Tio dagar kvar. Resan jag så länge har sett fram emot är nära nu. Avfärd torsdag 5/11 och hemkomst måndag 9/11. En kompisresa (något jag faktiskt aldrig har gjort förut) till en stad full av kultur, förhoppningsvis lite värme och ett marathonlopp. Tävlingen är på lördagen så vi kommer att ha gott om tid både till vettiga förberedelser, turistande och umgänge.
Apropå förberedelser. De blir aldrig riktigt som man tänkt sig...
I höst har jag sprungit två tävlingar. Orust tvärs och Kåsjön trail. Två tillfällen där insatsen har varit total. Det har resulterat i en stel vänstervad och därmed vissa begränsningar. Jag har kunnat springa men inte riktigt vågat maxa. Dvs inga intervaller och inget längre tröskeltempo.
Jag har varit lite kluven eftersom jag naturligtvis har velat bli av med stelheten men samtidigt inte velat avstå träning. Man ska vara uppgiften mogen! Massor med stretch, egenhändig och fruhändig massage har visserligen hållit problemet i schack men inte direkt förbättrat läget. Samtidigt har jag av självklara skäl känt mig tvingad att ge mig ut på asfalt. Upplevelsemässigt är det ingen höjdare men tidsmässigt ger det en liten kick eftersom det går att hålla ett högt tempo med bra tider utan att för den skull ligga för högt. Stelheten består och planen har varit att få en riktigt massage av någon av tortyrmästarna på Fysiologiska i stan men inställda tider och schemamässiga problem har satt krokben. Blev lite orolig tills jag lyckades pussla ihop en tid till torsdag 29/11. Känns viktigt, kanske framförallt mentalt, att få en riktig genomknådning.
Ytterligare en liten nackdel är att jag inte riktigt har lyckats få till det med några rejäla långpass. Samtidigt har jag haft möjlighet att springa lite halvlångt två dagar på raken vid ett antal tillfällen och hoppas att det har förberett mig tillräckligt väl. Erfarenheten av längder har jag sedan tidigare och känner mig trygg med det. Däremot, den här längden plus asfalt......?
Andningen har varit ett nytt tema i löpningen. Jag läste ett inlägg i Hjärnfysikbloggen, som jag stadigt följer, och där hade Renström en del tankar om hur man bör andas. Helt nytt för mig men jag blev intresserad och var villig att prova. Tre andetag in och två ut vid bekvämare löpning och två in och ett ut när det är mer ansträngande. Jag upplever att det fungerar och det är utan tvekan något jag kommer att fokusera på under loppet. Det, tankar på familjen och mina vanliga mantran kommer nog göra susen.
Motivationen och ambitionen är på topp och jag har sneglat och funderat över rimliga tidsmål. Som vanligt tror jag att det är vettigt att dela upp det lite. Det går inte att ha ett mål. Framförallt inte när det är något nytt man aldrig har gjort förut. Efter en tids funderande och räknande har jag kommit fram till följande.
Under 3,30 - Nöjd! Eller till och med direkt missnöjd om jag inte klarar av. Om kroppen inte säger ifrån så är detta en tid jag ska klara av.
Under 3,15 - Riktigt nöjd! Jag har som sagt räknat en del och jag tror att detta är en tid jag skulle kunna klara av om allting klaffar. Det skulle innebära 4,35 min/km. Kanske, kanske...
Förutom längd och asfalt har jag försökt att lägga mer krut än någonsin på styrketräning för låren. Det har blivit en hel del utfallssteg, knäböj och marklyft. Får se om det ger någon effekt.
Nu med en vecka kvar blir det nertrappning. Jag har kört ganska hårt så det ska bli riktigt skönt att få varva ner och hämta både mental och fysisk kraft för att sedan kunna göra en rejäl urladdning.
Att undervisa om spännande kulturer och händelser är en sak. Att ha varit där en helt annan. Efter 11 år med en lärobok som utgångspunkt kommer jag fortsättningsvis kunna utgå ifrån mina egna upplevelser. Kanske läge att kolla om jag kan räkna in tiden i Aten som övertid?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar