Athen marathon 2015

Det känns som om jag skulle kunna skriva en hel bok om mitt lilla äventyr men jag väljer att förutom inledningen, fokusera på loppet.

Hela resan kan sammanfattas som en stor succé. Resan gick bra, hotellet var kanon med god mat och spaavdelning. Dessutom fantastiska resekamrater med många härliga skratt. Ska jag leta negativa saker kommer jag egentligen bara fram till två och det är logistiken på plats och miljön. Det tog förhållandevis lång tid att förflytta sig mellan hotellet och Aten (bodde lite utanför) men det är givetvis något man får räkna med när man besöker en storstad. Aten som stad kändes nedgånget (mycket klotter och risiga byggnader) och löpningen var inget som tillfredsställde visuellt. Det såg i princip likadant ut oavsett var på sträckan man befann sig. Det lockande med den här tävlingen är alltså inte upplevelsen utan istället den historiska anknytningen.

Vallfärden mot starten

Loppet

En av de stora utmaningarna, insåg jag snabbt, var pinkeriet. Var och när var den stora frågan. Att ställa sig i en bajamajakö har aldrig varit min grej. Viktigt dessutom att inte skvätta ur sig för tidigt eftersom jag brukar har ett behov av att nervositetsskvätta tätt inpå start. Ingen skog eller annat givet ställe... Hittade tillslut en lösning efter en del klättrande. Hopp in i fållan igen och så iväg.

Sekundrarna innan startskottet ljöd kunde jag inte annat än le. Det var en fantastisk känsla att få stå på den här historiska platsen tillsammans med tusentals människor. Vi representerade världen. Långa, korta, gamla och unga. Européer, asiater, amerikaner och afrikaner. Någon utklädd till en varmkorv. En annan i full rustning. Någon i sandaler, några andra barfota. Alla glada och förväntansfulla med ett gemensamt mål. Springa!

I all skit och politik ger en sådan här tillställning hopp.

Inledningen av loppet handlade om att få plats att springa. Därför blev det en hel del omkörningar med tillhörande tempohöjningar. Ryckigt men nödvändigt eftersom jag inte ville att mitt tempo skulle påverkas negativt av andra. Efter cirka två kilometer var jag loss och kunde hålla en jämnare fart när fältet var mer utspritt. Snittet låg då på 4,15 min/km, alldeles för snabbt men det rättade jag till efter hand.

20-22 grader och strålande sol fick mig att tvivla. Ingen jättevärme att springa i om man är van men en tydlig skillnad mot Sverige i oktober och november. Var mitt mål att klara 3,15 väl optimistiskt? Samtidigt hade jag inte rest hela vägen till Aten för att fega ur. Det fick bära eller brista.

Inför loppet hade jag tittat på banprofilen och efter en del velande kommit fram till en plan jag ville hålla mig till. Som jag såg det var banan uppdelad i tre olika delar.

Del 1 - ca 20 kilometer. Relativt plant.
Del 2 - ca 10 kilometer. Uppför.
Del 3 - ca 10 kilometer. Utför.

För att klara av 3 h och 15 min krävdes det en snitthastighet på 4,35 min/km. Min tanke var att hålla en bra fart första 20 för att ha lite marginal när uppförsdelen kom. Jag ville ha utrymme för att inte bränna för mycket krut där och samtidigt ge mig själv möjligheten att ösa på nedför, där det fanns mest tid att vinna.

Efter den snabba inledningen kom jag ganska snart ner i ett vettigare tempo och låg på en 4,30 fart som kändes riktigt bra. Svetten forsade som den alltid gör i början och obetänksamt gnuggade jag mig för hårt i vänster öga och linsuslingen gick till attack. Blinkade som en tok till ingen nytta och insåg snart att den hade vikt sig och emigrerat mot sydost. Den omedelbara irritationen svalnade snart och jag kom fram till att jag antingen fick gilla läget eller utvisa linsen utan möjlighet till återinträde. Efter ett tag hade jag accepterat situationen. Det var trots allt inte så farligt. Linsen fick fortsatt uppehållstillstånd.

Jag pinnade på och fyllde på med vatten vid varje vätskestation. Innan backarna stoppade jag i mig min medhavda lilla saltpåse och istället för att skölja ned den med en gång valde jag "gurgla runt" det i munnen en stund. Varför jag gjorde så har jag ingen aning om. Det var som om jag just då fick för mig att det var en bra idé och då blev det så. Märkligt vilka konstiga idéer man kan få för sig...

Backarna var inte farligt branta men de var långa. Jag försökte verkligen att inte stressa utan ta tillvara på de små flacka partier som dök upp lite då och då istället. Mitt i backarna kompletterade jag vattnet med en färgmässigt livsfarlig sportdryck. Benen blev efterhand allt tyngre och jag motstod min grundtanke att vänta med sportdrycken. Jag behövde en kick men var ovetande om hur den skulle påverka magen. Det gick bra och när backarna var avklarade såg jag på min klocka att jag låg riktigt bra till.

Det vara bara ett problem...

Tävlingens kilometermarkeringar stämde inte överens med min klocka. När jag kom till en markering hade jag enligt min klocka sprungit flera hundra meter längre. Klurigt... Jag insåg egentligen två saker. Först och främst att min snittid inte stämde. Den var sämre än vad klockan visade. Samt att jag aldrig någonsin skulle kunna räkna ut vad den faktiska snittiden var. Irriterande men ändå värdelös information. Nu var det nedför och bara drygt 10 kilometer kvar. Planen var att ösa på, och som jag öste.

Benen skrek, lungorna pumpade och huvudet ansatte mig med tvivel. Jag försökte på alla sätt fokusera på bra saker och det som låg närmast till hands var återigen mina grabbar. För någon vecka sedan sprang de Finalloppet. Kämpandes och totalt utpumpade gjorde de mig enormt stolt och sig själva grymt nöjda. Inte fan får farsan vara sämre.

I efterhand är det den här delen av loppet jag minns bäst. Oj, vad jag sprang. Jag susade förbi mängder med medtävlande och det var både berusande och smärtsamt. Avståndet till målet minskade och minskade, vilket även snittiden på klockan gjorde. En visshet och glädje spred sig. Jag skulle klara 3,15. Vissheten ledde till girighet. Jag ville mer!

Det var som om jag låg på precis rätt sida om gränsen för vad jag klarar av. Det var otroligt jobbigt men det gick och vetskapen om att sträckan in till mål krympte för varje steg tröstade.

Tills något märkligt hände som jag aldrig tidigare så tydligt har upplevt förut. Farten bara dog. Som om jag var batteridriven och energin bara tog slut. Jag blev uppriktigt förvånad. Vad hände? Plötsligt försvann bara farten. Jag antar att det var effekten av sportdrycken som hade gjort sitt. Hursomhelst fick jag efter en mental brottningsmatch igång benen igen. "Det är så himla lite kvar. Spring!"
Samma sak hände vid ytterligare två tillfällen. Den sista när jag såg stadion.

Bilden är fel i vinkel och gör inte min upplevelse rättvisa. Jösses så mäktigt och vacker det var. Förmodligen blev jag så tagen att min kropp fick för sig att vi var framme. Om någon hade blickarna på just mig måste de ha undrat vad tusan jag stannade för, sådär 300 meter från mål. Givetvis stannade jag inte men det kändes så. En sista ansträngning, spurten.

In på stadion och jag sprang ikapp och förbi ett gäng med löpare. Jublandet ökade i styrka och ståpälsen gjorde att jag kände mig som en igelkott. Det kändes verkligen som om det var mig de jublade åt och den upplevelsen och eventuellt villfarelsen tänker jag ta med mig i graven. Mäktigt var bara förnamnet.

Målgången kändes som en befrielse och tröttheten total. Tårarna vara nära men bröt inte ut. Jag stapplade vidare och kom så småningom till mina tillhörigheter och framförallt telefonen. Jag kände ett enormt behov att få prata med familjen och berätta. Samlad och nöjd väntade jag på att de skulle svara och efter bara några sekunders samtal kom tårarna. Tänk att något så simpelt som rösterna kan få den effekten. Oj, så viktiga de är...

Athen marathon avklarat och nu ville jag inget annat än hem.