Nej! Jag vill verkligen inte.
Det var min omedelbara känsla. Jag kan inte tapetsera. Det är kletigt och pilligt och tar en helsikes massa tid. Det ska flyttas möbler och kommer bli dammigt och stökigt och en massa annat jobbigt. Dessutom kommer min fru och jag bli osams (milt uttryckt). Hon millimeternoga och jag med brådska för att bli klar med eländet. Dessutom kommer grabbarna bråka och irritera så att jag kommer att känna mig som en vansinnig Kalle Anka.
Ångest!
I flera veckor tänker jag att uppmärksammas det inte blir det kanske inte av. Min resa till Åre kom lägligt helgen innan och smygandes på tå hoppas jag på det bästa. Grabben kanske dessutom har tänkt om och har vant sig vid de fula tapeterna.
Hoppet, hoppet!
Men jag kommer inte undan konspirationen. Jag vet fortfarande inte vem av dem som var mest angelägen om en förändring. Grabben eller frun.
Man slipper inte undan ödet och jag känner verkligen hur det bubblar inombords. Jag vill inte!
Givetvis blev det inte så farligt. Vi sparkade ut ungarna och låste dörren. Höll ner stressen, tog en sak i taget och min fru...., är min fru av en anledning.
Det gick bra. Till och med väldigt bra och vad skönt det är efteråt. Jag tänker att det finns en lärdom här. Alla har vi våra egna trösklar att passera. En ångest inför något som vi tycker är jobbigt. Inte sagt att jag längtar till nästa tapetsering men jag tror och hoppas att känslan inför den kommer att vara bättre. För visst kommer det tapetseras fler gånger...
Att börja träna, springa, äta rätt, ta det där samtalet eller..... Oavsett så har vi alla våra egna monster att bekämpa men det går och det är värt det. Jag tycker att förståelsen är viktig. Löpningen är underbar för mig men andra kanske känner precis samma ångest inför den som jag gör inför en tapetsering.
Det är de jobbiga sakerna som är värda att klara av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar