Gurka till fruktstunden på dagis. Jag minns än idag hur alla tittade på mig. Det var ju äpple, päron och clementiner som gällde.
Naturella knäckebröd i minst ett år. Och jag som verkligen älskade att äta dem med smör. Oförstående blickar.
Armhävningar, situps och rygglyft. Varje dag, två år i sträck. Jag kunde komma hem mitt i natten medveten om att dagens omgång inte var gjord, förskjuta trötthet och ångesten för att riva av dem.
Minutiös stretching efter fotbollsträningarna under juniortiden. Lagkompisarna kunde inte begripa hur jag orkade med något så fruktansvärt tråkigt.
Klassresan i nian till Oppdal. Vi hade jobbat och tjänat ihop en rejäl slant och skulle iväg på en hel vecka med stoj, stim och skidåkning. Jag stannade hemma. Ville inte missa en veckas fotbollsträning.
"Val" av flickvän. Hade jag lyssnat/brytt mig om andra så hade det tveklöst blivit annorlunda.
Sju till nio pass i veckan med A-laget i ÖIS. Utöver det fick jag för mig att cykla till och från vissa av dem. Att jag under en tid var helt slut är inte någon underdrift.
LCHF och periodisk fasta. Till en början ansågs jag vara en idiot i de flestas ögon. Nu är det lite annorlunda.
Jag inser att jag alltid har vågat gå min egna väg. Ovan är de exempel jag närmast kommer att tänka på. Jag misstänker att det finns fler. Många fler. Av olika anledningar och övertygelser har jag valt att lämna huvudleden. Visst önskar jag så här i efterhand att någon hade sagt till mig eller väglett mig. Framförallt den där resan till Oppdal. Å andra sidan kanske folk gjorde det, dock utan resultat.
Gör man som alla andra så blir man som alla andra. Tror jag på något så kör jag på det oavsett vad andra människor tycker och tänker. Det har egentligen aldrig varit några problem för mig att vara annorlunda. Jag har alltid sett det som en styrka. Fram till nu.
Det blir något helt annat när det inte längre bara gäller mig själv. Hur annorlunda vill mina grabbar vara? Övertygelserna här hemma är många och ofta skiljer de sig från vad folk runt omkring tycker och tänker. Det är inte lätt att skicka med något vettigt när skolan uppmanar att barnen gott kan få ta med sig saft och bullar. Eller när folk ska sockerknarka så fort tillfälle ges. Hela mitt jag skriker NEJ samtidigt som mina ungar inte ska behöva sticka ut. Det är en skitjobbig konflikt som verkligen berör allt. Mat, lek uppfostran och värderingar.
Jag kommer att fortsätta gå mina egna vägar och jag hoppas att mina grabbar ska våga göra detsamma. Ha en egen övertygelse och tro. Sen kanske det inte alltid blir det bästa men det blir ens eget. Tänk att alltid följa strömmen. Är man fri då? Skapar man sin egna framtid?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar