Jag började lite otippat börja springa 2011. Då fick jag upp ögonen för Tjurruset och blev riktigt sugen på att vara med i det. Men av olika anledningar blev det inte av och sedan föll det bort från medvetandet. Egentligen fram till för några veckor sedan då min bror vann två startplatser till Mud Run här i Göteborg.
Vi visste inte exakt vad som väntade men kopplingen till Tjurruset var inte svår att hitta. Dagarna före kände jag mig riktigt sugen och såg en fröjd i att få komma upp i puls och ge järnet från start eftersom distansen på 7 km kändes så kort. Något jag inte gjort på länge eftersom det mesta har handlat om längre distanser och därmed ett annat sätt att springa.
Lite uppvärmning och sen iväg. Jag kände direkt att det här passade mig perfekt. Lite mjukt och lerigt, stort fokus på att sätta fötterna rätt. Där är jag jäkligt stark men så kom bassäng efter bassäng med gyttjebad.
Inget jag direkt har tränat på men oj vad roligt det var att ohämmat få kasta sig i och krypa och dra sig fram för att i nästa steg försöka fortsätta springa. Andra halvan av loppet blev löpvänligare och en stor eloge till alla medtävlande. Väldigt glatt och väldigt ödmjukt i spåret när jag forsade fram och önskade bli förbisläppt.
Blev en gång lite väl ivrig och omdömeslös när det vid en av bassängerna fotograferades vilt av en kameraman. Mycket som flög igenom huvudet där och skvätte lite lätt på honom. Snällt uttryckt kände jag att han kunde få uppleva lite. Tänkte inte på det där med kameran men hans reaktion gav mig lite dåligt samvete. Förlåt.
Ett fantastiskt roligt lopp och jag är säker på att mina grabbar en dag vill prova på det här. För som jag har nämnt tidigare.
Det finns en tjusning i att få grisa ner sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar