Det tar inte många sidor förrän det känns som om herrarna Roslund & Hellström ger mig några rejäla örfilar. Här har du den brutala osminkade verkligheten. Tyck inte om den men du ska veta att den finns där.
En dömd pedofil och mördare lyckas rymma och förgriper sig på och mördar en liten femårig flicka. Det är rått, det är vidrigt men det känns även synnerligen äkta. Dessa dårar finns ju faktiskt i vår verklighet och på något sätt måste vi ta ställning till dem. Vad ska de ha för straff? Är samhällets straff tillräckligt?
När begravningen av den lilla flickan äger rum och de anhörigas sorg beskrivs kan jag inte längre hålla tillbaka tårarna. Det som sker i boken är något så fruktansvärt att till och med jag börjar tänka i de där "tänk om banorna". Hade jag klarat av en liknande förlust?
Pappan i boken agerar på ett sätt som gör att boken höjs ytterligare ett snäpp. Återigen sår Roslund & Hellström korn av moraliska dilemman. Vad är rätt och fel? Hur resonerar jag som en del i ett samhälle? Hur resonerar jag som drabbad individ? Jag vill hävda att det är snudd på omöjligt att förhålla sig kall och tänka rationellt när jag är personligt drabbad av svåra förluster. Det är bara att se på alla konflikter ute i världen. Det är så lätt för oss svenskar att objektivt se på och avgöra hur andra borde agera men förmodligen hade jag haft en annan uppfattning som exempelvis palestinier.
För övrigt är boken skriven på samma speciella sätt som deras övriga och kommissarie Grens är lika härligt besynnerlig och rubbad alltid.
En bok som inte är speciellt rolig att läsa men som verkligen bör läsas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar