Aten marathon 2015
Är det så? Och om det stämmer, varför?
Jag har funderat över detta ett tag nu och inser att det nog faktiskt är så. Allt som oftast är jag inte bara nöjd utan till och med väldigt nöjd. Vad kommer det sig?
Jag tror att det beror på ett flertal saker.
1. Jag tävlar jämförelsevis inte så ofta. Jag orkar inte det. För mig är en tävling både ett fysiskt och mentalt test som sliter. Jag behöver återhämtning och därför blir det orimligt att tävla för ofta eftersom min grundinställning är att det då är max som gäller och inget annat.
2. Jag kommer väl förberedd till en tävling. Det spelar ingen roll ifall det är skidor, cykling eller löpning. Jag tränar specifikt för det jag ska göra.
3. Jag har bra målbilder. Först och främst är de alltid flera till antalet. Ett mål där allt går perfekt och jag stormar fram som en vilde. Ett mer blygsamt och ett som är anpassat till misslyckanden och yttre faktorer, såsom punkteringar, skador och väder.
4. Målbilderna är flexibla. När jag gav mig ut på okänd mark i Aktivitus trailrace 100 miles visste jag inte vad som väntade. Efter halva loppet insåg jag att jag inte skulle lyckas genomföra tävlingen. Försvarsmekanismerna i hjärnan ställde om siktet och hittade ett nytt mål. Få till ett personbästa i längd. Bryta 100 kilometers gränsen.
5. Jag väljer att se det positiva i det jag har gjort. Lidingöloppets silvermedaljgräns missade jag med 1 minut. 1 minut!!!! Hur irriterande var inte det? Jag hade kunnat välja att se på det loppet med bitterhet och besvikelse. Och det är klart att de tankarna aldrig helt försvinner men samtidigt sprang jag drygt 20 minuter snabbare än första gången. 20 minuter!!!! Det är bra det :). Och för sjutton hur många klarar av att springa över 100 kilometer på en dag. Skulle jag då istället lägga fokus på att jag inte klarade 100 miles? Aldrig i livet!
Vad vore jag utan idrott? Så mycket som den har gjort för mig och fortfarande gör. För givetvis är det jag skrivit ovan inget som stannar vid idrotten. Dessa tankar tar jag med mig i allt jag gör.
Ta jobb och familjeliv till exempel. Hur ska man klara det utan flexibilitet och anpassning till de förutsättningar man har? Detta tror jag är kärnan i problematiken med stress och att människor inte mår bra. Målbilden är inte rimlig i förhållande till vilka förutsättningar som finns. Denna obalans kan inte ge annat än negativa tankar och misslyckanden istället för att rationellt se på förhållandena ifrån ett annat perspektiv och inse att jag minsann ska vara bra nöjd med det jag gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar