhelvetet kvar.

Britt-Marie var här av Fredrik Backman

Britt-Marie (från Min mormor hälsar och säger förlåt) tar sig till arbetsförmedlingen för att få ett jobb. Detta innebär ett nytt kapitel i hennes liv eftersom hon i alla tider har jobbat som hemmafru. Hon hamnar så småningom i det lilla samhället Borg som har drabbats hårt av finanskrisen. Där är det tänkt att hon ska sköta om fritidsgården och på grund av det tvingas hon samspela med andra människor.

Det tar inte många meningar innan jag känner igen mig. Det här är en Fredrik Backman bok. Om det råder det inga tvivel. Det är som om hans böcker har en alldeles unik och egen själ som ingen annan kan konkurrera med. Tragikomisk, irriterande, öm och varm på samma gång och jag lyssnar med ett litet leende på läpparna som är precis allt det. Irriterande, ömt och varmt. Jag känner tidigt att den här boken måste man vara på rätt humör för att klara av. Jag har full förståelse för att man lägger ifrån sig den. För Britt-Marie är sådär fullständigt socialt missanpassad att det kanske blir lätt att galenförklara henne och låta irritationen över hennes beteende ta över. Men där finns så otroligt mycket mer. Osäkerheten, omsorgen och oron över vad andra ska tycka. Det dras visserligen till sin yttersta spets men poängen är solklar och det ger många tankar till ens egna funderingar och handlingar.

Hur många gånger blir man inte svinförbannad på folk? Mig händer det för ofta. Något jag absolut måste bli bättre på. I trafiken har jag utvecklats och försöker verkligen inse att "stackaren har bråttom" eller "så skönt att det inte är jag som är sådär stressad"." Förståelsen och kunskaperna om varför människor beter sig som de gör är grunden för att inte irritera sig så mycket. Jag tycker att Britt-Marie är ett skolexempel på detta. Kärringen skulle kunna driva självaste Jesus till vansinne men jag som läsare/inblickare i hennes tankar och funderingar får ett annat perspektiv som leder till förståelse och omsorg.

Det faktum att Britt-Marie tvingas prata och interagera med andra människor påverkar henne givetvis. Och alla andra med för den delen. Det kan man lugnt säga ;) och det är då boken blir riktigt, riktigt bra. Från att ha varit lite småroande och trevlig byggs värmen i boken upp ytterligare och den sista halvan är suverän.

En man som heter Ove är fortfarande Backmans bästa men Britt-Marie är inte jättelångt efter.

För övrigt är jag stormförtjust i uttrycket "passivt aggressiv" och bikarbonat ska vi från och med nu alltid ha hemma ;)

Northug av Sverre M Nyrönning

Ja, det är ju det där med en biografi som ges ut under pågående karriär. Finns det några andra motiv en de ekonomiska? Smida medan järnet är varmt?

Oavsett är jag nyfiken på Northug. Vem är han egentligen. Hur tänker han? Hur tränar han? Äter? Uppväxten? Vad är fasad och inte? Han är i mina ögon både härlig och irriterande. En intressant person.

Nu är risken att jag tar i men boken är nästan rakt igenom skitdålig. Rattfyllan dominerar de första 40 sidorna och genomsyrar sedan resten av boken som i sin helhet mer känns som en reklampamflett än en biografi. Den på en piedestal uppsatt Northug har gjort fel och nu ska vi förutom att tjäna pengar återupprätta äran och dessutom höja piedestalen ytterligare.

Förutom att jag inte får ut mycket av innehållet blir jag rent av irriterad av upplägget i boken. Då och då fylls en tredjedel av en sida med ett citat i stora bokstäver. Extra viktiga ord som dessutom redan finns i texten eller kommer lite längre fram. Vad är vitsen med det? Hade de 180 sidorna bara kommit upp i 150 annars? Detta tidnings/tidskriftstrick har en funktion i en artikel men det hör inte hemma i en bok.

En sista sak att irritera sig på är att författaren i slutet av boken hävdar att han i princip var klar med boken när olyckan med bilen hände. Det manuskriptet hade jag velat se. Kanske 90 sidor?

Jag tror inte på bokbål. Men kanske den här gången :)

Ice station Zebra av Alistair MacLean

Atomubåten Dolphin får i uppdrag att rädda besättningen på en väderstation som ligger vid Nordpolen. En brand har härjat och de överlevande är skadade och i stort behov av hjälp. Med på räddningsbåten är dr Carpenter (egentligen MI6) som vet att detta är sabotage och att mycket står på spel.

Jag har ett vagt minne av den här filmen men minnesbilden är extremt suddig och det är kanske inte så konstigt eftersom jag antagligen var i tioårsåldern när jag såg den och därmed inte begrep ett smack.

Boken är bra och det är ett befriande nöje att läsa en thriller av det här slaget. Den är stöpt i en annan tid och har därför ett annorlunda upplägg än motsvarande böcker idag. Den är intelligent skriven och jag får en Agatha Christie känsla. Vem är nu den där mördaren? Och hjälten är naturligtvis sådär kusligt smart.

Det enda negativa är att jag ibland har svårt att förstå och därmed stundtals hamnar i en dimma som gör att jag tappar/missar vissa bitar. En hel del fackord som har med bland annat ubåtar att göra finns helt enkelt inte i min vokabulär. Varken på engelska eller svenska heller för den delen.

