Fredag till lördag var det Åre med massor av härlig löpning. En och annan höjdmeter och cirka 75 kilometer.
Måndagen blev vilodag med lite stretch.
Tisdag, dryga milen utan rygga eller speciellt många höjdmeter. Tog det relativt lugnt och benen studsade fram som om de vore kalvar på grönbete. Härligt!
Onsdag, löpning från jobbet, drygt två mil på asfalt med rygga. Transportfart där den första timman kändes ok och den andra innebar blyinfattade ben och stora besvär med att ens komma hem. Axlarna led verkligen. Hu! Så jobbigt det var.
Benens vara eller icke vara är fullständigt obegriplig. Jag vet inte hur många gånger jag har varit pigg när jag inte borde ha varit det och givetvis även det motsatta.
Inför dagens löpning med Solvikingarna kände jag mig både trött och mentalt sargad efter gårdagen. Tänkte att det får bli vad det blir. Så när uppvärmningslöpningen var avklarad och det var dags för tröskeltempo visste jag inte alls hur det skulle bli. Jag förberedde mig på att tvingas ta det mycket lugnare än vanligt men icke. Visst var benen rostiga men det fanns kraft och efteråt var det som om de nu var rensköljda från skiten som tydligen satt där i onsdags. Måste ju har varit en konsekvens av helgen i Åre.
Och varför det dröjde ända till onsdagen har jag lärt mig att det inte är att fundera på. Det är bara att acceptera att det blir vad det blir.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar