Min andra Leif G W Persson bok blir inte min sista och det av den enkla anledning att jag inte har så många ljudböcker att hålla tillgodo med. Profitörerna står på tur (någon annan finns inte hemma just nu). Mellan sommarens längtan och vinterns köld har ett stort problem och det är att den är alldeles för lång. Persson tar ut svängarna överallt och det bidrar inte till att boken blir bättre. Jag är övertygad om att han hade kunnat halvera antalet sidor (eventuellt lite överdrivet) och ändå fått ett bättre resultat.
Huvudhandlingen i boken är att en amerikan har hoppat ut genom ett fönster och dött. Självmord eller ej? Mängder med olika poliser engageras, de från den vanliga verksamheten samt Säpo.
Liksom Gustafs grabb är Mellan sommarens längtan och vinterns köld bitvis underhållande. Bilden Persson ger av poliser är riktigt roande och skrämmande. Många är inkompetenta sexistiska rasister och visst funderar jag på hur pass väl detta stämmer med verkligheten. Han om någon borde väl veta, eller? En annan aspekt av Perssons skrivande som jag fastnade för och som jag aldrig lika tydligt har stött på är hans användande av tankar. "Men det sa han inte", "tänkte han" och kombinationen "tänkte han men det sa han inte". I början var det roligt men eftersom det fortsätter så frekvent boken igenom kom jag nästan att störa mig på det.
Eftersom boken inte heller är speciellt spännande vet jag inte riktigt varför jag inte sågar den fullständigt. Kanske att skildringen av poliserna är extra intressant eftersom han om någon borde veta. Kanske det syrliga, råa och rasistiska? Jag vet helt enkelt inte riktigt. Det jag vet är att jag inte kommer att rekommendera den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar