Igår blev min äldste son hemskjutsad från kompisen. De skulle ändå iväg och handla. Snällt!
Kompisen bor tio minuters promenad bort. Han hade alltså varit hemma på fem minuter per egen maskin.
För någon vecka sedan blev min yngste hemkörd. Promenadavstånd fem minuter. I det fallet skulle det inte handlas. Det var nog mer en trygghetsfråga. Kulregn, stridsvagnar och pedofiler bakom varje buske. Man vet aldrig. Det var ju också snällt.
All denna snällhet kliar i hela kroppen på mig. Det är samma snällhet som skjutsar barnen till och från skolan. Som köper busskort. Som låter barnen leka var de vill. Det vill säga inne större delen av tiden.
Jag kan inte minnas att jag någonsin blev skjutsat till eller från någon kompis. Vi cyklade och sprang. Det var ju aptråkigt att gå och tog en evighet.
Vi lekte ute!
Pantgömme, bollsporter, vilda västern, Robin Hood osv. I skogen, på fotbollsplan, på lekplatsen. Överallt! Året runt.
Hur många timmar lekte vi ute varje vecka?
Leken gav en fantastisk fysisk grund. Idag är det ändå vår generation som mår sämre och sämre. Vår fysik är dålig och vi blir bara mer och mer stressade. Hur ofta rör vi oss i förhållande till när vi var barn? Den självklara leken har i vuxenvärlden bytt namn till träning och då är det inte lika självklart längre. Då är det förknippat med tvång istället för lek och den som klarar av det är antingen duktig eller till och med tokig.
Vi har institutionaliserat ett beteende av stillasittande och bekvämlighet som gör att en sådan som jag anses vara lite galen.
Tränar i snitt lite drygt 1 gång om dagen. Vad blir det i timmar på en vecka? Kanske tio? Hur mycket mindre är det än när jag var barn?
Mycket mindre!
Nu "tvingar" vi in våra barn i institutionen vi har skapat med snällhet. Ungarna leker sällan ute och dessutom skjutsas det. Oj vad vi kan slå oss för bröstet. Vad snälla vi är. För att inte tala om vad nöjda vi är med oss själva när vi slår två flugor i en smäll. När vi tar tillvara på tekniken (exempelvis pokemon) som våra barn tycker så mycket om och dessutom får ut dem.
Våra barn idag är inte i närheten av den fysiska grund vi hade.
Jag är pappa till två grabbar som är 8 och 10 år och är aktivt engagerad i deras idrottsutövande. Jag är fotbollstränare och idrottslärare på en högstadieskola. Jag ser mängder med barn i alla åldrar och det jag ser skrämmer mig.
Koordination och fysiken är över lag väldigt dålig. Hur sjutton kommer folkhälsan se ut om 10-20 år?
Mer idrott i skolan? Absolut! Men kärnan måste vara att vi föräldrar slutar upp med den här kortsiktiga snällheten och tar ansvar vår och våra barns hälsa.
Just det! Ungarna gör inte som vi säger. De gör som vi gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar