Med ett leende minns jag barndomens härliga drömmar. Tänk om tiden kunde stå stilla när jag hade som roligast? Tänk om jag hade kunnat flyga? Och det fort eftersom avståndet till kompisarna var sååå långt?
Eller tänk om den där godisskålen aldrig tog slut och att den bara innehöll de godaste bitarna?
Mm... Himmelriket. Dessutom såg jag inga problem ifall drömmarna skulle slå in. Då fanns inga konsekvenser i mitt huvud. Inte i någon annans heller. För det där med tänderna var ju bara att borsta.
Tänk då. Tänk om den alltid stod där. Bara att ta för sig. Plocka bit efter bit. Hur mycket som helst och när som helst. Antingen bara sitta där och ta för sig eller den härliga vetskapen om att går jag ett rum bort så finns skålen alltid kvar. Det är bara att sätta sig igen eller promenera förbi och roffa åt sig ett gäng bitar. Orimligt att plocka med sig skålen om man ska iväg någonstans men då hade det bara varit att fylla fickorna. Planering!!
Ständig tillfredsställelse utan begränsning. Ljuvliga tanke.
Jag fick inte godis jämt. Snålt! Och där av den härliga drömmen.
Ja just det. Då kostade godiset ungefär lika mycket som nu. Socker. Den enda vara som inte har gått upp i pris på trettio år?
Funktionen i telefonen....
Våra telefoner. Våra appar och spel. Sociala medier. Alla är de konstruerade att belöna oss på samma sätt som godisskålen ovan. Bara att gotta ner sig. När som helst och var som helst. Massor av stimulans utan begränsning. Ett tag var det inte socialt accepterat att smaska på telefonen i tid och otid men eftersom ingen idag kan låta bli så har det sakta övergått till ett "allasmissbruk". Som naturligtvis inte är ett missbruk när alla gör det och därför normaliserat.
Abonnemanget är betalat så det är bara att köra på och eftersom det inte finns någon vuxen närvarande ens bland vuxna finns heller ingen pekpinne som talar om att detta inte är lämpligt. Skålen med gott försvinner aldrig och därför är vi inte medvetna om hur mycket tid vi faktiskt lägger på kortvarig stimulans som i längden leder oss in i ohälsa.
Kan siffrorna och statistiken hjälpa oss? Jag hoppas det.
Det är lustigt ändå. Jag är 39 år och får anses vara vuxen. Jag klarar inte av att ha godis och gott hemma men lyckas ha ett bra regelverk gentemot min skärmtid. Medvetenheten gör att vi inte köper hem gott allt för ofta. Är det även den som gör att jag förhållandevis enkelt kan låta bli all den där skärmtiden? Kanske. Eller kan det vara att jag aldrig har gottat ner mig i den tillräckligt djupt för att bli beroende?
Jag vet inte. Men jag är övertygad om att många behöver göra något sin skärmtid och det nu. Kanske läge att kika in lite då och då för att svart på vitt se hur mycket tid som läggs under en vecka. Kanske fundera på hur mycket tid det blir på en månad. På ett år. Och på så sätt ge sig möjligheten att bli medveten om sin eventuella överkonsumtion. Eller kanske till och med missbruk?
Medvetenhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar