I 20 års tid har jag tänkt läsa På västfronten intet nytt men det har aldrig blivit av. Varför det har tagit så lång tid vet jag inte men det var nog bra att det dröjde. Jag tror inte att jag hade orkat ta till mig den som tonåring. För den är tung, riktigt tung.
Egentligen kanske den hade passat bättre som ett av kapitlen i exempelvis en a Peter Englunds samlingar. Förslagsvis Brev från nollpunkten men nu är ju inte detta en av herr Englunds skapelser. Det jag vill ha sagt är att budskapet framkommer med en sådan oerhörd tydlighet att det egentligen inte behövs 240 sidor.
Paul är 19 år och tysk soldat i det första världskriget. Boken följer hans öde och erfarenheter. Hur "livet" i skyttegraven är, kamratskapen, apatin, känslorna under permissionen och vistelsen på "sjukhuset".
Efter att ha läst den här boken råder det ingen tvekan om att all eventuell krigsromantik är fullständigt bortblåst. Skilldringen är totalt osminkad. Här finns inget utrymme för hjältedåd eller någonting i den riktningen. Krig är katastrof och ingenting annat. Boken innehåller massor av visdomsord och tänkvärda resonemang. Bland annat om varför kriget överhuvudtaget äger rum. Vad är vitsen? Vem har rätt?
"På ett bord någonstans har ett dokument undertecknats av några personer som ingen av oss känner, och under år är det vårt högsta mål att utföra sådana handlingar som annars är föremål för världens förakt och utsatta för dess strängaste straff." ( s 162)
Detta är ytterligare en bok de flesta av oss borde läsa. För förståelsen, för insikten och framförallt för att i all framtid vägra krig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar