Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden av Jonas Gardell

Eftersom händelserna i böckerna inte följer någon kronologisk ordning tycker jag att det är svårt så här i efterhand att skilja dem åt. Det blir istället vad som sätter sig i huvudet på mig efter varje del som blir det bestående.

Den här tredje boken lyssnade jag på och det går inte att säga annat än att det är underbart att få den uppläst av Gardell själv. Det känns äkta och så blir det faktiskt som om boken får en annan karaktär. Han förställer rösten i olika dialekter och varje gång Paul uttalar sig får boken en humoristisk dimension som inte fanns när jag själv läste. Applåder Jonas!!!!

Den avslutande begravningen är härlig och den inledande väldigt gripande.

Det mitt huvud gick igång mest på under "läsningens" gång var en speciell detalj. När Rasmus dör och hans begravning ska planeras av hans föräldrar och Benjamin är det omöjligt att inte bli kraftigt berörd. Där finns en orättvisa som är svår att beskriva. Jag vill inte gå in i den i detalj men grunden har att göra med vad folk tänker och tycker om oss. "Vad ska folk säga" och "vad ska folk tycka"? Tänk vad det styr oss. Varför är det så viktigt för oss vad andra människor ska tycka?

Vi är alla påverkade av det. Olika mycket men det finns förmodligen inte en enda människa som inte har tänkt dessa tankar. Egentligen borde vi enbart styras av vårt eget samvete och gå den väg vi vill. Men allt för många gånger styrs vi av det där andra. Varför? Givetvis vill vi vara till lags, vi vill vara omtyckta. Detta är väl egentligen inte fel men det får inte heller begränsa oss. Så länge jag kan gå med ett högt buret huvud så borde det räcka. Jag inbillar mig att jag har blivit bättre på detta men jag är övertygad om att det går att bli ännu bättre.

Det jag tänker på mest är mina egna grabbar. Att de ska våga gå sina egna vägar. Att de inte ska tänka vad andra tycker och tänker. Att de ska ha en trygghet att stå på. En trygghet där de vågar vara sig själva och inte går in i roller för att anpassa sig till andra. Och det är, vågar jag påstå, böckernas huvudsakliga budskap. Att våga vara sig själv.

En kollega sa för några veckor sedan att Torka aldrig tårar borde bli obligatorisk läsning i skolan. Jag vet inte om jag håller med, men viktig är den. Viktig för den personliga utvecklingen för min generation och kanske framförallt för den äldre generationen.

Svarta Madonnan

Jag hittade den här novellsamlingen på jobbet för en tid sedan och blev lite nyfiken. De flesta av de få novellsamlingar jag hittills har stött på har varit bra och därför hade jag lite förhoppningar. Ännu intressantare blev det när jag såg att novellerna var författade av kändisar som exempelvis Virginia Wolf, Ernest Hemingway, Doris Lessing och Alexander Solsjenitsyn.

Tidigt kände jag att jag saknade ett gemensamt tema för samlingen. Det finns verkligen ingenting i innehållet som förenar. Och ja, en del av dem är bra, en del är mindre bra och en del minns jag knappt. Tillslut funderar jag på om det är någon idé att fortsätta och kommer fram till att jag egentligen inte får ut någonting av läsningen. Således var det bara att packa ihop och leta efter nya världar och äventyr någon annanstans.

Zinedine Zidane

Vissa händelser måste förevigas och detta innan tiden förändrar alldeles för mycket av vad som faktiskt ägde rum. Det här är ett sådant tillfälle.

I maj 2010 hade vi förmånen att få semestra i Nice under en veckas tid. En underbar vecka med fantastiskt boende, sol och trevliga utflykter. Men det som har fastnat allra starkast är det som hände på flygplatsen på väg hem. 2010 var min yngste son 1 år och min äldste 3. Det betydde en liten som satt i vagn en del och en större som behövde aktiveras. Jag tog med mig den äldre för en liten upptäcktsfärd på den stooora flygplatsen. Mycket folk, en del bilar och lite roliga rullband här och var.

Efter ett tag var vi tvungna att vila oss lite innan vi skulle tillbaka till resten av familjen. Redo att gå tillbaka märker jag att en flock människor närmar sig. Det var inte stökigt men det var inte heller organiserat. Min tanke var att det såg ut som om en svärm med flugor närmade sig. I mitten av den här svärmen ser jag två människor jag mycket väl känner igen, Zinedine Zidane och Christian Karembeu. Två före detta franska landslagsmän i fotboll varav den ene under en längre period utan tvekan var en av de bästa.

Min spontana reaktion var att sälla mig till pöbeln men någon form av medkänsla fick mig att låta bli. Jag tänkte att herrarna förmodligen helst av allt ville vara ifred och att jag inte behövde bidra till deras obekväma situation. För obekväm var den. Det rådde det ingen tvekan om. Det syntes så otroligt tydligt i kroppsspråket.

Svärmen passerade och när den hade lämnat oss insåg jag att jag mer och mer ångrade mitt fånigt korrekta tilltag. Det var inte att gråta över. Ytterligare några minuter passerade innan vi masade oss iväg för att förenas med de våra. Precis när vi börjar förflytta oss ser jag Zidane komma emot oss, ensam. Han har tydligen skakat av sig både Karembeu och svärmen. Vilken chans! Nu var det inte läge att fega ur.

Han närmar sig och jag får ur mig:

- Excuse me Mr Zidane, could I please take a photo of you and my son?

Full av entusiasm nickar han glatt på huvud och tycker att det är en fantastiskt bra idé (skojar).

Hur som helst så stannar, till min glädje, faktiskt människan och jag placerar snabbt som attan min unge framför legendaren, halar upp kameran ur höger byxficka, sätter igång den och hör:

- Jag vill inte....

Jag tittar upp och får se min förstfödde fly från platsen. Paff och tillfälligt mållös får jag ögonkontakt med Zidane. Det är som om han frågar mig: "Jaha! Vad gör vi nu?

- Thank you anyway, eller något liknande får jag ur mig innan jag sätter fart efter den lille rymlingen.

Beviset för den här händelsen finns inte. Det som finns är ett tomt utrymme i fotoalbumet där kortet skulle ha suttit och mina minnen som jag härmed förevigat :)

Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen av Jonas Gardell

Bok nummer två om det homosexuella kompisgänget i Stockholm fortsätter. Ett par av dem börjar insjukna och man får följa hur de får beskedet och hur de reagerar. Att det finns en kärlek och samhörighet råder det ingen tvekan om. De sexuella utsvävningarna får inte lika mycket utrymme som i den första boken men de finns fortfarande och det får mig att fundera än mer på vad det är Gardell vill ha sagt. I alla sociala rum brukar man prata om sändare och mottagare. Jag hade en liten diskussion med en kvinnlig kollega om bok nummer ett och det var tydligt att vi inte riktigt var överens. Därför försökte jag vara extra lyhörd och observant när jag läste bok nummer två och jag vill fortsatt hävda att jag är kritisk till vad det är Gardell vill förmedla.

Som jag ovan nämnt finns kärleken men jag menar att fokus till stor del ligger på det sexuella planet. Det knullas runt åt höger och vänster och ofta tycker jag att Gardell förmedlar akterna med allt annat än kärlek. Jag tycker att det nästan hela tiden är en form av förnedring och meningslöshet och bilden jag får av de homosexuella i boken är att de är väldigt sexuellt frigånde. Eller ska jag kalla det slampiga? Det verkar inte finnas någon tanke på att hålla sig till en partner och vara denne trogen. Är jag omodern? I min värld hör kärlek, trygghet och ärlighet ihop. Jag ska kunna känna en respekt för mig själv och min partner. Jag ska kunna lita på vårt förhållande och att jag är den ende oavsett om jag är homo- eller heterosexuell. Njae, jag har svårt för den delen av boken.

En annan del av boken får mig att fundera väldigt mycket. En del som blir väldigt tydlig i bok två är relationen och kärleken mellan föräldrar och barn. Jag vill som förälder ge mina barn det allra bästa och givetvis vill jag rikta dem i rätt riktning. Problemet är att den strävan kan i sin egen välmening bli något negativt. Föräldrars förhoppningar och förväntningar kan lika gärna ha en kvävande effekt. Alla är vi en produkt av det samhälle vi har vuxit upp i och lever i och givetvis finns det risk för en kollision. Detta tycker jag Gardell fångar otroligt bra och jag kommer vid ett flertal tillfällen på mig själv med att tänka på mina egna underbara killar. Hur mycket styr jag dem? Vad vill de? Vad vill jag? Hur skulle jag reagera om någon av dem skulle visa sig vara homosexuell? Finns det något annat som för mig är helt otänkbart och förbjudet men som inte kommer att vara det för nästa generation?

Boken handlar en hel del om just detta. Jag ser inte Benjamins och Rasmus föräldrar som onda. Men givetvis är det en chock för dem att deras barn visar sig vara homosexuella. Hur skulle de kunna reagera på något annat sätt? De var själva uppvuxna i en tid då det verkligen ansågs vara ett sjukligt och abnormt beteende eller tillstånd.

Vägleda men inte kväva.....

Detta får mig att tänka på några rader. Några viktiga rader.

Ikaros
När jag tänker tillbaka på min barndom, ser jag skräckbilder tydligast av allt. Ja, dom gånger dom skrämde eller slog mig, är dom minnen som hårdast sitter fast.

För som barn tar man kärleken för given. Allting annat är emot en natur, i den stund man tar steget ut i livet, är man bara ett tillgivet djur.

Ändå står snart dom vuxna där och pekar, ut den riktning dom tycker man ska ta, alla drömmar dom själva har förvägrats, vill dom förverkliga genom sina barn.

Är man lydig belönas man och hyllas, revolterar man mister man allt, ingen älskar ett barn som inte lyckas, ingen älskar ett barn som är starkt.

Men vem besitter förmågan att veta, vad som ryms i en ny individ? Och vem kan säga till någon annan hur lyckan ser ut? Vem kan säga vad någon annan vill bli?

Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån, låt dina växter få leva där dom trivs, lås inte in dina plantor i ett drivhus, låt dom få slippa ett onaturligt liv.

Låt den du älskar få pröva sina vingar, en dag så flyger din älskade rätt, vill du bli respekterad av din avbild, får du visa din avbild respekt.

Björn Afzelius

Röd måne av Elisabet Nemert

Den läkekunniga Ingrid stöter på ett spädbarn mitt i ute skogen och väljer att ta med den lilla flickan hem. Tack vare detta överlever barnet men blir  i det skrockfulla Sverige på 1600-talet illa sedd i socknen. Indra lär sig sin fostermors kunskaper och har dessutom några egna speciella egenskaper vilket gör att hon tidigt hjälper till med att hela folk.

Girighet leder till att Indras tillvaro rasar samman när hon är i 7 års åldern. Hennes fostermor Ingrid blir anklagad för att vara häxa. En anklagelse som blir svår att värja sig emot. Detta leder så småningom till att Indra får fly till Stockholm där hon fortsätter med sin livsuppgift, att hela och hjälpa.

Sverige på 1600-talet. Stormaktstiden. Förutom att följa Indras liv får jag som läsare också en gedigen historielektion. Med ett leende kan jag bocka av den ena punkten efter den andra. Nemert har gjort ett grundligt jobb och jag leker med tanken att låta eleverna läsa den här boken som en del i undervisningen. Så gott som allt jag tar upp är ju med och de får det i ett spännande sammanhang.

En annan rolig detalj är att jag en bit in i boken kommer att tänka på att jag har läst något liknande. Boken påminner mig om Mor är ingen häxa av Olov Svedelid, en bok som jag läste eller om någon läste den för mig för cirka 25 år sedan. Häftigt!

Till en början är jag alltså mycket förtjust i boken. Förutom historiebiten är den spännande och gripande men tyvärr dalar det lite när jag i efterhand ska sammanfatta vad jag tycker. Jag tycker nämligen att det finns en del störande bitar som hindrar boken från att bli sådär riktigt, riktigt bra.
Jag har själv en son i 7 års åldern, en i mina ögon fantastiskt duktig sådan,  och därför blir det lite fånigt att höra om Indras extrema mognad. Det känns helt enkelt inte rimligt med hur en 7 åring beter sig. Kanske en trettonåring. Kanske! Hon har dessutom en helande förmåga och jag är lite tveksam till vad jag tycker om den. Jag tror inte boken hade blivit sämre om hon "bara" varit väldigt läkekunnig. En tredje sak är att hon tillsammans med ett flertal andra är extremt modern i sitt sätt att tänka. Nog för att man kan vara upplyst även på 1600-talet men ett flertal åsikter och handlingar känns väl mycket 2000-tal.

En annan sak som förvånade mig rejält var att det i boken byggs upp en förväntad konflikt mellan Indra och en högt stående adelsman. Adelsmannen blir förnärmad och hämnas på Indra. Hon i sin tur lyckas ganska snart ta sig ur problemet och sen är den tråden avslutad. Inte heller det kändes troligt. Med tanke på hur förnärmad adelsmannen blev kändes det otroligt orimligt att han bara skulle ge sig där och låta Indra komma undan så enkelt. Tråden borde ha fortsatt.

Slutligen funderar jag på det här med manliga och kvinnliga författare. Jag tror att jag till övervägande del läser böcker skrivna av manliga författare. Varför är det i så fall så? En sak att kolla upp!

Jag hoppas att mitt slutgiltiga problem inte har med manligt och kvinnligt att göra utan att det istället har med Elisabet Nemert att göra. För när hon om och om igen beskriver hur en av huvudkaraktärerna förälskar sig i Indra blir jag tillslut trött på det hela. Herre Gud! Jag fattar! Är en känsla jag vid flera tillfällen upplever när Nemert om och om igen ska beskriva den enorma kärlek han känner till Indra.

Nu inser jag att det mesta jag har skrivit är negativt och det är nästan så att jag i efterhand får omvärdera min åsikt. Samtidigt vet jag att boken engagerade och lockade mig. Ett gott betyg som jag inte får glömma. Nåja, allt har både en fram- och en baksida.

Rädsla - Främlingsfientlighet

Jag tror att vi alla djupt innerst inne är främlingsfientliga. Det är inget vi kommer ifrån. Det sitter i ryggmärgen och är en del av den överlevnadsstrategi som finns i oss sedan urminnes tider. Nytt kan vara farligt. Jag måste vara varsam och ta mig i akt oavsett om det gäller saker, idéer eller människor. Och då måste dessa inte vara från andra kulturer!!!! Jag måste i sakta mak bekanta mig med det nya. Först då kan jag avgöra om det är farligt eller inte. Först då behöver jag inte vara rädd längre.

I grunden tycker jag detta inte är så mycket att säga om men så fort vi inte vågar berika oss, ta reda på och bekanta oss med det okända, det nya, så lever vi farligt. Det är då rädslan inte släpper och det är då rädslan i vårt samhälle kan bli till ett stort problem. 

Jag tänker inte kommentera valet och Sverigedemokraterna. Det finns varken tid, lust eller utrymme till det. Men det jag här vill ventilera berör givetvis även valet. 

Det vi lär känna är vi inte rädda för. Det är till och med så att den vi känner inte längre är en invandrare i rasisters ögon. Jag har själv haft diskussioner med både vuxna och elever om invandrare. Personer som har varit avogt inställda till dem. Personer som hajar till när jag nämner, "då ogillar du mig med eller?" "Men det är inte samma sak" får jag höra då. Nej! Just det. Det är inte samma sak. För mig känner du ju.

Men vart är vi egentligen på väg? Varför är vi så rädda hela tiden? Hur stort ansvar har media? Hur stort ansvar har vi som individer? Folk verkar för tusan vara rädda för en sådan simpel sak som att hälsa. 

Grannar, föräldrar till barnens klass- och dagiskamrater, kollegor osv. Listan kan göras ganska lång. Varför hälsar vi inte på varandra? Vad är det som är så farligt med ett hej, en ögonkontakt, en nick eller något annat som kan tolkas som en hälsning? Och framförallt, vad ger det för signaler?

Ett exempel. Jag är mitt ute i skogen på en stig och springer. På avstånd ser jag en annan människa. En människa som jag delar en naturupplevelse med. Vi har någonting gemensamt. När vi kommer att mötas kommer vi även att kränka varandras trygghetszon. Ett avstånd som vi aldrig hade valt i en annan miljö. Det är ju en stig och den är självfallet smal. Jag närmar mig ett möte. Jag förbereder mig. Jag letar ögonkontakt. Den där lilla blicken som talar om att nu är det läge att hälsa på ett eller annat sätt.

Ibland blir det en hälsning men påfallande många gånger blir det inte det. Medmänniskan tittar bort eller till och med vänder sig om och jag springer förbi och undrar, varför?

Jag fick den här härliga bilden av en elev för ett tag sedan och jag tycker verkligen att den passar in i det här inlägget. Vi måste börja tänka och det långsiktigt. För vad är det vi bygger upp och till vilket pris? Och nu menar jag inte bara det där med att hälsa.

Sawa Bona - ”jag ser dig” – motsvarar vårat ”hej”

Sikhona – ”jag är här” – Inte förrän du ser mig finns jag! När du ser mig gör du att jag existerar.

”en människa är en människa tack vare andra människor”

Vi tar fram andra människors förmågor genom vår vilja att se vikten av ömsesidigt beroende.

Zulu folket

Torka aldrig tårar utan handskar - 1 Kärleken av Jonas Gardell

Är detta en bok som man måste tycka om? Är det vad som förväntas? Vad som anses politiskt korrekt?

Jag har ett bra tag velat läsa Torka aldrig tårar utan handskar och nu äntligen fått tummen ur. Rasmus och Benjamin, den ene från en liten håla i Värmland den andre ett Jehovas vittne från Stockholm. Boken skildrar framförallt deras liv och känslor från en del av barndomen och som vuxna. Deras utanförskap och brist på tillhörighet. Deras känsla av att inte passa in. Omgivningens reaktioner på att de inte är som andra. Människors okunskap och ondska. Detta hand i hand med en allmän historisk bild av hur samhället har sett på homosexualitet under 1970-talet och framåt.

Som vanligt är människans rädsla för det okända och annorlunda det som tar fram det värsta ur oss. Vi lever idag i ett samhälle som förväntas vara mer tolerant än tidigare. På sätt och vis är vi kanske det men ändå inte. Jag återkommer om detta i ett annat inlägg.

Boken fångar. Jag rycks med i huvudkaraktärernas öden. Det är oerhört intressant att få läsa om hur "vi" resonerade kring homosexualitet tidigare. Det är lätt att bli engagerad i de orättvisor som de råkar ut för. Det är lätt att förstå deras behov av att känna sig som någon. Få en identitet. Träffa likasinnade.  

Ja, jag tycker att boken är bra men det är en sak som jag inte förstår eller kanske till och med ogillar. Bokens titel har ett tillägg, 1. Kärleken. Kärleken till vad är min fråga? Jag tycker nämligen att bilden Jonas Gardell ger framförallt är törsten att få ha sex. Det knullas runt åt höger och vänster och jag tycker det blir en konstig obalans. Det är så tydligt vad karaktärerna har för behov innan de som vuxna hamnar i Stockholm. Tillhörighet, trygghet och kärlek men när de väl hamnar där är det som att det enda fokus som finns är att få ha så mycket sex som möjligt. Jag får inte riktigt ihop det och jag har frågat mig själv om jag hade reagerat likadant om det hade varit heteroförhållanden det hade handlat om. Jag tror och hoppas det.

Jag ser nämligen mig själv som en öppen person. Vem folk älskar och hur är inte mina bekymmer. Vad folk gör i sänghalmen är inte heller det mina bekymmer oavsett läggning. Så länge båda trivs förstår jag inte varför andra ens ska bemöda sig med en åsikt.

Nu är det två böcker kvar så det är inte läge att klubba min bedömning ännu men jag är hittills inte övervägande positiv.

En helvetesrunda

Usch! Idag var det inte roligt. Kändes som om det mesta gick snett.

Jag kom hem igår kväll efter ett intervallpass med Solvikingarna och funderade på om jag skulle springa hem från jobbet följande dag. Normalt sett brukar jag cykla tisdagar men den här dagen hade jag möjlighet att komma ifrån lite tidigare och tänkte att jag lika gärna kunde passa på.

Ombytt och klar kände jag mig inte riktigt lika motiverad. Grått, blåsigt och lite sliten. Det har blivit väldigt många km på kort tid...

Planen var att springa terräng i princip hela vägen hem. Min tanke var att prova lite nya stigar nära jobbet för att senare haka på de gamla bekanta.

Efter ett fåtal km var jag nära att stuka ihjäl min vänstra fot. Det gick bra (ömmar bara lite i kväll) men jag hann bli rejält rädd. Kort därefter stöter jag till min högra stortå mot en sten och blir nog egentligen mest förbannad på mig själv. Ont gjorde det men jag undrade mest vad tusan det var jag sysslade med.  De nya stigarna var lika svårlöpta som de vanliga nära jobbet. Efter ca 7 km börjar jag känna igen mig men kan inte riktigt placera var jag är. Snart nog springer jag över den där spången där man får passa sig för att inte få blöta fötter. Då slår det mig att jag bara är någon km ifrån jobbet.

Grrrr!! Vad göra nu. En liten tanke smög sig på att springa tillbaka till jobbet och åka hem med gumman. Det skulle dock bli långt ifrån de antal km jag hade tänkt mig. Istället lunkade jag på framåt och hade för avsikt att ta mig ur skogen för att springa asfalt hem. Snabbare och enklare. Problemet var att min tanke om att ta mig ut till asfalten gick åt pipan. Efter 10 löpta km insåg jag att jag återigen var tillbaka på ruta ett. Frustrationen kände inga gränser och jag kom på mig själv med att stå mitt ute i skogen och bara skrika.

Återigen lockade det att springa tillbaka till jobbet men jag var så innerligt förbannad på mig själv att jag kände att jag inte var värd annat än att på egen hand ta mig hem. Någonstans i den här vevan upptäckte jag att mitt vattenbälte var en flaska kort. När hade jag tappat den? Suck!

När jag äntligen kom ut till asfalten räknade jag ut att istället för en tur på ca 21 km skulle det bli en närmare de 30. Det var verkligen inget jag var upplagd för, framförallt inte med en gedigen vind i ansiktet.

Det blev ett mentalt pass idag. Ett pass som är nog så viktigt men absolut inte roligt. Återigen är jag fascinerad över hur kroppen känner sig. Nu några timmar senare är jag givetvis trött men inte mer. Inga muskler som säger ifrån och det är det som är det viktiga.

Målet är att normalisera. Vänja både kropp och knopp på fler antal km och förhoppningsvis är det så att jag närmar mig.

Från runkeeper till klocka

Jag har nu i ett antal år tagit hjälp av runkeeper för att bokföra min träning. Ett fantastiskt redskap som både engagerar och motiverar. Från början var det så spännande att kunna se var i skogen jag hade varit. Så småningom blev det även roligt med alla siffror. Hur långt, hur fort och hur ofta?

Efter hand har jag dock känt av vissa begränsningar. Inte med runkeeper i sig, den kommer jag fortsätta använda som en träningsdagbok, utan med telefonen. Dessa begränsningar har fått mig att spana in på det här med puls/GPSklocka. Här finns flera fördelar som telefonen inte kan matcha men tyvärr även vissa nackdelar:

Fördelar

- Vattentät - Jag behöver inte oroa mig för regn och jag kan simma med den. Viktigt med tanke på          mina kommande triathlontankar.

- Avsevärt längre batteritid - otroligt viktigt eftersom jag vill att mina längre turer ska registreras.         Något jag har insett inte kommer att kunna ske med telefonen.

- Bekvämare - Telefonen skumpandes i en ficka eller fastsatt på armen är klart sämre än en klocka på   handleden.

- Utomlandsanvändarvänlig - kostar inte skjortan att registrera en tur när man är iväg.

- Oändliga träningsverktyg som innefattar puls, intervaller och mycket mycket mer. Jag kommer nog   inte att använda mig av hälften. 

Nackdelar

- Ingen musik eller ljudbok - Visserligen något jag använder mig av allt mer sällan.

- Ingen kamera.

- Ingen möjlighet att kontakta någon vid en eventuell skada/olycka mitt ute i skogen. Förutsatt att        täckning finns.

Fördelarna överväger klart nackdelarna och därför har jag tänkt mig att en klocka skulle kunna bli en fin julklapp. Föra veckan tog jag mig till Naturkompaniet för att prata lite med dem och för att prova. Ville känna hur stor och klumpig den verkade. Givetvis reades den ut och jag inhandlade.

Tomten kom tidigt i år... 

63,5 km på två dagar

Men först. Naturen är magiskt vacker så här års...

                                                                                                                                                    

Mängden löpta km i veckan måste upp. Det finns olika tillvägagångssätt och den här veckan tänkte

jag prova på något jag aldrig gjort förut. Två långlopp på två dagar. Tidigare har mina vader alltid 

behövt vila efter ett långlopp men det senaste har jag känt att de utan tvekan har blivit starkare. Därför kände jag att det var läge att prova. 

I fredags sprang jag hem från jobbet 21 km i terräng. Första 10 i väldigt svårlöpt terräng och de resterande 10 i lite enklare terräng. Det kändes tyngre en vad jag hade tänkt mig. 

Idag var det dags för löpning med Solvikingarna igen. Eftersom tempot på lördagar är väldigt lugnt var min plan att även springa dit och hem. Tidigare har vi lördagar sprungit på ganska små stigar så jag räknade med att jag skulle hamna på cirka 35 km idag. Jag packade därför med mig en banan, russin och ett litet paket salt från en kritiserad hamburgerkedja som jag själv har jobbat på. 

Mitt mål är att jag ska komma dithän att löpningen enbart ska bli en energifråga. Det vill säga att min kropp är så tränad att det bara ska handla om att stoppa i mig energi för att klara av de km jag har tänkt mig. Och rätt sorts energi ska förutom att det ger mig bränsle accepteras av min mage samt vara av naturlig art. Kemisk hokus pokus med en innehållsförteckning som ingen vettig människa begriper vill jag inte ha i min kropp.

Salt och russin har jag provat på förut men bananen var ett nytt experiment. Efter 22 km var det tungt. Saltet och russin en trycktes in och gav mig en märkbar skjuts. Magen nöjd. Efter cirka 31 kilometer var vi tillbaka i klubbstugan. Mitt vatten hade tagit slut sedan ett bara kilometer så jag var i stort behov av vätska. Två muggar apelsinsaft, påfyllning av vätskebälte och så iväg hemåt. Nu var det trögt igen och bananen i handen lockade. Jag visste att jag hade en hel del backar framför mig och tänkte att det kunde vara läge att äta upp den gåendes upp för dem. Återigen en påfallande energikick och magen blev inte arg den heller.  

Med cirka 2 kilometer kvar insåg jag att jag skulle komma hem på precis under 42 km. Det gick inte för sig så jag tog en liten omväg för att ta mig över de magiska 42 för blott andra gången i mitt liv.

64,5 km på två dagar. Kroppen är trött men mår bra. Fantastiskt! Detta trodde jag inte om mig själv för ett antal år sedan. Otroligt vad man kan träna och vänja kroppen vid. Ska bli spännande att se hur den mår i morgon.