Jag går inte här in på de hälsomässiga fördelarna med fastan. Det finns det andra som gör så mycket bättre. Istället blir det en liten redogörelse för hur den har blivit en självklar del av min vardag.
Jag stötte på det här med fasta samtidigt som lågkolhydratkosten. Skillnaden var att det tog tre år innan jag vågade mig på den. För mig var det skrämmande att inte äta. De teoretiska fördelarna hade jag accepterat men att faktiskt prova var något helt annat. Att inte äta var en sådan enorm motpol till det normala.
Minns hur resonemanget gick i huvudet. Skulle första dagen bli en arbetsdag eller inte? Skulle jag bli ett hungrigt monster? Hur jobbigt skulle det bli? Skulle jag orka?
Jag minns även min förvåning över hur bra det gick. Det var som att hungern knackade på dörren och frågade om det inte var dags att äta och när det inte blev något intag stillade det sig och så var det inte mer med det förrän nästa påminnelse. Och det var just små påminnelser. Hungern kom inte som en orkan och monstret höll sig borta.
I teorin skulle det även gå bra att träna en fastedag. Till en början kändes också det osäkert. Hur skulle det gå? Återigen blev jag förvånad över hur bra det gick. Jag kände mig till och med starkare än vanligt vilket man skulle kunna förklara med att vi på savannen när vi var hungriga behövde bli extra fokuserade när behovet av mat var som stört. Logiskt!
Till en början fastade jag en gång i veckan. Lågkolhydratkosten och fastan gjorde att jag i min träning gick på fett och på helgerna gav jag mig ofta ut på en morgonlöpning utan frukost i magen. Det blev mer och mer naturligt att göra så när orken inte svek mig.
Idag äter jag i princip aldrig frukost. Det är som om jag har fasat ut den eftersom den helt enkelt saknar betydelse. Dagen börjar med kaffe och en matsked kokosolja. Första måltiden blir lunch och på kvällen middag. Det innebär en fasta på cirka 16 timmar. De flesta dagar ser ut på detta sätt förutom den dagen i veckan jag fastar i cirka 24 timmar från middag till middag.
Under träningen inför Ultravasan förra sommaren låg jag på en löpmängd jag tidigare aldrig hade varit i närheten av. Då var jag lite orolig för att jag riskerade att stoppa i mig för lite energi. Därför började jag med ett litet kvällsmål någon timma efter middagen. Det bestod allt som oftast av rysk yoghurt och grädde tillsammans med vår hemmagjorda musli och bär. Syndigt gott. Då kände jag att det var ett nödvändigt extraintag. Förmodligen var det ett vettigt beslut eftersom jag under de här åren jag har fastat inte har gått ner i vikt. Det känns bra eftersom viktnedgång aldrig har varit mitt syfte med fastan.
Idag har fastan blivit en självklar och naturlig del av min vardag. Det är inget jag längre reflekterar över. Det är skillnad på hunger och ett insulintriggande sug. Jag känner att jag idag har bättre koll på hur min kropp fungerar. Vad jag orkar och inte. Vad jag bör och inte bör äta och när.
I vardagen mår jag bra, är aldrig sjuk och orkar hålla en hög träningsnivå och den stora vinsten är just träningen. Jag kan vara ute och springa i flera timmar utan att tappa i ork eller gå in i någon vägg. Det är skönt att inte behöva stressa och hetsa med att hela tiden stoppa i sig socker för att orka. Sen har jag en annan inställning till detta när jag tävlar men då är det prestation det är fråga om och inte hälsa.
Det är himla gott att äta men det finns ingen anledning att göra det hela tiden. Tvärtom är jag övertygad om att det finns många hälsovinster om man kan få bort det ständiga insulinboostandet och istället låta kroppen få tid att reparera sig och skölja bort en massa skräp.
Fastan ger bland annat ork och fokus. Sen går det inte att komma ifrån att jag känner mig lite duktig också av att veta att jag inte likt de flesta andra måste fylla på hela tiden för att inte "dö av hunger."
Mer om fasta:
http://www.jonasbergqvist.se/periodisk-fasta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar