Elva minuter av Paulo Coelho

För flera år sedan läste jag Alkemisten av Coelho och jag vill minnas att jag tyckte den var riktigt bra. Efter att ha pratat böcker på jobbet dök hans namn upp och min kära kollega rekommenderade boken Elva minuter. Jag tänkte något i stil med varför inte, jag har ju bara läst en enda av hans böcker.

Boken handlar om en ung brasilianska som hamnar i Schweiz. Hon blir prostituerad och räknar med att en dag återvända hem till Brasilien. Det är den fysiska resan hon gör, men bokens egentliga handling berör Marias inre resa och funderingar kring kärlek, sex, smärta och människors lycka eller rent av olycka. Till en början försöker jag fokusera på alla de funderingar Maria har om några av mänsklighetens viktigaste funderingar. För många är de. Efterhand börjar dock mitt huvud säga stopp! jag orkar inte ta in mer. Så otroligt många tankar denna kvinna har. Jag börjar mer och mer känna mig som en idiot. Själv har jag fullt upp med att få vardagen att gå ihop. Mina tankar är på följande nivå:

- Vad ska vi äta?
- Varför fick just vilding nummer två ett utbrott?
- Hinner vi köra en tvätt innan läggdags?
- Om ungarna somnar som de ska kanske vi får tre timmars "egentid".
- Hinner jag träna idag?

Jag är övertygad om att den här boken har varit viktig att läsa och jag har med all säkerhet blivit lite klokare och definitivt berörd, men likväl var jag tacksam när jag kunde lägga ifrån mig den.

Djup, djupare, Coelho känns det som just nu. Och lite tråkigt att jag inte orkade/kunde hänga med hela vägen. Men alla tankar och funderingar tog till slut kol på mig.

Varför har inte jag alla dessa tankar? Har jag inte tid eller beror det helt enkelt på att en lycklig människa inte har behov av problematiska tankar om sex och kärlek?

Skurkar, skrönor och andra rövarhistorier av Jeffrey Archer

Oj! Vad roligt med noveller igen. Jag kan egentligen inte komma ihåg när jag senast läste en novellsamling, men Skurkar, skrönor och andra rövarhistorier av Jeffrey Archer var precis vad jag behövde. De senaste böckerna har varit av lite blandad karaktär. Någon tung, någon deckarvariant och så nu denna, småtrevliga och finurliga samling. Herr Archer har visst tillbringat ett par år i fängelse ( jag har inte kollat upp varför) och efter detta skrivit denna novellsamling som baserar sig på de historier han fått höra där.

Mycket trevlig läsning! Just detta att få en historia presenterad för sig på ett effektivt sätt och som allt som oftast avslutas på ett lustigt och inte allt för förutsägbart sett. En klar favorit var den om skiljsmässan som höll på att gå åt skogen för den ena parten men som fick en riktigt rolig vändning.

Vid nästa bokrean, bara fem månader kvar, får jag inte glömma att hålla ögonen öppna efter fler noveller.

Min Sista Baldacci?

Efter att ha läst en del "djupare" böcker var det dags för något mer lättsmält. Det blev Geniet av David Baldacci. Det var ju inte så länge sedan jag läste Kamelklubben, vilken jag inte var jättenöjd med, men jag hade lovat mig själ att ge Baldacci en chans till. Handlingen känns igen. Två privatdetektiver, före detta secret service ska undersöka ett mord där givetvis CIA är inblandade och därmed är soppan på spisen. Helt ok underhållning men Baldacci tar som jag tidigare nämnt gärna i och sanningen är den att jag numera har läst så många liknande böcker att de inte intresserar mig längre. Framförallt tycker jag det är lustigt när vissa författare verkar ha en panisk skräck för att folk ska tycka att deras böcker är allt för förutsägbara. Medicinen är givetvis att slå knut på sig själv för att sedan kunna slå sig för bröstet med ett enda stort HA! det kunde ni inte lista ut...
Problemet är bara att jag som läsare blir helt nollställd inför alla vändningar och dubbelspel och orkar inte engagera mig i författarens geniala plan, HA! där fick jag till det.