Jag var både orolig och förväntansfull när jag tog mig an Mellan rött och svart av Jan Guillou. Hans förra bok Dandy var jag ju inte speciellt förtjust i, milt sagt. Samtidigt vet jag vad Guillou kan prestera och allt som oftast tycker jag att det blir ett stort underhållningsvärde i det han skriver samt en hel del politik vilket jag uppskattar mer och mer ju äldre jag blir.
Första världskriget är slut. Bröderna Lauritzen är bosatta i Sverige respektive Tyskland där de driver familjeföretaget. Handlingen berör deras överklassliv och hur de sakta men säkert berörs av den rådande politiken. Till exempel lockas Lauritz son av nazisternas ideologi vilket rimmar illa med familjens värderingar (de flestas i alla fall).
Boken ger mig massor av tankar. Först och främst konstaterar jag att den här boken, nummer tre i Guillous romansvit om det stora århundradet, är klart bättre än den förra. Den har inledningsvis ett fortsatt lågt tempo men det är för det mesta intressant och ju mer världspolitiken kommer med i bilden desto bättre blir boken. Andra halvan av boken är till exempel klart mycket bättre än första halvan. Framförallt gillar jag problematiken med Harald som lockas med i nazismen och som dessutom får en framträdande roll i de vanvettiga dåd de utför. Att han dessutom till viss del är med bland de högsta hönsen inom partipolitiken är extra roligt/intressant. En annan styrka boken har, vilket i och för sig har med det låga tempot att göra, är att Guillou har ett tydligt mål med att ge en historieskildring. Hur såg det ut i Sverige och Tyskland under den här tiden? Hur hade folk det? Vad tyckte de om samhällsutvecklingen? Beskrivningar som jag uppskattar men som lika gärna hade kunnat ses som tempodödande.
Detta med tempot tycker jag är oerhört viktigt. För min uppfattning är att Guillou har lagt om kursen i sitt skrivande. Tidigare har det varit mycket action blandat med politik. Nu är det annorlunda. Och min reaktion på detta är lite tveeggad. Å ena sidan får jag nästan för mig att det börjar bli lite näsan upp i vädret. Det ska skrivas lite finare och därmed för en snävare publik. Bort med tempo och action och in med mer segling, umgängeskoder och liknande. Nu är det inte underhållning för den stora massan längre utan avnjutning för den finare delen av befolkningen. Detta kanske i och för sig inte är något nytt utan enbart något jag reagerar på först nu. För ser man tillbaka på vad Guillou har skrivit genom åren är det påfallande tydligt att det läggs stor vikt vid saker som viner, jakt, klassisk musik och pengar. Finns det någon huvudperson i hans böcker som inte är ekonomiskt oberoende till exempel eller i alla fall tillhör det övre skiktet i samhället? Å andra sidan har han givetvis rätt att göra precis som han vill och historieskildringen är nog så viktig men jag är inte beredd att konsumera vad som helst och risken är att har jag väl börjat störa mig på en sådan här sak finns risken att jag inte kommer se annat i hans framtida böcker. Framförallt om tempot ska vara fortsatt lågt.
Detta borde dock vara en ren omöjlighet eftersom den här boken slutar 1 september 1939 och bok nummer fyra rimligtvis borde ta vid där den här slutar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar