Klas Ingesson om uppväxten, fotbollen, livet och döden.
Jag gillade aldrig Ingesson. Hans spelartyp var inte direkt något som tilltalade mig som fotbollsgalen tonåring. Dessutom var han IFK-are...
Men jag hade givetvis koll på honom. Framförallt landskamperna och när han var i Italien med alla de bästa. Hur i hela friden han kunde spela på en så hög nivå var för mig på den tiden en gåta. Slet för all del som ett djur men i övrigt tyckte tonåringen att han var kass.
För snart ett år sedan tog cancern honom tillslut. Jag minns sporten på TV. Jag minns hyllningarna och jag minns mina egna tårar. Att läsa biografin om honom var en självklarhet.
Boken binder skickligt ihop delarna jag ovan nämnt. Åt fotbollen ägnas givetvis de flesta sidorna och det är fantastiskt intressant och roligt att få följa med. Skrattar högt åt den givna fotbollsjargongen och alla tokigheter Ingesson delar med sig av. Parallellt finns en känslighet och en öppenhet om svagheter som berör och när cancern mot slutet av boken tar mer plats går det inte att hålla tillbaka tårarna.
Om jag var missnöjd med Northug för ett tag sedan så är jag lyrisk över den här boken. Den ger så extremt mycket. Garanterat mer till den fotbollsintresserade men i och med cancern fångar den alla. Hjärtat veknar och det går inte annat än att känna en enorm sympati för denna människa. Han var unik som fotbollsspelare och de egenskaper han hade är tyvärr sällsynta idag, där stöddigast vinner.
Den fotbollsgalne tonåringen har vuxit upp en del och bugar, bockar och tackar. Den här boken borde alla små fotbollsspelare läsa för att få en inblick i att det inte bara handlar om tjusigheter och resultat.
Stolthet! Över vem jag är och hur jag spelar. Det är ett värde som inte går att konkurrera med. För mig är Ingesson stolthet. Det han stod för är både beundransvärt och något att eftersträva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar