Georges Picquart förstår sakta men säkert att det är en hel del med rättegången mot Alfred Dreyfus som inte stämmer. Har landsförrädaren blivit föremål för en politisk komplott? Är han rent av helt oskyldig? I sitt grävande efter sanningen skapar han samtidigt en grop för sig själv. Många med höga ämbeten är inte intresserade av att någon sanning ska upptäckas och bli offentlig.
Genom författarens förord blir jag som läsare medveten om ambitionen att i den skönlitterära genren ge en så korrekt bild som möjligt av en verklig historisk händelse. Dreyfusaffären är något som jag länge har velat veta mer om men aldrig gjort något åt. För min del är det också det enda som håller mig kvar i boken under den första halvan. Det händer nämligen inte speciellt mycket och är varken spännande, fängslande eller roligt. Vetgirigheten höll mig kvar och tur var väl det. För den andra hälften av boken eller om det är den sista tredjedelen är riktigt bra. Då smäller det till och allt det där innan som bara var lite småintressant får plötsligt betydelse.
På sätt och vis blir alltså bokens svaghet även dess styrka. Jag hade aldrig orkat med den första halvan om det hade varit en uppdiktad bok men här är den nödvändig och acceptabel. Känslan av äkthet blir bestående och därmed höjs även min uppfattning om boken.
Den är tveklöst läsvärd men förmodligen bara för oss historiskt intresserade.
Jag ser mig nog egentligen inte som historiskt intresserad, men när det berättas som i den här boken så är jag det :)
SvaraRadera