Britt-Marie (från Min mormor hälsar och säger förlåt) tar sig till arbetsförmedlingen för att få ett jobb. Detta innebär ett nytt kapitel i hennes liv eftersom hon i alla tider har jobbat som hemmafru. Hon hamnar så småningom i det lilla samhället Borg som har drabbats hårt av finanskrisen. Där är det tänkt att hon ska sköta om fritidsgården och på grund av det tvingas hon samspela med andra människor.
Det tar inte många meningar innan jag känner igen mig. Det här är en Fredrik Backman bok. Om det råder det inga tvivel. Det är som om hans böcker har en alldeles unik och egen själ som ingen annan kan konkurrera med. Tragikomisk, irriterande, öm och varm på samma gång och jag lyssnar med ett litet leende på läpparna som är precis allt det. Irriterande, ömt och varmt. Jag känner tidigt att den här boken måste man vara på rätt humör för att klara av. Jag har full förståelse för att man lägger ifrån sig den. För Britt-Marie är sådär fullständigt socialt missanpassad att det kanske blir lätt att galenförklara henne och låta irritationen över hennes beteende ta över. Men där finns så otroligt mycket mer. Osäkerheten, omsorgen och oron över vad andra ska tycka. Det dras visserligen till sin yttersta spets men poängen är solklar och det ger många tankar till ens egna funderingar och handlingar.
Hur många gånger blir man inte svinförbannad på folk? Mig händer det för ofta. Något jag absolut måste bli bättre på. I trafiken har jag utvecklats och försöker verkligen inse att "stackaren har bråttom" eller "så skönt att det inte är jag som är sådär stressad"." Förståelsen och kunskaperna om varför människor beter sig som de gör är grunden för att inte irritera sig så mycket. Jag tycker att Britt-Marie är ett skolexempel på detta. Kärringen skulle kunna driva självaste Jesus till vansinne men jag som läsare/inblickare i hennes tankar och funderingar får ett annat perspektiv som leder till förståelse och omsorg.
Det faktum att Britt-Marie tvingas prata och interagera med andra människor påverkar henne givetvis. Och alla andra med för den delen. Det kan man lugnt säga ;) och det är då boken blir riktigt, riktigt bra. Från att ha varit lite småroande och trevlig byggs värmen i boken upp ytterligare och den sista halvan är suverän.
En man som heter Ove är fortfarande Backmans bästa men Britt-Marie är inte jättelångt efter.
För övrigt är jag stormförtjust i uttrycket "passivt aggressiv" och bikarbonat ska vi från och med nu alltid ha hemma ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar