2014 - 1500 km
2015 - 2635 km
2016 - 2943 km
2017 - 3151 km
I slutet av varje år sammanställer jag min träning/rörelse. För snart ett år sedan när jag blickade mot 2018 föddes den lilla tanken om att springa 3650 km på ett år. I snitt 1 mil om dagen.
Häftigt!
Jag har skrivit lite om detta tidigare:
Under året som gått har jag sakta närmat mig. Jag har hoppats och trott. Jag har räknat och kalkylerat och slutligen insett att jag kommer att klara den där milen. Att jag dessutom kommer att göra det trots att jag medvetet trappar ner löpningen till förmån för andra träningsformer.
Om och om igen har jag varit inne på Runkeeper för att se hur avståndet krymper. Gottat mig! Jag har insett hur viktigt det är för mig. Fotbollsspelaren som avskydde löpning men ändå började springa. Som sakta sprang mer och mer och som tillslut blev frälst.
Magiskt för mig att få ihop i snitt 1 mil om dagen under ett år.
Jag har byggt upp en längtan och förväntan. Funderat på hur detta ska firas och sett fram emot den där dagen när jag kommer att kunna se 3650 km i träningsappen. Det enda som skulle kunna hindra mig är ett par brutna ben.
I min lyckliga bubbla kommer plötsligt en tanke och plötsligt pyser det till och jag får en sort mental punktering.
Runkeeper och jag har i alla år utgått ifrån kalenderår. Tanken som ploppade upp var att jag i och med och framförallt efter Aktivitus trailrace 100 miles 2017 har sprungit mer än tidigare.
Det visade sig att jag redan hade uppnått den där magiska milen om dagen under ett år och det med råge. Mellan juli 2017 och juni 2018 sprang jag 4153 km ett snitt på 80 km/vecka och således lite drygt 1 mil om dagen.
Just nu innehar jag en väldigt märklig känsla. Naturligtvis är jag både väldigt nöjd, stolt och förundrad men samtidigt känner jag mig nästan lite lurad. Vägen till målet är viktigt och det är så härligt att komma i mål. Att då inse att jag redan sprungit i mål utan att ha varit medveten om det blir ju mycket konstigt.
Kanske att detta är en tankeställare eller en påminnelse om att målen visserligen är viktiga men att det är vägen dit som är kärnan. För i grund och botten hamnar ju alla avklarade mål bakom en och man måste blicka framåt. Jag kan ändå inte riktigt släppa tanken av att ha blivit lurad.
En liten bonus i "eländet" är ändå att jag för någon månad sedan, när jag såg att jag skulle klara detta, funderade på om jag inte skulle ge mig på att hinna med att springa 4000 km på ett år. Jag kände dock att det inte var så viktigt och lät bli. Kände mig stark som orkade stå emot en lockande tanke.
Nu blev det så ändå. Kul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar