Jag vill inte!

Jag vill inte.

Denna ständiga känsla som gärna börjar redan innan vi slår upp ögonen på morgonen. Förföljer oss dagarna igenom och som vi ständigt måste förhålla oss till.

Både en av våra viktigaste utvecklingsingredienser och orsaken till förfall.

Vi knackar ju inte sten längre för att få eld. Vi har tändare.

"Jag vill inte" har drivit oss framåt i alla tider vilket vi idag verkligen är tacksamma för. Vår strävan efter förbättring har lett oss till en framtid som våra förfäder aldrig kunde drömma om.

"Jag vill inte" kommer alltid att fortsätta men idag känns det som om den där känslan inte längre leder oss framåt på samma sätt.

"Jag vill inte" blir "jag behöver inte" och visst har det ofta lett till bra saker men när det istället leder till ett mentalt och fysiskt förfall blir det oroväckande.

Läsa, skriva, räkna, springa, hjälpa andra, städa....... Listan kan göras hur lång som helst på saker vi inte vill göra och kan slippa på grund av vår tekniska och ekonomiska utveckling. Det är så lätt att anamma den där känslan och låta bli. Ett val jag av hela mitt hjärta tror är fel.

Oj, vad vi har kämpat med läsningen hemma. Det har varit jobbigt, bråkigt och tagit tid men när vi långt senare har skördat frukten av allt jobb så har det varit värt varenda minut.

Detsamma gäller mängder med andra områden och jag tror att den här kampen och vinsten över "jag vill inte" är enormt viktig. Den ger tillfredsställelse. Den ger självförtroende och framförallt ger den vanan att besegra den där motiga känslan. Dessutom inser man att det sällan är så jobbigt som man på förhand föreställer sig.

För livet handlar trots allt inte om att kunna genomföra det vi vill. Det finns väl inget lättare än när motivationen redan finns? Att besegra det motiga är nyckeln. Att lära sig det är otroligt viktigt.

En hel del förståsigpåare menar att man till exempel inte ska ta kampen vid matbordet eftersom det då kan leda till att barnen får en negativ upplevelse av något som ska vara en trevlig familjestund. Jag upplever att den här inställningen många gånger är allmänrådande för många både gentemot sina barn och sig själva i många avseenden och jag tycker att den är fullständigt vettlös.

Vad blir vi för människor om vi slutar besegra "jag vill inte"? Specialmat i skolan. Inte på grund av allergi eller religion. Nej. För att barnet i fråga inte äter annat än köttbullar och pannkakor. Bristande fysik och koordination eftersom man har rört sig för lite under sin barndom. Depressioner för att man inte vet hur man hanterar motgångar....

Det går att se en mörk utveckling i detta. Väldigt mycket i vårt samhälle handlar om att vi ska få som vi vill hela tiden och det gör onekligen att vi allt mer sällan tar kampen och besegrar "jag vill inte". Jag tror att det är förödande. Det går inte att alltid besegra den där känslan men varenda vinst är mödan värd.

Att besegra det jobbiga är väldigt mycket mer tillfredsställande. Det ger mer och konsekvensen blir inte en mental kollaps bara för att det under en tid var lite jobbigt. Tvärtom ger det otaliga fördelar. Fördelar vi inte bara har nytta av utan även behöver för att med framgång kunna ta oss an nästa "jag vill inte".

Den kortare versionen: En seger med 2-1 där avgörande målet görs i sista minuten värdesätter jag bra mycket mer än en seger med 11-0.