2 månader kvar...

2 månader kvar och jag är nöjd med det mesta. Träningen flyter på med många mil i veckan. Cykeln är avdammad och används allt mer, vilket är ett skonsamt och bra komplement. Känner ibland att det är svårt att öka antalet löpta mil i veckan samtidigt som det kanske inte är nödvändigt. Har haft en del diskussioner med folk i Solvikingarna och det finns lite olika tankar och teorier som är värda att fundera över. Någon menar att det inte finns någon anledning att springa mycket mer än ett maraton på ett långpass eftersom det sliter så mycket. Kan vara en poäng. En annan är inne på att det kan vara en idé att fokusera på tiden man är ute och inte antalet kilometer. Poäng där med.

Familjeschemat får avgöra. Jag känner mig hursomhelst fysiskt och mentalt förberedd. Känner allt mer sällan att jag har gett mig in på något fullständigt vansinnigt. Jag kommer att klara detta. Den stora frågan är vilken tid jag ska försöka hålla mig till. Jag tror att det är rimligt med ett 6 min/km tempo. Även vid de slöaste och svåraste passagerna i skogen är jag nästan aldrig uppe vid en sådan tid. Med promenader vid uppförsbackar och små pauser vid de olika kontrollerna borde jag hamna runt 6 min/km. På klubben var en del skeptiska och menade att det var ett för djärvt mål. Kanske, kanske inte. Det är en vetskap jag måste prova mig fram till. Tid finns och den tänker jag använda. Men det är en svår balansgång. Jag vill klara uppgiften och vara stolt över min tid men jag vill samtidigt inte vara för djärv och få ett helvete eller i värsta fall misslyckas.

Maten verkar inte vara något problem. Nu har jag provat så många olika saker och magen har inte reagerat negativt en enda gång. Till exempel fungerade experimentet med mosad dillchips och vatten även om klumpen inte var speciellt upphetsande att äta :)

En sak har dock gått åt pipan och det var gången jag provade att blanda 2 dl coca cola med 2 dl kaffe. Min tanke var att sockret och koffeinet kanske kunde vara en bra sak i slutet av loppet. Kaffet var varmt när jag hällde över det i colan och jag vet inte om det var det som gjorde att det gick illa eller om det bara var blandningen i sig. Jag fick en svidande känsla ganska högt upp i magen som höll i sig i många, många timmar. Riktigt otrevligt!

Nästa stora fråga som jag snart måste förhålla mig till är nedtrappningen. När och hur mycket?

Ännu en helvetesrunda

Söndag morgon brukar vanligtvis betyda långlöpning men idag ställde familjekalendern till det lite så jag var tvungen att ta en något kortare runda. Har länge varit nyfiken på området omkring Maderna (Partille/Öjersjö) så jag tänkte att jag gott kunde ta en liten upptäcktsfärd där omkring.

Regnigt, men det brukar sällan vara ett problem i skogen. Tvärtom brukar jag tycka att det rent av är extra uppfriskande. 

Löpte upp till Kåsjön och tog in på Bohusleden mot Jonsered. Vaksamma ögon, på jakt efter en för mig ny stig. Hittade en ganska fort och insåg att jag var på väg mot sopstationen. Stigen smalnade av och försvann. Detta är något jag ofta funderar på när jag är ute och skuttar runt. Våra kära skogsstigar.

Hur har de uppkommit?

Vart är de på väg?

Varför tar de ibland plötsligt slut?

Som en yr höna strövade jag omkring sopstationen för att ta mig närmare Maderna och framförallt ta mig runt Maderna. Bäckar, sumpmark, gyttja och skog hånlog åt mig och mitt tempo var obefintligt. Till en början gick det inte att springa. Så småningom orkade jag knappt springa. Efter nästan en timmas frustration (en timma till och jag hade garanterat satt mig ner och gråtit en skvätt) hamnade jag slutligen på välbekant mark och tänkte att jag aldrig i helvete tar mig in i det där igen. 

Lågt tempo - låg intensitet - en kall, blöt och stel kropp. Benen var inte som stockar, istället kändes det som att all mjukhet i kroppen hade försvunnit. Brosk, leder och muskler hade genomgått en metamorfos och bestod nu istället av någon slags tungmetall som aldrig skulle kunna värmas upp igen. 

Önskade mig hem och tittade på klockan. Fanskapet på handleden visade en timma och 7,5 km-s "löpning". Efter den vetskapen kunde jag bara inte ta närmaste vägen hem. Resten av turen var klart löpvänligare men det var knappt att jag registrerade det ur det lilla moln jag befann mig i. 

Sammantaget var detta äckligt tungt och nu i efterhand kan jag se tillbaka på det som ett bra mentalt pass. De är nödvändiga men nu vill jag ha sol, mycket sol och mycket värme. Det tycker jag att vi alla är värda.

För övrigt åt jag min första köpepizza på kanske 3-4 år i fredags. Förväntningarna var höga, upplevelsen alls inte lika god som jag hade trott och mättnaden direkt otrevlig. Konsekvenserna var dock obefintliga vilket förvånade mig. Jag trodde att jag skulle känna mig som en Zepperlinare i flera timmar efteråt men ballongen lyste med sin frånvaro. Undrar om det hade att göra med att pizzan avbröt en fasteperiod och min kropp var mottaglig för allt vad den innehöll?

Oavsett kommer det dröja ett tag till nästa gång, om det ens blir någon nästa gång.

Missbruk

Var går gränsen?

När blir det för mycket?

Min fru och jag har i princip sedan dag ett läst för våra barn. Alfons, Astrid Lindgren, faktaböcker, Jan Lööf mm. Om och om igen....

Vissa av böckerna så ofta att barnen har kunnat dem utantill efter ett tag. Ibland så att ungarna har somnat, ibland så att vi själva har somnat. 

Vi har givetvis tyckt att det har varit otroligt viktigt. Det ger ju så mycket kunskap och mystid. Nu lästränar den yngre och den äldre får vi inte stopp på. Han fullkomligt älskar Harry Potter och vill nästan ägna all sin vakna tid åt honom. Vi har svårt att få pojken att gå och lägga sig om kvällarna, komma och äta, bege sig till skolan, ja till och med att gå och leka blir ibland ett bekymmer. Igår kväll var han så uppe i varv efter att ha läst att han inte somnade förrän alldeles för sent. Min tanke var att det kommer att bli ett helvete att väcka honom. I morse lyste det inne på rummet strax innan klockan 0600 en halvtimma innan väckning. 

I väntan på frukost.

På sätt och vis är det ett missbruk, men ett himla trevligt sådant. Vi kan ju inte vara annat än nöjda och lyckliga. Det var hit vi ville komma men förstod inte då att det kunde föra med sig något negativt.

Den här bilden fick mig att tänka på min äldste son. Jag visade honom den och var osäker på vad jag skulle få för reaktion. Han har en tendens att kunna vara lättstött ibland. Jag fick ett litet leende:)

Vem är jag förresten att tala om missbruk. Jag om någon vet hur svårt det är att lägga ifrån sig en riktigt bra bok och jag missunnar naturligtvis inte grabben samma känsla. Skillnaden är att jag inte råkar i tårar när boken faktiskt måste läggas undan.

Hursomhelst är frågan om missbruk viktig. Den kan självklart föras över till andra områden och det som står mig närmast är träningen. När blir det för mycket? Jag har tidigare funderat över det här med att vara smart och reflekterande. Det är svårt. Oavsett om det är träning eller en bok som lockar.

Kajakhandboken av Staffan Petersson

En mycket trevlig bok med tips och idéer. Passar framförallt för de som är nya kajakpaddlare. Jag är själv inte jätteerfaren men känner att en hel del i boken är självklarheter. Annat är fina påminnelser samt en del nyheter.

Den går att läsa från pärm till pärm men är kanske till störst nytta som uppslagsbok.

Stridens skönhet och sorg av Peter Englund

Jag är överförtjust i Peter Englunds tidigare böcker såsom Brev från nollpunkten, Förflutenhetens landskap och Tysnadens historia och andra essäer. Ändå har jag inte tagit mig an Stridens skönhet och sorg trots att den har legat hemma förhållandevis länge. Förmodligen har det berott på att jag brukar bli tveksam när en historisk bok är lång och dessutom behandlar samma område boken igenom.

Stridens skönhet och sorg handlar om Första världskriget. Englund har samlat information om "vanliga" människor via framförallt brev (tror jag) och vill ge en bild av hur de upplevde kriget.

Jag gillar tanken och jag tyckte till en början att det var mycket intressant. Lite svårt att hålla koll på vilka personer det är fråga om eftersom kapitlen är många och korta och varje nytt kapitel behandlar en ny individ. Dock inte så viktigt vem som är vem, snarare vad de upplevde och hur de kände. Tyvärr blev det som jag befarade. En bra bit in känner jag att boken inte ger mig så mycket. Känslan är "same, same but different".

Det är en bra bok men för att passa mig fullt ut skulle den ha varit betydligt kortare.

Aten Marathon

Min mycket gode vän J föreslog för ett tag sedan att vi borde anmäla oss till Aten Marathon. Jag gillade tanken och kände att det nog skulle vara lite speciellt att göra min första marathontävling i just Aten. Som So-lärare kittlade tanken att få vara en del av historiens vingslag. Igår gick jag till handling.

Direkt efteråt kände jag mig som ett litet barn på julafton. Det ska bli så himla roligt och spännande. Ett sådant fantastiskt äventyr. Jag blev så till mig att jag på jobbet råkade slänga ur mig att jag redan nu längtar till november.

Sällan har jag med ord och blickar blivit så idiotförklarad.

Normalt.

Det normala är det som är allmänrådande, det de flesta ägnar sig åt. Det intressanta är att det som i många fall anses vara normalt över tid förändras lite hela tiden. Risken med detta är "grodan i kokande vattensyndromet"

Förändringen i det vi anser vara normalt ändras så lite i taget att vi inte riktigt märker av den. Vi sitter i vattnet utan att märka att temperaturen hela tiden blir varmare. Jag tror att det är viktigt att fundera över om det som många anser är normalt idag även är vettigt och bra för oss eller om det rent av kan vara så att det är tvärt om. Ser till exempel lite då och då rubriker om att den nya hälsotrenden är en fara för oss. Vi mår inte bra av stressen och pressen av att man måste äta rätt och träna. Vi jämför oss med andra och mår dåligt....

Det normala ur ett fysiskt perspektiv idag är nämligen att ta bilen till och från jobbet och i många fall vara väldigt stillasittande i många timmar. Eventuellt lägger du in ett eller flera träningspass i veckan. Nåde dig om det blir för många pass i veckan eller om du rent av cyklar eller springer till jobbet. Så överdrivet! Det kan ju inte vara hälsosamt!

Det var inte länge sedan vi inte tränade alls. Det behövdes inte eftersom vi jobbade så länge som dagsljuset tillät. Bondelivet var hårt och väldigt fysiskt aktivt. Går vi ännu längre tillbaka i historien så är det lätt att se att vi aldrig någonsin har rört på oss så lite som vi gör idag. Och nu pratar vi om en ohälsa när vi på en vecka kommer upp i lika många träningstimmar som våra förfäder kanske uträttade på en dag eller två i form av fysiskt arbete. Herregud! Våra förfäder måste vika sig av skratt.

Vi lever i ett svårt samhälle. Vi har så många bekvämligheter som vi tar för givet och inte reflekterar över om det är vettigt att nyttja dem eller inte. Ett fånigt exempel är våra rulltrappor/rullband.

Jag kan inte hjälpa det men varje gång jag är på ett köpcentra med rulltrappor blir jag lite irriterad. Varför i hela världen kan man inte gå? Folk stannar upp och hänger som om de är i ett extremt behov av vila. Är du gammal, har ett fysiskt handikapp eller rent av precis har sprungit ett marathon är du ursäktad. Men resten.....?

När jag dessutom ska förbi med ett litet "ursäkta" (ja, ibland är det ett vresigt ursäkta:), för folk har naturligtvis inte vett att ställa sig vid sidan, anar jag en irritation. Ungefär att det är jag som är den onormale och i deras ögon ohälsosamt stressige. Kroppsspråket hos många säger "lugna ner dig"

Jag har inte bråttom men varför i hela friden ska jag stanna? För att möjligheten finns? I min värld är det otänkbart men jag har nog inte många som håller med. 

Människan är en fysisk varelse. Vi behöver röra på oss för att må bra. Problemet är att vi även är en bekväm varelse och därmed uppstår en konflikt. En konflikt där det bekväma leder oss till en ohälsa som är bra mycket farligare än att röra på sig.

Fyren mellan haven av M. L. Stedman

Tom överlever första världskriget och återvänder hem till Australien. Fysiskt är det inget fel på honom men mentalt är han rejält sargad. Han söker ensamheten som fyrvakt på en liten öde ö. Tillvaron passar honom alldeles utmärkt. Så småningom gifter han sig med Isabel och de lever ett trivsamt liv ute på ön. Familjebildandet fungerar dock inte och efter det tredje missfallet hamnar Isabel rejält under isen. Under den här jobbiga perioden flyter en eka iland innehållande en död man och ett litet spädbarn. Paret reagerar väldigt olika på det inträffade och Tom ger vika för Isabels önskan och de väljer att behålla barnet som sitt eget.

Åren går och Toms samvete lämnar honom inte i fred. Värre blir det när de av en händelse träffar barnets riktiga mamma.

Få böcker har berört mig lika mycket. Och då menar jag inte enbart i positiv mening. Jag kan egentligen inte minnas att någon annan bok har varit så upp och ner som den här. Till en början är den bra och intressant. Jag fångas och blir nyfiken på vad som ska hända. Efter ett tag blir det dock rejält dåligt när Stedman verkligen försöker bombardera in sitt budskap om hur bra den lilla familjen har det. Det blir kletigt värre och jag är nära att lägga ifrån mig boken. Men så kommer den viktiga brytpunkten efter ungefär halva boken och den höjer sig igen, för att sedan fortsätta upp och ner och stundtals är det en rejäl soppa.

Jag läste någonstans att boken handlade om vad som är rätt och fel. Detta är riktigt men framförallt tycker jag att boken handlar om rationella och känslomässigt styrda beslut och den uppenbara konflikten dem emellan. Det är också det som i mina ögon delvis gör boken dålig. Det är så många förnuftsvidriga och känslomässigt styrda beslut att jag storknar. Jag blir på riktigt förbannad över hur de rationella argumenten blir överkörda av de känslomässiga. Vad som är rätt och fel i boken är i sig inget mysterium. Gåtan är hur jag som läsare ska orka mig igenom vansinnigheterna.

Jag tror att svaret är skede i livet och kön. Jag är medveten om att jag riskerar att bli betraktad som en mansgris, vilket jag inte bryr mig om. Jag är ingen gris men att det är skillnad på kvinnor och män är en självklarhet. Egenskaper, känslor, förhållningssätt mm. Inget fel i det. Kanske rent av väldigt viktigt?  I det här fallet tror jag, med tanke på det jag nämnde ovan, att en kvinna generellt klarar av den här typen av bok bättre än en man. En man med familj kan också klara av den men jag har svårt att se att en man utan familj skulle göra det.

Hur som helst vill jag inte skriva ner boken mer än så här. Jag läste trots allt ut den och den berörde mig verkligen. Den fick mig också att tänka ytterligare ett varv på det här med förnuft och känslor. Det är naturligtvis alltid lättare att ta förnuftiga beslut när man inte själv är känslomässigt involverad. Det viktiga är att komma ihåg det alla de gånger känslorna sätter klorna i en. Och där ska gudarna veta att jag fortfarande har en hel del att lära :)

Är ju inte direkt någon Michael Corleone...

Alltså har jag berikat mig ytterligare och är en millimeter närmare den slutgiltiga insikten.

Morgonlöpning till jobbet

I går kväll kom jag på att jag hade möjlighet att springa till jobbet morgonen därpå. Förutsättningen var en god natts sömn. Kände mig mogen och stark som kunde ta ett sådant beslut. Vanligtvis brukar jag inte ge mig själv möjligheten att avstyra en fysisk aktivitet men den här gången var det givet.

Det blev en god natts sömn och morgonen blev sådär ljuvlig att jag fick mina minuter för mig själv med mitt kaffe och tidningen Outside. Läste som bäst om en paddling på Zambezifloden och mötet med flodhästar och lejon när min yngste smög upp i mitt knä. Han fascinerades givetvis av tidningen och det blev en hel del prat om just lejon.

0715, ut i det fria och den underbara skogen. Kändes både tungt och skönt på samma gång. Hade inget fartkrav utan var nöjd med att få de dryga två milen i kroppen. Fåglarna kvittrade och jag kände mig tillfreds.

Väl inne i skogen störs fågelkvittret av ett annat ljud. Under en millisekund får jag för mig att det är ett lejon. Här studsar jag omkring i svensk natur och hör lejon (får erkänna att det högg till lite i magen:).....? 

Till mitt försvar ska nämnas att det inte var något vanligt hackspettljud. Trädet måste ha varit speciellt av något slag för det blev någon form av extra vibration som uppenbarligen lurade mig.

Huvudet är både spännande och konstigt. För övrigt var det inte så länge sedan tanken att springa till jobbet var i det närmaste löjeväckande för mig. Nu, en helt annan femma. Vi vänjer och anpassar oss till det vi utsätter oss själva för. En insikt som är bra att ha med sig.

Så svårt att vara smart...

Jag tycker att det är viktigt att analysera sin tillvaro. Om något är bra eller fungerar på ett tillfredsställande sätt kan jag inte bara acceptera det. Jag vill veta varför. Likadant gäller det motsatta. Varför är det så? Vad kan jag göra annorlunda? Det handlar i mångt och mycket att känna sig själv.

Ibland leder detta till smått komiska situationer eftersom det går hand i hand med att alltid vilja göra på bästa och ofta effektivast sätt. Morgonrutinerna är ett exempel. Ett annat är löpningen.

På Kap Verde kunde jag springa varje dag utan att kroppen sa ifrån. Sista km var dessutom så gott som alltid med en rejäl tempohöjning. Trolig förklaring, cirka 20 grader varmt.... I värmen klarade min kropp av påfrestningen.

I ett blött och slaskigt Göteborg med kvicksilvret runt nollan klarar mina vader inte av några tempohöjningar. Så fort det är intervaller eller tröskelpass leder det till rejält slitna vader. Senast var det riktigt bra fart runt åttan i Skatås. Konsekvens, Tre dagars massage och stretch innan jag kunde ut och löpa igen. Det har jag inte råd med. Därför läge att vara lite taktisk och smart och ge tusan i att ge max. Lämna prestigen hemma och följa en på förhand uppgjord plan....

I dag var det backintervaller. Idag tog jag det lite lugnare. Vaderna kändes bra och det var jobbigt ändå. Nöjd!!!!!

Till och med riktigt nöjd. Jag kände mig rent av smart. Men det varade inte länge....

In i bastun, denna underbart varma härliga bastu. Muntligt aktiv, satt verkligen och njöt. Plötsligt kände jag att värmen blev jobbig och valde att ta mig ner från den översta bänken. Svalast längst ner, därför valde jag att sätta mig på huk och avsluta samtalet i den positionen. Några minuter senare hade vi kuckelimurat färdigt. Jag reser på mig och i samma stund som jag står i min fulla längd tänker jag, idiotdjävel!!!!!

Det är inte ovanligt att jag i vanliga fall råkar ut för blodtrycksfall när jag hastigt reser mig upp från en hukande ställning. Idag hade jag fastat och inte ätit på ganska exakt ett dygn, sprungit och svettats och dessutom bastat på det. I det läget väljer jag alltså att utsätta mig för något som jag vet kan orsaka ett blodtrycksfall. Idiotdjävel!!!!

Yr och groggy tar jag mig till duschen. Sätter på det kallaste och fokuserar på att andas och uthärda. Blundar och vaknar av att jag får en smäll i huvudet. Upptäcker att jag ligger på golvet och reser mig så fort jag kan. Känner mig fortfarande lite groggy och sätter mig hastigt på en bänk. Där tar det inte lång tid förrän jag känner mig bra igen och är tacksam för att ingen upptäckte min lilla fadäs. Jag kunde inte annat än att småle för mig själv.

Jag som var så smart alldeles nyss...

Det är som min käre far säger. Man lär sig hela livet ändå dör man dum.

Evighetens rand av Ken Follett

Drygt 1000 sidor SO-porr. Det var var så jag beskrev Evighetens rand för en kollega. Jag undervisar i de fyra samhällsvetenskapliga ämnena och finns det intresset tror jag det är svårt att inte uppskatta den här tredje boken av Ken Follett om fem familjer och deras öden under 1900-talet.

Boken sträcker sig från början av 1960-talet till murens fall 1989. Handlingen utspelar sig framförallt i USA, Tyskland och Sovjetunionen. Kalla kriget, kommunismen, Kuba, Vietnam bröderna Kennedy, Martin Luther King, och mycket mycket mer.....

Boken lever verkligen på sina historiska miljöer och de historiska personerna som medverkar. Jag tycker att den i det avseendet är otroligt intressant och berikande. Tyvärr lever den andra delen av boken inte riktigt upp till mina förväntningar. Karaktärerna och berättelsen om de fem ursprungsfamiljerna fångar mig inte. Fåniga kärleksaffärer och mängder med människor tappar bort mig och får mig att känna mig vilsen. Återigen är det så att personerna från boken före enbart finns med som bifigurer. Nu är det deras barns som står i fokus. Men eftersom boken berör och tar upp generation farföräldrar, generation föräldrar och dessutom den nuvarande generationen och deras vänner och ovänner blir det för mycket. Så fort ett nytt stycke med ett nytt namn börjar måste jag sortera och försöka komma underfund med vem tusan det är. Jobbigt, förvirrande och kvalitetssänkande. Synd att Follett inte får ihop de två delarna på ett bättre sätt. För trots ovanstående problem blir jag ändå fångad av dramatiken och stundtals känslosam. Tänk då om.....

Nåja! Boken är bra och ger på ett underhållande sätt en liten historielektion som man kan ha nytta av.