Det är med blandade känslor jag lägger ifrån mig Drakarnas dans. Slutet är utan att avslöja för mycket något upprörande. Framförallt en tråd hoppas jag innerligt att den inte är avslutad men det är samtidigt det som är så charmigt med Martin. Man kan aldrig vara riktigt säker. Han har ju tidigare utan pardon dekapiterat både kära och avskyvärda karaktärer.
Boken och för den delen hela bokserien är i sina bästa stunder fantastiskt bra. Som jag tidigare skrivit är det de härliga karaktärerna som är grunden. Det politiska spelet, kärleken, hatet och spänningen är även de solida pelare i Martins fantastiska bygge. Efter att ha läst (var bara tvungen att räkna lite) drygt 4100 sidor i sagan om is och eld finns egentligen bara ett problem och det problemet framkommer ännu tydligare i denna den femte boken. Det är för många karaktärer. Inte att hålla reda på utan av den enkla anledningen att för många av de nya karaktärerna inte är intressanta nog. När dessa dyker upp stressar jag mig igenom boken för att komma till nästa kapitel. Tänk vad bra det hade blivit om Martin hade kunnat banta bort lite.
Självklart är jag medveten om att även de "ointressanta" karaktärerna har en roll att spela. Några måste ju göra grovjobbet. Min tanke är ändå att en sådan skicklig författare borde kunna lösa uppgiften ändå. För allvarligt talat, hur tusan lyckas människan själv hålla koll på alla människor och deras förhållanden till varandra?
Två böcker kvar och de har inte ens kommit ut än....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar