Jag har hört mycket om den här boken och åsikterna är delade. En del tycker att den är hysteriskt rolig medan andra tycker att den är överdriven och i slutändan svår att ta till sig. Jag visste helt enkelt inte riktigt vad jag skulle förvänta mig men mitt intresse var fångat.
Allan Karlsson fyller 100 år och detta ska firas på ålderdomshemmet med lite pompa och ståt. Huvudpersonen själv är inte överdrivet entusiastisk över den kommande uppvaktningen och rymmer därför ut genom fönstret. På väg ut i friheten lyckas han förskansa sig en resväska med inte mindre en 50 miljoner kronor i. Därmed blir Allan jagad av både kriminella och polisen.
Handlingen i boken utspelar sig både i "nutid" och dåtid. Språket är lite gammalmodigt i både meningsuppbyggnad och ordval och det gör boken lite originell och underfundig. Men framförallt är den totalt annorlunda mot allt annat jag tidigare läst. Den påminner i mångt och mycket om en gammal Åsa-Nisse film. Fri från intelligens och eftertanke och länge känner jag att boken i sig är ett enda stort skämt utan att för den delen vara speciellt rolig.
Jag läser visserligen med ett småleende på läpparna men det känns som om Jonas Jonassons bok mer är som en serietidning med karaktärer med total avsaknad av intelligens. Ofta känns det oseriöst och överdrivet och jag tänker vid ett flertal tillfällen att jag har full förståelse för att folk tycker så olika vad gäller den här boken. Omdömet är fullständigt beroende av vilket humör man själv är på när man läser boken. Lite tung i sinnet och jag är övertygad om att läsaren lägger ifrån sig boken men med ett glatt humör leder den troligtvis till ett lyriskt omdöme.
Själv var jag förmodligen lite mitt emellan. Varje gång ett kapitel handlade om Allans tidigare liv, med alla möten med olika historiska personer var det tummen upp medan "nutiden" mest kändes fånig. Avsnittet när han träffade Stalin var fantastiskt och faktiskt även slutet med den stackars åklagaren, som fick mig att skratta så att tårarna kom.
Det här är definitivt en bok som lämnar avtryck och som måste läsas. Jag kommer garanterat minnas den med ett leende på läpparna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar