Kung Leopold II av Belgien längtar och trånar efter en egen koloni. Efter en hel del taktik och rävspel lyckas han fånga in Kongo i sitt nät. Klorna drivs in djupare och djupare och han suger, i sin makthunger och girighet, ut musten ur landet och dess människor.
De första hundra sidorna är som en lite historik över Européernas upptäckt av Afrika. Därefter träder Leopold och kolonialismens fula tryne in och resten är en gripande genomgång av tiden mellan 1875 och 1910.
Man tror att cirka tio miljoner människor miste livet under den här skövlingen och det enbart i Kongo. Helst vill man inte addera de andra Européernas framfart. För den var ju inte mycket bättre. Otroligt vilken människosyn de hade. Eller egentligen är nog ordet människosyn fullständigt felaktig. Naturligtvis såg de inte afrikanerna som människor. Och detta fick mig att fundera lite extra. Likt nazisterna handlar det om att avhumanisera och objektifiera för att klara av sitt handlande. Hur ska man annars kunna förklara alla hemskheter? Men reaktionerna från offren är ändå mänskliga. Skrik, gråt och desperation. Hur kan det inte tränga igenom? Hur kan de inhumana tankarna vara så starka att de klarar av att uppleva den skräck och misär man är med om att påtvinga andra? Eller är det bara en mörkare del av vårt fantastiska psyke som på sitt eget sätt kan hantera och överleva de mest fasansfulla erfarenheter?
Skrämmande och samtidigt fantastiskt eftersom Hochschild inte bara följer djävlarna i den här boken. Casement och Morel kommer för alltid vara två namn som bör nämnas med den djupaste respekt. Två personer som borde sitta på samma piedestal som Mandela, Gandhi och Martin Luther King.
Trots sina 400 sidor håller boken oväntat länge. Det är egentligen bara de sista 100 som jag börjar tappa lite fokus. I övrigt är den väldigt, väldigt intressant. Ett gott betyg på en mycket bra och viktig bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar