På sätt och vis känns det fel att skriva att Stephen Kings Hjärtan i Atlantis är lite märklig eftersom King är märklig. Ofta mer eller mindre övernaturligt och för ofta över gränsen för vad jag klarar av. Men den här boken är märklig på ett annat sätt.
60-talet och Vietnamkriget är som en röd tråd genom hela boken. Den är till viss del uppbyggd som ett antal noveller med olika handling men som ändå har gemensamma beröringspunkter.
De olika delarna fångar mig på olika sätt men det är något visst med den här boken. Den är fin i sin skildring av de olika miljöerna och personligheterna. Den är både varm, kärleksfull och sympatisk men med en kall sida där vissa människors karaktär är riktigt osympatiska.
Den får mig intresserad av Kings fantasyserie Det mörka tornet eftersom en av karaktärerna (en mycket intressant sådan) tydligen är med även där. Framförallt får den mig att tänka på hur jag uppfattas av mina barn. I den första och längsta delen av boken finns en grabb som läser sin mor som en öppen bok. Han har koll på alla hennes röstlägen, miner och kommande handlingar. Många av dem negativa. Hur tydlig och lättläst är jag själv?
Givetvis finns det övernaturliga inslag i boken och givetvis tror jag att även den här boken kan dela in folk i olika fack. De som tycker om den och de som inte tycker om den. Det jag säkert vet är att jag inte har en aning om ifall den är att rekommendera eller inte.
Jag tyckte om den och jag tror att den kommer sätta sig och finnas med i bakhuvudet länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar