Naturpasset har som jag tidigare skrivit varit en välkommen nyhet för mig. Orienteringen skapar en annan typ av upplevelse och en annan typ av träning.
I början var jag inte bra. Sprang för långt och tog många dumma beslut. Efter hand blev det bättre och de dumma besluten reducerades. Tyvärr verkar det som om jag aldrig helt kommer att bli av med dem ;)
Det har varit både roligt och svårt. De tunna gråa/silvriga kontrollerna har varit väl kamouflerade. Få gånger har jag sett dem på avstånd. Vid ett flertal tillfällen i princip stått bredvid utan att se dem.
Tävlingsdåren i mig har både njutit och jagat. Bara en kontroll till... De flesta har plockats med hjälp av nyvunnen skicklighet och en god portion tålamod. Några, får jag villigt erkänna, har varit ren och skär flax.
Och så hamnade jag tillslut där, med en sista gäckande, irriterande kontrolldjävul kvar. Kontroll 81, norr om Bredaremossen. Vid första försöket var jag aldrig nära. Det fanns inget vettigt att orientera efter och jag kände mig som en nackad höna. Andra gången kände jag mig nära men lyckades endast med att halvt slå halvt ihjäl mig ned för en brant (eller eller om det var en liten sten:).
Vid tredje försöket tog jag med mig en kompass (första gången). Nu jäklar. Väl ute i skogen insåg jag att den nyinköpta kompassen var lika tillförlitlig som en politiker. Jag gjorde ändå ett försök men lyckades inte med annat än att bli trött, blöt, hungrig och less. Nu fick det vara nog. 99 av 100 stycken kontroller fick duga. Totalt hade jag yrat runt omkring Bredaremossen i flera timmar och kände inget behov av att någonsin komma tillbaka igen.
Där kunde det ha tagit slut. Men.....
Träffade någon vecka senare på en av grannarna som är engagerad i SAIK och han talade villigt om för mig att de eventuellt planerade att ha något extrapris till någon av de som lyckats med bedriften att plocka alla hundra. Jag tackade för informationen samtidigt som jag bad honom fara och flyga eftersom jag visste att han nu omedvetet hade tvingat iväg mig, i alla fall en gång till.
Så igår söndagen den 18 oktober 2015. Med brorsan och en fungerande kompass i bakfickan gav vi oss iväg. Enligt kartan rakt västerut om man står vid norra Ugglemossen. Blicken ner i kompassen och givetvis sprang vi i princip rakt på kontrollen med en gång. Den kluvna känslan av både ilska och glädje infann sig. Klart tusan att det plötsligt gick hur lätt som helst.
För själ, hjärta och hjärna - Orientera!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar