Odödlig!?

Det är mycket om stress just nu. På jobbet. I nyheterna.

Den där gropen man bara inte får ramla ner i. För gör man det tar det tid att komma upp igen. Och vilken hjälp finns att få? Stressyndrom är förhållandevis nytt i den mån att det inte finns något självklart recept att behandla det med. Det är så individuellt. Vad stressar? Utifrån? Inifrån? Hur åtgärdar jag det?

Så se för allt i världen till att inte ramla i. Men det är lättare sagt än gjort. För gropen är inte tydlig och risken är att man ser den först när man är i den.

Jag har alltid sett mig själv som odödlig. Här och nu klarar jag allt och det finns ingen risk för utbrändhet. Jag tror att vi ofta ser på oss själva på just det sättet. Man kör på och har ett groplöst perspektiv.

Jag har själv aldrig varit i närheten av den där gropen. Eller?

Med lite perspektiv inser jag att jag kanske var väldigt nära. För vad hände egentligen? Småbarnsåren. Den enorma trotsen. Det otroligt stora behovet av tystnad. TV-n stängdes av, likaså radion i bilen. Musiken försvann. Och jag började springa! Löpning som var så starkt förknippad med fotbollens försäsong. Ångest!

Men ändå. Jag behövde komma bort. Jag minns att det inte kändes bra att "överge" min fru om så bara för någon timma men det måste göras. Jag behövde en ventil.

Hur nära gropen var jag? Ingen aning och det är väl det som är poängen att det är så otroligt svårt att veta. Det viktiga var att jag hade ett behov av någonting och lyckades tillfredsställa det.

Medvetet eller omedvetet drog jag i en handbroms och lyckades ändra riktning. Alla har inte den turen. Och det är väl egentligen det jag så starkt vill jobba med. Få folk att stanna till lite och fundera över sin tillvaro. Reflektera och ta hand om sig själva. Ha rimliga mål och ambitioner. Ge redskap för att undvika den där hemska gropen.