Jag är en "rubrikskummare". Det vill säga jag finner sällan ro i att läsa vad tidningarna skriver. Jag går så gott som aldrig ner i djupet på det som skrivs men tar del av bruset. Alltså känner jag Björn Ranelid riktigt väl ;)
För är det någon det har skrivits om de senaste åren så är det väl herr Ranelid och min uppfattning om honom har inte varit direkt positiv. Men för några veckor sedan läste jag en novellsamling där han hade med ett bidrag och jag gillade det jag läste. Svärmor tycker om honom så det var läge att ge honom en riktig chans.
Det fick bli Kniven i hjärtat och när jag hörde att det var han själv som läste den blev jag ytterst tveksam till om jag skulle orka lyssna. Efter ett tag tyckte jag dock att det blev riktigt charmigt med hans säregna uttal och melodi. Dessutom tyckte jag verkligen om det jag hörde.
Kniven i hjärtat handlar om en familjetragedi där fadern blir dömd till livstids fängelse för mord. Han lämnar efter sig tre barn där döttrarna klipper banden med honom helt medan sonen så småningom söker kontakt med honom i fängelset. Tragedin påverkar naturligtvis familjen oerhört mycket och boken handlar framförallt sonen Kasper och pappan Davids tankar och känslor före och efter det inträffade.
Jag har aldrig tidigare läst/lyssnat på något liknande. Det är vackert, gripande och oerhört målande. Känslor framträder med en kristallklar tydlighet och jag känner att jag verkligen måste och vill vara fokuserad för att kunna ta till mig allt som sägs. Efter den första fjärdedelen av boken känner jag att detta kan bli riktigt, riktigt bra. Det enda lilla bekymret är att Ranelid skriver något så oerhört splittrat och ostrukturerat. Han svävar iväg hela tiden. Ett kapitel kan börja med ett samtal mellan David och Kasper för att efter bara några rader handla om tankar som någon av dem har. Från de tankarna färdas han vidare till något helt annat för att i bästa falla så småningom komma tillbaka till den ursprungliga dialogen. I bästa fall!!!! Jag försöker bortse från detta lilla problem eftersom boken i övrigt på så många sätt är helt fantastisk.
Sedan kommer nästa problem...
Har han inte redan berättat om detta? Nej, kanske inte. Snart får jag samma känsla igen och igen. Tills det inte längre är någon känsla. Efter drygt halva boken är jag slutkörd. Ranelid har lyckats med något jag aldrig har varit med om tidigare. Han upprepar sig om och om igen så att jag faktiskt blir tvungen att dubbelkolla vilket spår/kapitel jag är på. Jag får för mig att min telefon på något sätt har lurat mig genom att repetera spåren om och om igen. Men tyvärr är det inte så. Jag är på riktigt fullständigt förbluffad. För det spelar uppenbarligen ingen roll hur bra han skrivet när han tar upp samma sak hela tiden. Han återgår till några punkter i berättelsen så att det nästan liknar hjärntvätt. Det gör mig lite sorgsen men jag orkar inte fortsätta.
Jag har svårt att tro att det är ett misstag från hans sida men jag kan inte se syftet heller och mer än så tänker jag inte fundera på saken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar