Kåsjön trail 21 km

Förberedelser.

Jag har haft en stel vänstervad som har bekymrat mig lite. Den har inte blivit värre trots att jag har varit ganska elak mot den de senaste veckorna men med en tävling in på knuten kändes det som att det var läge att löpvila lite. Därför enbart cykel och styrketräning, lite hemmagjord massage och stretching. Igår fredag kände jag att jag ville ta en liten tur för att få en uppfattning om hur det låg till. Blev inte mycket klokare eftersom hela kroppen var tung men jag inbillade mig att stelheten var borta vilket jag fick bekräftat när jag joggade iväg till Kåsjön en halvtimma innan starten idag.

Tävlingsmorgonen var allt annat än som vanligt. Kaffet var väl det enda som gick att känna igen. Kärleken bortrest, ungarna skulle till fotbollsträningen och samtidigt är vi i full färd med att försöka sälja vår bil. Givetvis fick jag en hel del intressenter på halsen just den här morgonen och lite stressat blev det men inte på en otrevlig nivå. För övrigt blir jag stum av förvåning över hur många puckon som finns där ute. Skulle kunna skriva en hel del om vilka absurda konversationer jag har haft med "bilköpare" de senaste dagarna men det finns det ingen anledning till. Ibland får man bara nöja sig med att konstatera att folk inte är kloka.

Det bekanta tävlingspirret infann sig som vanligt. Både härligt och lite jobbigt.

Starten gick till dånet av en kaliber x från 40-talet. Jösses! Höll på göra i byxan av förvåning. Planen var att hänga på de främsta och se vart det skulle leda. Grusväg i början och tempot var högt. Som vanligt började jag fundera på om det inte var läge att trappa ner men med vissheten om att det snart skulle bli svårsprunget hängde jag på. Problemet var att de som var framför mig hade riktigt bra fart även där. Bra att få komma ner på jorden eftersom jag har ganska höga tankar om mig själv vad gäller just terräng. Men tävling är tävling och då är det svårt att droppa av. Dessutom är det naturligtvis en kick att ligga bland de främsta. Banmarkeringarna var nog i regel bra men eftersom man får lägga en sådan enorm energi på att trampa rätt samtidigt som man är trött önskar jag mig en övertydlig markering. Framförallt ett sådant här lopp när man korsar mängder med stigar och ibland ger sig ut i renast vildmark. Vid tre, kanske fyra tillfällen blev jag osäker och kände mig vilsen. Mentalt jobbigt men det kanske samtidigt är en del av tjusningen.

Ramlade tidigt vid två tillfällen och tappade lite mark men det var inte värre än att jag blev lite förbannad. Ganska snart var vi två som följdes åt. Banan var riktigt tuff och vid vissa mossar och höjder var jag tveksam om jag skulle orka med honom. Låren brände något vansinnigt. Jag hade honom allt som oftast framför mig men vid något tillfälle hamnade jag först vilket jag direkt ogillar. Då sprang jag "fel" eller drog ner på tempot för att han skulle gå om. Det gjorde han ganska snart :)

Självklart syns det inte hur jäääättesvullet vänster smalben är.......:)

Fördelen med att springa på hemmaplan kände jag först mot andra halvan av loppet då det i princip var Kåsjön kvar att runda. Mitt sällskap höjde tempot. Jag hängde på utan att det kändes allt för jobbigt och började göra upp planer för fortsättningen. När skulle stöten läggas in? Jag visste ett ställe längre fram mot slutet av banan. Det skulle vara uppför och därefter kort kvar till målgång. Med kanske 5-6 kilometer kvar händer det dock. Han ramlar....

Givetvis stannar jag till för att kolla om det gick bra. Han svarar egentligen inte. Jag får ett muttrande till svar samtidigt som han ställer sig upp. Instinkten tog över totalt. SPRING FÖR HELVETE!

Hade han legat kvar tror och framförallt hoppas jag att jag hade stannat kvar. Men nu stod han upp och det var kanske tecknet som fick mig att agera. Min tanke var att han framförallt hade fått en mental smäll. Kanske till och med en ursäkt för att inte driva på? Så jag ökade tempot och sprang som en vettvilling. Låren brann något så fruktansvärt att jag vid de svåraste partierna blev lite oroligt eftersom det där gick så sakta. Men det borde rimligtvis vara så även för honom. Med det i bakhuvudet försökte jag ösa på när det gick och han försvann från mig radar. Rejält nöjd och med bara två kilometer kvar stannar jag och känner mig sådär vilsen igen. Panik!

Springer lite fram och tillbaka och väljer tillslut att chansa. Efter några minuter känns det som att jag är rätt men oron i magen är jättejobbig. Hur mycket har jag tappat? Fullt ös och in i mål, febrilt letande efter min rival. Kunde inte se honom någonstans och sakta började jag hoppas. Bälgade i mig vätska och satte mig ner och då kom han. Kunde inte låta bli att le stort.

Återigen känner jag att jag inte hade kunnat springa mycket bättre. En underbar känsla. Hemjogg, dusch och så vidare till brorsan som hade hjälpt mig med ungarna och lagat lunch. Ibland smakar det extra bra att äta någon annans mat. Så var det verkligen idag.

Nu är det bara bilhelvetet kvar.