En av tankarna som hade ploppat upp lite då och då var att anordna en löptävling. Det blev aldrig mer än så. Vem är lilla jag att arrangera något sådant?
Så en dag ställer min bror frågan om vi inte skulle försöka arrangera ett välgörenhetslopp till förmån för sjukdomen EB (Epidermolysis Bullosa) som hans dotter Natalie har.
Bild: Christian Granqvist
Ett välgörenhetslopp. Hur gör man? Vad krävs? Skulle någon komma? Det saknas ju inte direkt löptävlingar.
Tänk om det hade stannat där... För ofta gör det ju det när man ska ge sig i färd med något nytt och okänt. Tanken finns men man kommer aldrig till skott och så blir det bara inte av.
Ideérna sprutade fram. Bansträckning, sociala medier, sponsorer, t-shirts, tidtagning. Tillslut kom vi fram till ett skelett.
- Ingen tidtagning.
- Ett familjeevenemang.
- Två sträckor.
- Enklast möjliga banor, men i naturen.
Med huvuddelen spikad handlade det sedan mycket om att fånga sponsorer och deltagare. Vi hoppades mycket på vänner och bekanta i första hand. Skulle vi kunna bli 50 st? Min bror nämnde någon gång, ganska tidigt, siffran hundra och jag minns att jag tänkte att jag måste få ner honom på jorden igen. Men sakta tickade det på och jag är övertygad att framförallt Facebook hade en viktig roll. Loppets existens spreds och jag tror att vår tanke om att göra loppet till ett kravlöst familjeevenemang var nyckeln och att det är ett välgörenhetslopp. Folk som vill springa och tävla har en uppsjö med alternativ. Det hade varit svårt att få dem på kroken. Familjer däremot där det inte alltid är självklart att springa en mil skulle kanske tycka att det var skönt med en utflykt utan krav och prestationer. När det dessutom handlar om att göra gott blir det en trevlig kombination.
Och folk har hjärtan. Stora hjärtan! Många anmälde sig trots att de visste att de inte skulle springa. Många hjälpte oss mycket med att sprida information om loppet.
Välgörenhet!
Och vad är det om inte välgörenhet när företag är villiga att ge oss pengar utan tanke på egen vinning? De betalade och erbjöds lite uppmärksamhet på nätet och ett tryck på t-shirten. En t-shirt till hur många då?
Det känns därför extra roligt att det blev så många som anmälde sig. 437 stycken! Som att vi kan ge tillbaka något som ingen rimligtvis kunde förvänta sig.
Bild: Christian Granqvist
Tur med tillfälligheter och massor med tid och engagemang gjorde att det blev himla bra. Inte kunde jag till exempel ana att den där äventyrslöpningen i våras skulle leda till en ny bekantskap i Magnus Carlsson som händelsevis jobbar för GP och som sedan skrev en väldigt bra och för oss viktig artikel. Kiosken kunde ha öppet och vädergudarna förbarmade sig över oss med sol under de timmar vi var igång.
Jag var emot att vi skulle ha en vattendepå efter halva sträckan. Tänkte att det inte behövdes och skulle leda till onödigt arbete. Som tur var körde vi på det ändå och jag upplevde att det var uppskattat.
Proffsigt värre!
Jag är också övertygad om att det inte alls hade blivit så bra om inte min bror hade haft sina pittbullterriergener i sig. Drivande som få och med en härligt gränslös inställning.
För egen del har allt som har haft med loppet att göra varit väldigt utvecklande och roligt. Jag känner också en glädje i att vi har gjort det här tillsammans. Ett gemensamt projekt med framförallt storebror men även med våra familjer. Klart att det betyder något. Och vad är det vi har gjort?
Tack vare oss har EB-föreningen fått in nästan 95 000 kr.
Det känns väldigt, väldigt bra och jag ser fram emot arbetet med nästa års EB-lopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar