Mål

Det känns, med tanke på mitt förra inlägg, nära till hands att fundera över det här med mål och målsättning. Vad är ett rimligt mål? Vad är rimligt här och nu? Vilka mål är möjliga att ha längre fram?

2012 sprang jag Lidingöloppet. Jag hade aldrig sprungit så långt tidigare och visste inte alls hur det skulle gå eller vad det var rimligt att ha som mål. Loppet blev en succé. Upplevelsen fantastisk och jag minns att jag var oerhört nöjd med både tiden och genomförandet. Jag tog mig precis under 2,40 och fick medalj :)

Efteråt fick jag reda på att de har lite olika medaljtider på Lidingöloppet. Under 2,15 föräras man en av silver. Jag minns att jag då tänkte att det var orimligt snabbt. 

Som barn hade jag skyhöga mål. Det var inte nog med att jag skulle bli världsmästare i fotboll. Bäst någonsin, yngste spelaren i landslaget någonsin osv. Att de målen ledde till mina egna vägval eller rent av tunnelseende är ingen avancerad analys. 

Var målen för högt ställda? Rent av orealistiska? 

Det är några år sedan och jag har grubblat en del kring detta under mina senaste löprundor och jag har vid varje tillfälle kommit till samma slutsats. 

NEJ! Nog tusan var de höga och barnsligt ambitiösa och drömmande men vilken kraft och motivation de gav. Det gick inte vägen men med lite marginaler och tur hade det kunnat bli så mycket annorlunda. Det tog egentligen stopp av framförallt en helt annan orsak. Jag var för snäll (nåja det är inget jag har tänkt att fördjupa mig i).

Trots allt har det funnits andra mål som jag har lyckats med och gränsen för vad man klarar av går hela tiden att förskjuta.

2,15 på Lidingöloppet känns inte längre abnormt. Tvärtom känns det som om jag skulle bli grymt besviken om jag inte klarar det. Likadant med Göteborgsvarvet. Plötsligt finns även där mål jag aldrig trodde mig om tidigare. Min utveckling som löpare har lett mig vidare. Mål som tidigare inte fanns på kartan känns nu möjliga. Och det, är extremt upplyftande och rent av eggande. Så himla roligt!

Givetvis handlar det även om vad man är villig att betala. Det kostar och inget går av sig självt. Tragiskt leder dessa tankar mig tillbaka till jobbet. 

Oj, vilka mål eleverna har och oj vad lite de är villiga att betala för att nå dem. Det ska helst gå gratis eller att någon annan betalar. 

För övrigt finns det väl få saker som kan konkurrera med en avklarad målsättning uppnådd efter blod, svett och tårar? 

Målet i sig är bra nog men det är vägen dit som ger det dess tyngd och slutliga belöning.