Den stygga flickans rackartyg av Mario Vargas Llosa

Ricardo blir i 50-talets Peru förälskad i Lily. En kärlek som är enkelriktad och inte vinner gehör. Efter avslutad utbildning hamnar Ricardo i Paris för att jobba som översättare. Efter en tid råkar han åter på sin stora kärlek och än en gång är kärleken inte besvarad. Paris byts mot London och förutom relationen mellan Ricardo och Lily blir det en del politik och samhällsskildring.

Boken intresserar mig tidigt eftersom handlingen utspelar sig i ett land jag inte vet speciellt mycket om. Jag blev lite besviken när boken tar klivet till Paris, en stad i ett land jag är bra mer bekant med. Relationen mellan Ricardo och Lily blir allt mer obegriplig ju längre boken lider. Och jag menar verkligen lider. Jag blir både trött och irriterad. Ricardos kärlek och passion blir så urfånig att jag på allvar börjar fundera på om jag har missförstått hela tonen och andan i boken. Jag försöker öppna mitt sinne men det hjälper inte. Att kärlek kan vara både blind och korkad skriver jag upp på men när den blir urfånigt löjlig och dum klarar jag inte mer. När en förälskelse fortskrider när motparten i flera år är fryskall tillbaka... Absurt!

Och ja, efterhand förstår jag tonen i boken bättre men det spelar ingen roll. Halvvägs in känner jag att boken inte ger mig någonting och då får det vara nog.