Ett gammalt fall hamnar på Carl Mörks skrivbord. Var kommer fallet ifrån och vem vill att han ska återuppliva det? En man erkände trots allt det där mordet på ett syskonpar för 20 år sedan. Nyfikenheten är väckt och blir inte mindre när Carl inser att flera av samhällets höjdare kan vara inblandade sedan deras gemensamma tid på en internatskola.
Förutom den härlige Assad får Carl i den här andra boken även hjälp av en ny karaktär, Rose. Samspelet dem emellan är en fröjd. Framförallt Carls tankar om sina två assistenter går ibland inte av för hackor och det är lätt att känna igen sig i de inte allt för positiva tongångarna. Kul det där med hur man i all meningslöshet kan ha ett behov att leta efter det som stör en allra mest hos andra människor.
Jag gillar det "danska" i boken. Har egentligen svårt att förklara vad jag menar men på något vis är det en annan stil och ett annat klimat i sättet att berätta, sättet att skildra. Lite mer hänsynslöst och lite råare. Och då menar jag inte ur ett våldsperspektiv utan i sättet att skildra omgivningen. Rå är visserligen boken med tanke på att de skyldiga har ett sjukt sadistiskt behov men det hittar man hos vilken författare som helst oavsett nationalitet.
Jussi Adler Olsen ska ha ett extra plus för sitt sätt att skildra Kimmie i boken. Ond eller god? Känslomässigt störd eller inte? Jag gillar när det inte är svart eller vitt och när det dessutom inte går annat än att känna sympati, då är det kvalité.
Det är kul att ha en deckare att plocka fram lite då och då. Jag har sedan tidigare mina favoriter och nu har Adler Olsen införlivats i denna ädla skara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar