Pustar och frustar. Det är tungt och jobbigt. Benen säger ifrån och "här och nu" säger att det är jobbigt, jobbigt. "Här och nu" tittar tillbaka och kommer ihåg att jag just har sprungit upp för en vidrigt lång backe.
Just det! Det är därför det är jobbigt. Snart nog kommer det kännas bättre igen eftersom det ser påfallande platt ut framför mig.
Eller.
När hela rundan är jobbig och trög. Trumpinnarna vägrar infinna sig och storkusinerna höger och vänster stock vägrar försvinna. Backspegeln talar om att jag har sprungit si och så många dagar i sträck eller si och så många mil. Hm, storkusinernas besök får en förklaring.
Men i livet är det annorlunda. Hur ofta tittar vi i backspegeln där? Stress, trötthet och dåligt humör är ju inget som bara infinner sig. Det kommer av en anledning.
Jag har tidigare varit inne på det där med reflektion och om/när vi ger oss själva tid till det. En utgångspunkt är naturligtvis att veta vad jag mår bra av och inte. Nästa steg är onekligen att se tillbaka och anpassa vägen framåt utifrån vad backspegeln säger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar