Barn har en förunderlig förmåga till tunnelseende. Ett tunnelseende och ett fokus som får dem att repetera och repetera. Vilket slit för att lära sig krypa och gå. Cykla. Ett evigt slit med massor av tårar. Om och om igen tills belöningen kommer.
Jag kan!
Men det är inte alltid lika roligt. Lära ungarna att äta det mesta. Phu!
För att inte tala om hur många timmars bråk jobbet att lära dem läsa har tagit. Däremot har det trixats med boll i mängder med timmar. Tårar där med tills rekordet har slagits. Igen och igen.
Vissa saker är vi motiverade att göra. Andra är det svårare att tvinga sig till. Ibland handlar det just om tvång. Tvinga barnen till det de inte vill. Tvinga sig själv....
Ett problem som är större idag eftersom vi så ofta får som vi vill? Minsta motståndets lag i allt.
Vissa saker tycker jag är givna. Vill jag bli bra på något. Verkligen lära mig så måste jag träna. Och det går sällan fort och det gör ofta ont (antingen mentalt eller fysiskt). Men belöningen finns där tillslut och den är väldigt mycket större om den inte kommer med en gång. Träningen, motståndet, tiden. Det är värt det!
Jag fick mig en tankeställare härom dagen. Eller mer en bekräftelse. Jag har medvetet ökat antalet kilometer i veckan. Löpning 6 dagar i rad hade resulterat i drygt 90 kilometer och nog för att benen till och från hade varit trötta under veckan men inte så farligt. Häftigt!
Jag började springa 2011. Fram tills dess ansåg jag att alla som sprang mer än en mil hade en skruv lös. Jag minns de där första gångerna när jag gjorde 12, 13 kilometer. Usch! Vad jobbigt det var. Benen började värka och när löprundan var slut var resten av dagen förstörd. Stapplade fram som en ledbruten pensionär och låg helst i soffan resten dagen. Totalt energilös. Sakta, sakta blev det både längre och mer. Kroppen har långsamt blivit starkare och nu klarar jag av löpningar som jag då aldrig hade kunnat drömma om. Och resten av dagen blir inte förstörd.
Hur ser det ut om ytterligare fem år? Det finns alltid de som är snabbare och bättre. Målet måste inte alls vara att nå till samma nivå men vetskapen om att det går, med en god portion tålamod, tycker jag är fascinerande. Vi är så otroligt formbara och har en sådan enorm utvecklingspotential om vi bara vill och ger saker och ting tid.
Det tar tid. Det gör ont. Men det vi tränar på blir vi bra på. Kanske kan vara värt att påminna sig om när allt i samhället ska gå så förbaskat snabbt hela tiden.
För det där tunnelseendet är inte barnsligt. Det är naturligt. Det kommer någonstans ifrån och har ett viktigt syfte. Problemet blir när motivationen störs av hemskheter som tidshets, lättja och bekvämlighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar