Carl Mörk och Assad får många år för sent ett svårtytt meddelande. Sakta men säkert leder meddelandet till att de får upp ett spår efter en seriemördare som siktar in sig på familjer som lever i religiösa sekter.
Detta var min tredje Jussi Adler Olsen och med Flaskpost från P är hans plats numera given i min deckarlista. Tillsammans med Arne Dahl, Roslund & Hellström och Mankell (känns som om jag har glömt någon...) står han för kvalité. En annan sorts kvalité, men likt och fullt förbaskat bra. Det finns en humor och syrlighet som jag inte känner igen från någon annan. Samspelt mellan huvudpersonerna är väldigt roande för att inte tala om allt Carl Mörk tänker men inte säger.
Ämnet sekter är alltid intressant och det är märkligt hur duktiga vi människor är på att både missförstå religion och använda den för våra egna syften. Mördare gör här ett uppror mot sin uppväxt och det går att till viss del förstå varför han vill hämnas.
Just humorn är ju speciell i de här böckerna, men jag har tyckt mindre och mindre om de här böckerna för varje jag har läst. Nästan. Dock är de fortfarande bra :)
SvaraRaderaDet blir tyvärr ofta så. Samtidigt brukar jag vara en författare trogen om hen utmärker sig på något speciellt sätt. Förutsatt att de inte går ner sig fullständigt. Lyssnar på Guillou nu... Jösses! Återkommer om det.
SvaraRadera