Självförtroende, beröm och utveckling

"Ingenting leder ingenstans." Ur Fredrik Backmans Vi mot er.

Att klara av saker och besegra motstånd tror jag är nyckeln till att få en god känsla om sig själv.

Jag kan! Jag klarade det!

Därför krävs nya målsättningar hela tiden. Stora som små. Alla är de viktiga på sitt sätt även om den där vinsten som har krävt en större ansträngning naturligtvis ger mer. För stunden. Givetvis går det att njuta länge av en bedrift man är nöjd med men det håller inte i alla evighet.

Berömmet jag ger mig själv eller får från andra smakar gott men det går inte att luras. Beröm ska man inte snåla med men den måste vara sann för att ha betydelse.

Då växer vi.

Ingenting leder verkligen ingenstans. Finns det ingen rörelse i vår personliga utveckling med avklarade mål spelar det ingen roll att de i min närhet berömmer. Det går inte att luras. Innerst inne känner vi själva om vi har gjort något bra eller inte. Den känslan ändras inte av obefogat beröm.

Vad har du för mål? Vad strävar du efter? Vad vill du uppnå?

Vad är nästa steg.

Framåt! Uppåt!

Först trädtopparna, sen stjärnorna.

Mina rökande söner

Jag har ett dilemma som jag tycker är så oerhört svårt att förhålla mig till.

Alla mina barns kamrater röker. Så fort tillfälle ges är de där och puffar. De socialiserar och umgås och har fantastiskt roligt ihop. De provar olika och nyare varianter, utvecklas och blir bara duktigare och duktigare. Tror till och med att en av dem kan bilda en ring av röken han blåser ut.

Fantastisk!

Innan skolan, efter skolan och naturligtvis även hemma. Det fina är att rökningen tydligen går precis lika bra ute som inne. Får inte riktigt ihop det där eftersom jag själv alltid tyckt att cigarettrök inomhus är jobbigt.

Jag är så innerligt emot rökningen (kan väl acceptera en viss form av feströkande). Jag vet hur skadlig den är. Andedräkten, håret och kläderna som luktar, för att inte tala om huttrandet ute i iskylan när man bara måste ta ett bloss. Inte bra!

Samtidigt hamnar mina barn utanför. Härom veckan blev den ene inte bjuden på ett rökkalas eftersom kamraten visste att han inte hade några rökverk. Inget som min son verkade ha några större bekymmer med men som förälder blir det lite jobbigt när ens barn utesluts. Ett engångsfall, men ändå. Den där bolmande gemenskapen är ändå en gemenskap. I vardagen blir det trots allt svårt att tillhöra när samtalsämnena bland kamraterna handlar om exempelvis olika cigarettmärken, smaker, olika typ av filter och hur man bäst själv rullar sin egna cigg. Obegripligheter för den icke insatte.

Utanförskap.

Här gäller det att ta ansvar som förälder.

Därför är det givet att jag ska köpa cigaretter åt mina pojkar men känner att det fortfarande är lite tidigt trots att ingen annan verkar tycka så. De är ju trots allt bara 9 och 11 år.

Hm, knepigt!

Naturligtvis bjuder jag mina barn på några bloss då och då. Är ju inget monster! Vi kallar det fredagspuff i vår familj. Och givetvis kommer pojkarna ibland hem från kompisar och har puffat lite.

Det är ju så gott! Och det går ju inte att komma ifrån att det är väldans roligt att röka. Tillsammans. Ensam.

Det märkliga är att beroendet var som värst i början. Vid rökdebuten för några år sedan var det mycket bråk om hur ofta de skulle få röka. Numera är det som om de har vant sig vid vårt regelverk vilket känns skönt samtidigt som oron och gnagandet inte riktigt kan släppa.

Hur länge klarar vi av att hålla våra barn utanför cancergemenskapen?

Vad har jag för rätt att utsätta mina barn för frisk luft, rörelse och verklig social samvaro utan nikotinkick när så gott som ingen annan gör det? Om det inte är i organiserad form förstås.

I den bästa av världar hjälper min barn sina kompisar ur nikotinberoendet men det känns inte realistiskt. Jag hoppas att de en dag kommer att kunna nöja sig med att feströka. Men här och nu kvarstår problemet:

Ska vi, eller hur länge ska vi fortsätta handla efter vår egen övertygelse med risk för att våra söner blir en social paria?

Eller.

Raka vägen till rökrutan bara. Ge upp för cigarettlobbyn. Skit i deras hälsa. Den kamratliga och sociala acceptansen och tillhörigheten är viktigare.

Om jag vet vad jag pratar om?

Jag jobbar med tunga missbrukare på en kommunal vårdanstalt (även kallad skola) för äldre barn och ser varje dag hur nikotinberoendet tar över dem. Hur det fingras på cigaretterna och hur de hela tiden försöker ta ett bloss. Hur apatiska och omotiverade de blir till allt annat. Hur oförmögna de är till att kämpa och besegra hinder.

Man får ett speciellt förhållande till cigarettmissbruket när man så ofta ser hur illa det kan bli. För äldre barn gäller det givetvis även på raster och under lektioner.

Och ingen har en plan. Inte hemma, inte på vårdanstalterna.

Ser vi inte problematiken eller vill vi inte se den för att vi själva är lika tunga missbrukare?

Vi mot er av Fredrik Backman

Uppföljaren till Björnstad är precis så bra som jag hoppades. Allvarligt tema, mängder med skratt och tårar om vartannat. Ibland samtidigt.

Samhället försöker gå vidare efter den stora skandalen i den första boken men det är inte lätt när kommunen inte vill rädda Björnstad ifrån en konkurs. Istället är planen att den andra klubben Hed ska ta över flaggan. En politiker gör allt för att skapa motsättningar för att gynna sig själv.

Det blir krock, både på individuell nivå och i större sammanhang och invånarna i kommunen är bara människor. De gör rätt och de gör fel. Kärlek, vänskap och hat i en salig kompott där karaktärerna verkligen har sina sidor. Ingen är helt ond eller god.

Fredrik Backman lyckas med något i sina böcker som för min del bara Zusak i Boktjuven kan mäta sig med. Ett enastående spel på mina känslor som läsare. Det blir en salig och fantastisk blandning som jag med vördnad njuter av.

Hur du på bästa sätt besegrar väggen

Väggen i Hundfjället/Sälen. Sträcka: 400 meter. Höjdmeter: 176 meter. Enligt Strava.

Så klart att man måste ta sig upp för den. Den står ju och tigger om det. Nu har jag gjort det vid tre olika tillfällen och känner mig som en expert.

Manchestermorgon
Det betyder att bara en och annan tomte är vaken. Där står den nypistad och fin.

Välkommen!

Löpningen övergår till krypande. Skiftar mellan knutna nävar och spretiga fingrar. Handlederna vill det.

Den pistade och packade snön visar sig vara helvetisk. Svårt att få grepp med fötterna trots dubbade skor (rekommenderas stark!). Ägnar mig åt att sparka i snön för att få fäste. Har aldrig varit bra på tåpajar och måste även här utveckla mitt klättrande genom att ibland övergå till Charlie Chaplin stil. Något jag inte är bra på. Är flera gånger nära att slinta och glida ner.

Tid 17,39 min. Medelhastighet: 1,36 km/h

Eftermiddag
Backen uppkörd vilket leder till snöhögar lite här och var - bättre fäste än det nypistade. Mot den översta branten blir det isigare men då är det bara att ta sig åt sidan och djupare snö.

Klart lättare. Trots att jag körde odubbat!

Tid 14,17 min. Medelhastighet: 1,68 km/h

Sommaren
Snöfritt betyder autobahn. Lite läskigare eftersom det förmodligen gör mer ont att rulla ner istället för att glida ner i snön.

Tid 9,45 min. Medelhastighet: 2,46 km/h

Oavsett när
och hur lång tid. Att stå där uppe och titta ner med mjölksyra i benen och ett hastigt pumpande hjärta.

Det är att njuta!

Otrohet av Paulo Coelho

Linda har allt. Ändå är hon olycklig och mår dåligt. Hon är vilsen och frustrerad över sitt "perfekta" liv. Hennes sökande efter ett bättre mående leder henne till otrohet och djupare funderingar över vad som är rätt och fel. Vad som är verklig lycka.

Baksidestexten: "Har du någon gång begrundat ditt liv och undrat: Är det inte mer än så här?"

"En roman om att upptäcka vem man är, vart man är på väg och vad som betyder mest i ens liv."

Jag tycker att boken är bra och tänkvärd. Framförallt tycker jag att den är väldigt aktuell. Vi lever i Sverige på 2000-talet. Vi har jämförelsevis ett välstånd av enorma proportioner. Ändå är det så många som mår dåligt.

Varför?

Boken hjälper en att reflektera över detta. Nyttigt med en knuff i baken mot mer reflektion. Vad sätter vi värde på? Vad är beständigt värde och vad är enbart tillfredsställelse för stunden?

Tidsbudgeten

Jag hinner inte...

Vi lever i Sverige på 2000-talet. Få människor i världen har det bättre. Få människor har samma makt som vi att styra över vår egen tid.

Att säga att vi inte hinner tycker jag är snudd på oförskämt.

Om man hinner eller inte har enbart med vad man vill att göra. Vad finns för värden och prioriteringar i livet? Vad gör vi och vad vill vi göra?

Jag tror på den egna analysen. Kanske läge att göra en tidsbudget?

Utgångspunkten för mig är 16 vakna timmar. De där 8 i sovande tillstånd är inte förhandlingsbara.

Vad gör jag egentligen under de där 16 timmarna?
- Jobbar
- Äter/lagar mat
- Tränar
- Transporterar mig
- Umgås med familjen
- Skärm och tv-tid
- Läser
- ?
- ?

För min egen del är det inte intressant att bena upp precis allt jag gör eftersom jag är oerhört nöjd med hur jag förvaltar min tid. Många av ovanstående saker går att kombinera men framförallt handlar det om ett val. Jag väljer att titta när mina pojkar tränar eftersom det ger mig så mycket av att få vara en del av deras glädje och besvikelse. Jag hade kunnat träna själv eller handlat eller...

Oavsett hur man väljer att göra är beslutet ens eget och ingen annans. För min del har jag nu i flera år varit ledig en dag i veckan. Ekonomiskt möjligt? Ja, om man väljer att göra det ekonomiskt möjligt. I grund och botten handlar det om vad man tycker är viktigt.

Materiella ting, pengar på banken, bekvämlighet....?

Alternativt egentid, familjetid, träningstid, läxtid, matlagningstid.....

Det finns rätt och fel. Rätt är när du genom aktiva val styr din egen tid. Fel är när du inte ser över din tidsbudget och lägger över ansvaret på något diffust och säger att du inte hinner.

Den eviga elden av Ken Follett

1500-talets England och Frankrike. Katoliker mot protestanter. Drottning Elisabeth, Maria Tudor, Guy Fawkes och andra kända historiska personligheter tillsammans med den lilla människan i den stora politiken. Kärlek och hat, makt och vänskap. Ingredienser som Ken Follet tidigare visat att han behärskar till fullo.

Till en början var jag lite rädd för att jag skulle känna att den här boken skulle bli en kopia av de tidigare men den oron försvann snabbt. Follett kan det här med att engagera och skapa intresse och spänning men den stora behållningen för mig var att boken berörde en tid i historien som jag inte har läst så mycket om. Både Bartholomeinatten och den spanska armadan har jag till exempel nästan enbart tidigare råkat på via Fantomen. Därför var jag kanske extra intresserad och den kryddan tillsammans med Folletts skicklighet att fånga en emotionellt blev naturligtvis en väldigt bra kombination.

Garanterat många läsvärda timmar.

Målens bedrägliga storlek

Milen under timman? Göteborgsvarvet? Ett marathon? Klassikern? Äta bättre? Sova mer? Bli gladare? Träna varannan dag?..............

Mitt liv har alltid varit förknippat med mål. I ungdomen handlade det mest om att göra mål och bli fotbollsproffs. Efter hand gick det över till löpning och andra fysiska aktiviteter och i framtiden tror jag att det ännu mer kommer att handla om personlig utveckling och allmän hälsa.

Något fotbollsproffs blev jag aldrig men Klassikern och lite andra lopp är avklarade. Vissa mål klarar man, andra inte.

Jag har funderat mycket över både mina egna mål och andras och det är inte helt lätt. Det är så mycket man måste ta hänsyn till:

- Är målet mitt?
- Vill jag verkligen det här?
- Har jag tid?
- Vill jag avsätta tid?
- När ska målet uppnås?
- Är det ett rimligt mål?

Det går att punkta upp en ganska rejäl lista på saker att ta hänsyn till men det jag kanske tycker är viktigast är att ett större mål alltid har delmål och att man anpassar och gör tidskravet realistiskt.

Om målet är stort och tidsaspekten är för kort är risken att utfallet blir negativt. Jag är tex övertygad om att i princip alla skulle kunna genomföra ett marathon, men det är stor skillnad på när. Vad har man för fysiskt utgångsläge i form av träningsbakgrund och nuvarande fysik? Det är givetvis inte rimligt att ha ett marathon som mål inom ett år om du inte springer här och nu.

Jag tror att alldeles för många inte tar hänsyn till att saker och ting måste få ta tid. Det är så bråttom hela tiden och det håller inte. Kroppen och huvudet är inte gjorda för snabb förändring. Men med delmål på vägen mot ett större ökar möjligheten att nå ända fram.

Man behöver konkreta saker i ens vardag som bekräftar att man är på rätt väg. Annars är risken stor att det där stora målet blir en utopi som man aldrig kommer att nå för att det är för avlägset.

För det måste kosta. Det finns ingen tillfredsställelse med att göra mål i öppen kasse. Det ska krävas en ansträngning. Jag måste offra - energi - mental och fysisk kraft för att det ska leda till en belöning.

Och det kanske är det som är det svåraste - att ha en hög men ändå rimlig målsättning.

Med rätt tidsaspekt kanske de flesta mål är uppnåeliga?

Jag sprang mitt första Göteborgsvarv 2011. Det innebär att jag började löpa 2010. Innan dess hade jag rört på mig och framförallt spelat fotboll i hela mitt liv med någon liten avvikelse.

I år ska jag göra mitt andra försök att klara 100 miles (161 km) mestadels i terräng. Bröt efter 131 km i somras.

Innan det där Göteborgsvarvet ansåg jag att alla som sprang mer än en mil hade en skruv lös. Sakta har mina tankar och ambitioner förändrats. Målen har blivit fler och anpassats efter hand. Min egna lust har fått styra och jag har inte haft bråttom...