För övrigt har jag sett Das Boot och med de bilderna i huvudet och den här boken färskt i minnet sätter jag aldrig min fot i en u-båt. Kanske inte så stor risk att det någonsin skulle hända. Men att färdas med en u-båt under Arktis med en brand ombord och därmed syrebrist. Nja, låter nästan lika vidrigt som att bli levande begravd.

Kanonerna på Navarone och Ice station Zebra. Jag inser att jag har många MacLean kvar att plöja igenom.

En nedprioriterad klassiker

En kul grej, en fjäder i hatten och givetvis en bra sammanlagd tid. Det var utgångsläget för drygt ett år sedan. Jag gjorde en "femårsplan" där klassikern var ett kommande mål.

Men nu har jag tänkt om. Lite.

På sätt och vis är det löpningens fel. Det finns så himla många spännande, roliga och utmanande lopp. I närheten, i landet och på andra fantastiska platser i världen. Oj, vad jag ser fram emot att få se, uppleva och springa.

Och det är ju egentligen inte så att det ena utesluter det andra men min motivation har bytt fokus. Löpningen är helt enkelt det som utan konkurrens passar mig bäst.

Cykling
Jag tycker att cykling är helt ok och använder det gärna som ett komplement till löpningen. Framförallt är det smidigt de två milen till eller hem från jobbet. Men som motionsform finns det för många nackdelar för att jag ska ägna för mycket av min tid åt det. Den jäkla vinden känns till exempel alltid som motvind om jag inte har den i ryggen. Punkteringar! Och för att inte tala om tiden det tar. Vätternrundan är 30 mil och ska man förbereda sig för den på ett bra sätt så ska det läggas ett antal timmars träning för att framförallt vänja bakdelen och det är jag inte intresserad av.

Längdskidåkning
Något jag egentligen inte har erfarenhet av alls. Tror att det kan passa mig bra men så bor jag ju i Göteborgsområdet. Snömängden är högst otillförlitligt och även om den skulle infinna sig så är det inte bara att snöra på sig och ge sig ut. Projektet "inmedpackningenibilenhittaenspåradslinga" känns jobbig. Nu har vi visserligen fått en skidtunnel i Kviberg, En fantastisk möjlighet året om med varv efter varv efter varv tills förvandlingen till labbråtta efter några månader har blivit total.

Brorsan har skaffat sig rullskidor och det lockar lite. Problemet är att de i så fall rent säsongsmässigt skulle konkurrera med löpningen. Mm, kanske.

Simning
Helt ok. Skonsamt och ett mycket bra alternativ. Framförallt med en bastu tätt intill. Allvarligt talat så är det märkligt hur olika mentalt stark man kan vara. Många gånger som en stridsvagn men numera på äldre dar... Blött och lite kallt ibland. Kan verkligen känna mig som en kruka. Ett stort minus med simningen är dessutom att upplevelsen att simma är lite torr. Inget för varken ögon eller öron.

Prestationsmässigt får det alltså bli vad det blir. Jag ser fram emot att få göra Klassikern. Kanske framförallt att få gör det som ett gemensamt projekt med brorsan. En viktig, rolig och gemensam upplevelse. Det tror jag att vi båda sätter stort värde i.

Polis av Jo Nesbö

Poliser mördas, ett vittne ligger i koma och Harry Hole lyser med sin frånvaro. Nesbö arrangerar upp spelplanen och pjäserna men har inte med Hole. Spelet sätter igång, en av pjäserna mördas och fortfarande ingen Hole. Sakta dras jag med och tanken om var tusan Hole är tynar sakta bort. Storyn är bra, det är spännande och Holes kollegor får mycket plats och är intressanta. Efter ett tag är saknaden efter Hole så gott som bortblåst. Men så gör han entré och den redan höga nivån höjs ytterligare.

Boken är förbannat bra och den är det av så många olika anledningar. Förutom de givna komponenterna som en deckare ger har Nesbö en förmåga att fånga situationer och känslor på ett mästerligt sätt. Beskrivningar, förklaringar och liknelser som bara är klockrena.

Titeln på boken är given av flera skäl och den röda tråden med den giriga och ruttna korruptionen inom poliskåren fortsätter parallellt med det aktuella fallet, liksom i de tidigare böckerna. I Polis är det egentligen första gången jag på allvar känner att det är en förutsättning att ha läst de tidigare böckerna. Jag tror visserligen man skulle hänga med bra ändå men det ger odiskutabelt en dimension till.

Missbruk är något Nesbö ständigt återkommer till. Av alla dess slag och det är himla intressant. Hur tänker vi, hur agerar vi och vad är det egentligen som styr oss i våra val? Vad är det som gör att en del står emot och andra inte? Är det rent av så att vi alla har något galet inom oss men som de flesta av oss lyckas stå emot? Kan vi ens stå emot? Var är min gräns och var är din?

Det finns mängder med deckare och mycket är skräp. Det som gör att några av dem såsom Nesbö, Mankell och Dahl är så bra är just det här andra. Ett verkligt innehåll med frågor, funderingar och samhällskritik. Det spännande i böckerna är det som för stunden driver men det som finns kvar efteråt är det där andra. Det som berikar och utvecklar ens egna tankar och funderingar.